Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vapenvilan i regionen kring Persiska viken hänger inte längre på en skör tråd. USA och Iran utbyter allt mer intensiva robot- och drönarattacker mot varandra. Den väpnade konflikten handlar dock inte längre om Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen, utan i första hand om herraväldet över Hormuzsundet.
För några dagar sedan stod det klart att USA antingen måste släppa sundet till Iran eller fortsätta krigföringen. Eller som Aaron David Miller, en amerikansk analytiker och exdiplomat med mångårig erfarenhet från förhandlingar i Mellanöstern, skriver på X:
”USA har att välja mellan att förvägra Iran makten över sundet eller att ta sig ur kriget. Olyckligtvis kan Trump inte uppnå båda sakerna”.
För ögonblicket har Trump valt att trappa upp kriget. Först bestämde han sig för att stoppa iranska transporter och införa 20-procentiga tullavgifter på övriga transporter via Hormuzsundet, för att efter ett knappt dygn ta tillbaka det hotet.
Och nu kopierade Trump vad Iran har gjort med en amerikansk motblockad. I varje fall för ett kort ögonblick.
Som en motivering till USA:s återupptagna blockad – nu minus tullavgifter – har Trump sagt att avtalet från den 17 juni om att öppna Hormuzsundet och förhandla om Irans kärnteknologi inte var så seriöst menat och att det inte längre är i kraft.
Vad som blivit allt mer uppenbart är att förra månadens hastigt framförhandlade avsiktsförklaring tolkas på helt olika sätt i Washington och Teheran.
Ledarna i Teheran hävdar att avtalet ger Iran rätt att ta ut avgifter för trafik genom sundet. Iran har förklarat att Hormuzsundet är stängt, efter att USA bombade ett antal militära anläggningar som svar på att Iran besköt ett handelsfartyg som försökte passera ut från sundet. Alla fartyg måste ha Irans tillstånd att segla, och transporter får enbart ske längs en farled intill den iranska kusten.
Fram till för några dagar sedan krävde USA att situationen skulle återgå till läget före krigsutbrottet i februari, då all kommersiell sjötrafik kunde röra sig fritt ut och in i Persiska viken. Washington förväntade sig också att Iran offentligt deklarerade att Hormuzsundet är öppet som en internationell vattenled.
Men med USA:s egen blockad har Trumpadministrationen underminerat sina egna krav på att internationell havsrätt ska gälla.
Det betyder att USA inte lär kunna avsluta kriget och nå en uppgörelse med Iran på ”bättre” villkor om den iranska kärnteknologin än vad USA lyckades förhandla fram under president Barack Obama – i det så kallade JCPOA-avtalet – för drygt tio år sedan.
Av en analys i helgens New York Times framgår att de förnyade fientligheterna till stor del beror på att ramavtalet mellan USA och Iran var så vagt formulerat. Trump hyllade avtalet med orden: ”Låt oljan flöda!”.
Men avsiktsförklaringen gav i själva verket Iran officiell kontroll över Hormuzsundet. Den senaste upptrappningen av konflikten är enligt flera bedömare ett förutsägbart resultat av juniavtalet, som hastades fram när Trump insåg att stängningen av sundet slog hårt mot världsekonomin och skadade hans ställning i den amerikanska väljarkåren.
Redan då varnade många kritiker för att ramavtalet var farligt diffust, och då särskilt den femte punkten som slår fast att Iran ska ”vidta bästa möjliga åtgärder för säker passage för kommersiella fartyg” genom Hormuzsundet.
Avtalet ger uttryckligen Iran en bestående roll för att kontrollera passagen genom sundet. Och denna kontroll betyder att Iran har fått ett kraftfullt verktyg som man inte har för avsikt att avstå ifrån, inte ens till priset av en upptrappad militär konflikt.
I ett inlägg på X ironiserar Irans utrikesminister Abbas Araghchi över Trumps motblockad och tullavgifter (de senare är dock för tillfället slopade):
”POTUS (USA:s president) har absolut rätt. Den som erbjuder säker passage för kommersiella fartyg genom Hormuzsundet ska kompenseras för denna tjänst. Iran har alltid varit en väktare av sundet och kommer att förbli det för evigt. 20 procent är förstås för mycket. Vi kommer att vara rimliga”.
Att Trump skulle ha tagit intryck av Araghchi är inte troligt. Reträtten beror snarare på att tullar skulle strida mot USA:s eget krav på navigeringsfrihet i Hormuzsundet. För övrigt en princip som har varit i kraft under snart 60 år – fram till USA:s och Israels anfall den 28 februari.
Läs mer om USA:s krig i Iran:
Det blev inget av med Irans totala kapitulation, tvärtom.
Michael Winiarski: Trumps avtal med Iran kan bli ”sämre” än Obamas
Nathan Shachar: Irans extremister vill sabotera förhandlingarna med USA
