Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att Trump agerar oförutsägbart och till synes impulsivt har ingen undgått att se. Ibland har det förklarats med att det är hans förhandlingsteknik, där syftet är att skaffa sig ett överläge gentemot opponenten. Ibland sägs orsaken vara att Trump inte har en aning om vad han gör, utan är förvirrad och går efter sin magkänsla när han fattar beslut om krig och fred.
Båda förklaringarna kan innehålla korn av sanning. Men detta intensiva spel, som Trump själv driver på sociala medier, kan skymma kärnan i USA:s krig mot Iran.
Trump har dragit in USA i en ovanligt mångfasetterad konflikt, som består av mängder med rörliga delar. Ursprungligen handlade det om att USA krävde att Iran upphör med all anrikning av uran, begränsar sitt missilprogram och upphör med att sponsra terrorgrupper som Hizbollah och Hamas i regionen. Även relationerna mellan Israel och Libanon finns på bordet. Och efter att USA och Israel inledde ett bombkrig tillkom problemet med navigeringsfrihet. Före kriget var Hormuzsundet öppet för all trafik, men nu har Teheran – och även Trump – stängt av denna för världsekonomin kritiska transportled.
I ett så komplext läge skulle Vita huset, utrikesdepartementet och Pentagon behöva tillgång till den yppersta säkerhetspolitiska och diplomatiska kompetensen. Men den används inte, eller finns inte, då en stor del av specialisterna har tvingats bort från administrationen av politiska skäl.
I stället låter Trump affärskompisen Steve Witkoff och svärsonen Jared Kushner – båda utrikespolitiska amatörer – tillsammans med en annan novis, JD Vance, sköta förhandlingarna med Irans durkdrivna förhandlare.
Det senaste avtalet om att begränsa Irans kärnenergiprogram som president Barack Obama slöt 2015 – och som Trump rev upp 2018 – tog över tre år att förhandla fram.
Även om han tvingas backa lär han framställa det som en vinst
Nu försöker Trump förhandla fram ett nytt avtal, inklusive en lösning på Irans nukleära verksamhet, på några timmar i Islamabad. Att döma av USA-presidentens uttalanden är det egentligen bara två frågor kvar på bordet, med viss reservation för att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte gärna vill avsluta kriget i Libanon.
Den ena är en öppning av Hormuzsundet, trots att det är ett självförvållat problem som aldrig skulle ha uppstått utan USA:s och Israels anfall mot Iran. Här har regimen i Teheran satt verklig press på Trump – och världsekonomin.
Den andra är kärnenergifrågan. När Trump kastade det så kallade JCPOA-avtalet i papperskorgen 2018 gjorde han det med motiveringen att det var det sämsta avtal som USA någonsin signerat. Det tillät Iran att fortsätta med låganrikning av uran och det innehöll inte heller något som begränsade Irans robotprogram och Teherans stöd till proxygrupper i Mellanöstern.
Men för några dagar sedan förklarade Trump att ”det enda” han begär av Iran är att landet aldrig skaffar kärnvapen. Men exakt hur det ska formuleras i ett avtal är oklart. Det mest sannolika är att ett nytt avtal med Iran, om det blir av, kommer att vara snarlikt det för Trump så förhatliga avtal som Obama slöt med Iran 2015.
Men det viktigaste för Trump är att kunna deklarera seger. Det är därför han, grundlöst, har hävdat att Teheran har ”gått med på allt”. Så även om han tvingas backa lär han framställa det som en vinst. Vilket är lika illusoriskt som hans påstående att USA har skapat en mer medgörlig regim i Iran.
Läs mer:
Klockan tickar – och nästan allt är oklart om kriget
Irankriget tvingar Indiens fattiga laga mat över öppen eld
