Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
USA:s militär och säkerhetstjänst har inte bara gått till militärt anfall mot Venezuela, utan har också tillfångatagit – eller snarare kidnappat – landets diktatoriske ledare Nicolás Maduro. Det är ett agerande som starkt påminner om tidigare amerikanska interventioner och USA-stödda statskupper i Latinamerika.
När Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende störtades och mördades av en militärjunta i september 1973, skedde det med hjälp av den amerikanska spionorganisationen CIA.
När Panamas diktator Manuel Noriega, även han anklagad för knarksmuggling, störtades 1989, var det en helt öppen militär USA-invasion. Noriega greps och flögs till Florida där han dömdes till 40 års fängelse av en federal domstol.
Nu ska även Maduro, som har flugits ut ur Venezuela, ställas inför rätta i USA för misstänkt narkotikasmuggling.
USA:s angrepp kommer inte som någon överraskning, utan är höjdpunkten på en långvarig upptrappning. Sedan i september har USA beskjutit påstådda venezuelanska ”narkotikaterrorister” i Karibiska havet och Stilla havet. Över 100 människor har dödats i attackerna.
Trump beordrade CIA att genomföra dolda operationer inne i Venezuela. USA har också stationerat den största militärstyrkan i området på flera årtionden, inklusive ett hangarfartyg och ett landstigningsfartyg. En USA-blockad mot Venezuelas oljefartyg har också införts.
Även om Washington aldrig frivilligt har släppt greppet om Latinamerika är USA nu i full skala tillbaka i den traditionella ”yankee-imperialismen”. Den som på 1800-talet formulerades i den så kallade Monroedoktrinen, som gick ut på att USA har en dominerande bestämmanderätt över vad som pågår på hela det västra halvklotet.
Det ligger i linje med Trumps nyligen publicerade nationella säkerhetsdoktrin. Men bara delvis, eftersom en bärande tanke i doktrinen, med den amerikanska kontinenten som undantag, är att USA inte ska intervenera militärt i utlandet.
Med anfallet mot Venezuela ger det i varje fall slagordet ”America First” en annan innebörd än vad väljarna matades med inför presidentvalet.
Retoriken i USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin har, liksom så mycket annat hos Trump, inte mycket med verkligheten att göra. Med anfallet mot Venezuela ger det i varje fall slagordet ”America First” en annan innebörd än vad väljarna matades med inför presidentvalet. Många lät sig övertygas om att det skulle innebära fokus på USA:s egna problem, och att utländska konflikter fick skötas av andra.
Nu visar det sig att ”America First” snarare betyder att Washington ska ha överhöghet över hela den amerikanska kontinenten.
Ändå är angreppet mot Venezuela långt ifrån det enda krigsäventyret som Trump har gett sig in på. Under den senaste veckans julhelg attackerade USA ”IS-terrorister” med Tomahawkrobotar i nordvästra Nigeria, med motiveringen att de dödar kristna nigerianer. Utöver det hotade Trump att ingripa militärt mot regimen i Iran, i samband med de regeringsfientliga protesterna i landet, men också som stöd för en israelisk attack mot iranska militäranläggningar.
Mängden narkotika som kommer till USA från eller via Venezuela är försumbar jämfört med vad som kommer från andra länder.
Vad som främst motiverar USA:s ingripande är inte helt klart. Trump hävdar att de venezuelanska drogkartellerna och knarket ”förgiftar amerikanerna”. Men mängden narkotika som kommer till USA från eller via Venezuela är försumbar jämfört med vad som kommer från andra länder. Det är därför inte långsökt att det är en förevändning för att störta Maduros regim.
En trolig orsak är Trumps fixering vid Venezuelas oljetillgångar, som bedöms vara världens största. Det är något som Vita husets stabschef Susie Wiles antydde i en intervju i tidskriften Vanity Fair.
Dessutom tyder mycket på att USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare Marco Rubio ser det som ett tillfälle att slå till mot Kuba. Regimen i Havanna är kraftigt beroende av Venezuela för sin ekonomiska överlevnad. Rubio har inte haft mycket att säga till om i andra konflikter, som Ukraina och Mellanöstern. Men han anses vara arkitekten bakom kampanjen mot Venezuela. För Rubio, sonen till exilkubaner, kan Maduros fall vara ett steg i att uppfylla hans mål att även regimen i Kuba faller.
För Trump – som vänslas med efterlysta misstänkta krigsförbrytare som Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu – har det förstås ingen betydelse att anfallet mot Venezuela är ett brott mot internationell rätt, kanske också mot USA:s egen lagstiftning.
Men för omvärlden är det en bekräftelse på att USA inte är att räkna med som en uppbackare av folkrätten, utan har sällat sig till Kina och Ryssland i en internationell ordning där stormakterna fördelar världen mellan sig i inflytelsezoner.




