När nyheten kablades ut om att USA:s mest avancerade stridsflygplan hade fällt världens tyngsta bomber över iranska kärnanläggningar gick en av mina första tankar till bonden Hussein. Jag träffade honom på ett kafé i Natanz under en resa i Iran 2006.
Några kilometer utanför den lilla staden, omgiven av öken och uppstickande klippformationer, låg en av Irans fabriker för anrikning av uran. När vi strax innan kört förbi anläggningen syntes rader av luftvärnspjäser som pekade upp mot möjliga fientliga stridsflygplan.
Redan 2003 hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu klargjort att Natanz var ett av de första målen om Israel och Washington bestämde sig för att gå till militärt anfall för att stoppa Irans atomprogram.
Enbart anläggningen i Natanz skulle när den stod färdig bestå av 50 000 avancerade gascentrifuger, med kapacitet att tillverka höganrikat uran för 20 atombomber per år.
Senare anlades en större anläggning för urananrikning i Fordow, nära den heliga staden Qom. Den var nedgrävd under ett berg på 100 meters djup, för att kunna motstå ett kärnvapenanfall. Huruvida USA:s djuppenetrerande bomber, ”bunker busters”, åsamkat anläggningen allvarliga skador var ännu på söndagen högst oklart.
När Hussein kom in på fiket för att äta sitt lammspett med saffransris undrade jag vad han tänkte om att en vacker dag få ett amerikanskt eller israeliskt bombanfall över sig. Men innan jag hann ställa frågan såg jag vad som stod på hans tröja: ”Kärnkraft är vår rättighet”.
Reza, en av hans vänner, sade:
– Någon bomb vill vi inte ha, kärnkraft är till för att driva sjukhus och skolor.
Hussein kunde inte förstå varför hans land ska förvägras det som alla andra i världen får ha.
Till slut var det precis den saken som fällde avgörandet: Iran var redo att trappa ned sin anrikning av uran (det hade man redan gått med på 2015), men inte helt ge upp den.
Israel och Trumps USA kunde inte acceptera något iranskt kärnenergiprogram, inte ens ett fredligt. Det skulle alltid finnas risk, gick resonemanget, att Islamiska republiken Iran i något läge skulle gå in för att bygga en atombomb. Vilket vore ett dödligt hot, främst mot staten Israel.
En av Hussein kamrater sade till mig:
– Jag är inte rädd för ett anfall. Två av mina bröder dog under kriget mot Irak, som då hade USA:s stöd. Jag är beredd att bli martyr.
Vad tänker de nu, efter att USA har förenat sig med Israel i direkta militära attacker mot Iran, de första sedan den islamistiska revolutionen 1979? Det mesta talar för att Hussein och hans vänner, liksom många av deras landsmän, samlas under fanorna, snarare än att välkomna de förödande anfallen från två kärnvapenstater.
Att Trump så reservationslöst förenar sig med Israel, som blivit allt mer isolerat på grund av krigsförbrytelserna mot palestinierna i Gaza, lär inte öka USA:s anseende i världen.
För Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei kan svaret på USA:s bombkampanj bli att han överger det självpåtagna förbudet mot att bygga en atombomb. Han kan mycket väl dra slutsatsen att ett eget kärnvapen är den mest effektiva avskräckningen mot försök att störta den shiamuslimska prästregimen.
Ändå har Donald Trump, som lovade de amerikanska väljarna att han aldrig skulle dra in USA i ett nytt krig, gjort just det.
Vägen är öppen för en upptrappad storkonflikt i Mellanöstern, en region som inte är obekant med tidigare amerikanska anfallskrig.
Jämförelser med USA:s invasion i Irak vintern 2003 är ofrånkomliga. Då motiverades anfallet med en lögn: att Saddam Husseins regim satt på en arsenal av massförstörelsevapen.
I dag hävdar Trump – trots att USA:s spiontjänster har en motsatt åsikt – att Iran står vid tröskeln till att skaffa sig en atombomb. Bara ayatollorna själva kan veta vad som är sant. Men USA:s president har valt att låta sig coachas av Netanyahu, som i över 20 år har upprepat att Iran är veckor från en atombomb.
Att samme Netanyahu drev en entusiastisk kampanj för att USA skulle inleda det katastrofala kriget i Irak har inte fått några varningsklockor att ringa i Vita huset.
En skillnad mot invasionen av Irak är att USA inte har för avsikt att störta regimen i Teheran, i varje fall är det inte ett uttalat mål.
Likheten är att det även denna gång lär visa sig att det är lättare att starta ett nytt krig än att avsluta det. Kommer Iran att kapitulera? Det är vad Trump chansar på. Men Iran har fortfarande resurser att tillfoga Israel och USA svåra skador. Då blir USA:s svar, som Trump varnar för, ännu mer dödliga bombningar.
Kanske skymtade ändå något av ett tvivel i de ord som avslutade Trumps nattliga tv-tal: ”Gud välsigne Mellanöstern”.
Läs mer:
Irans utrikesminister reser till Moskva – ska träffa Putin
