När Diana Muñoz födde sin son bjöd personalen på tårta och vindruvor. Det var nyårsafton 1984 och pojken kom vid tolvslaget.
– Lycka. Mycket lycka, kände jag, säger hon.
Tio dagar senare var han borta.
Händelsen utgör ett av tusentals misstänkta brott kopplade till internationell adoption till Sverige. Efter en DN-granskning år 2021 tillsatte den dåvarande regeringen en kommission för att utreda saken, som offentliggörs nästa vecka.
Som Diana Muñoz minns det förklarade sjukhuspersonalen att pojken var undernärd och behövde föras till en kuvös. Ett par dygn senare blev hon hemskickad.
Tre gånger om dagen gick Diana Muñoz tillbaka och matade sin son. Morgonen den 9 januari 1985 var hon där för att utföra samma rutin. Då var sängen tom.
– Jag frågade efter min son och då sade de att hans mor hade hämtat honom.
Hon berättar att ingen på sjukhuset visste var han hade tagit vägen. Hon kopplade in polisen och fick samma svar: ”Pojkens mamma har hämtat honom.”
– Det fanns ingen information och inga ledtrådar. Jag mådde väldigt dåligt, säger hon.
Diana Muñoz bröst var stinna av mjölk. Det smärtade, hon fick äta tabletter ”för att torka ut”.
Hon minns hur hon grät och letade, att hon aldrig slutade hoppas. Varje nyårsafton tände hon ett ljus för honom och bad.
– Jag visste inte om han levde eller om han var död. Jag bad till Gud, att om han levde hoppades jag att ingenting skulle saknas honom.
När Mikael Kjelleros Endrell var nio år bestämde han sig för att lära sig spanska. Han ville kunna läsa och förstå sina adoptionshandlingar från Colombia, som den svenska föreningen Adoptionscentrum hade gett till familjen Kjelleros.
I dokumentationen, som DN har läst, står det att Diana Muñoz var 32 år, trots att hon i själva verket var 19 år. Det står också att hon vid förlossningen insåg att hon inte kunde behålla sitt barn – och att hon lovade att återkomma till sjukhuset, men aldrig gjorde det. Därefter slussades pojken in i adoptionssystemet.
Mikael Kjelleros Endrell levde med den berättelsen, var säker på att det var sanningen. Under barndomen i Eskilstuna fantiserade han om sin mamma. Han tänkte att hon bodde på landsbygden, kanske var hon fattig.
– När jag en dag träffar henne ska jag hjälpa henne så mycket jag bara kan, tänkte jag. Som tack för att hon gav bort mig för att jag skulle få ett bättre liv, säger han.
”Mamma har funnits i mina tankar i hela mitt liv”
Mikael Kjelleros Endrell växte upp med sin adoptivpappa och pappans nya fru. Han tog studenten, studerade statsvetenskap i Luleå och började arbeta inom kommunal förvaltning, flyttade till Nykvarn utanför Södertälje.
– Min mamma har funnits i mina tankar i hela mitt liv. Jag önskade att hon var där för mig varje gång jag var ledsen och varje gång det hände något stort.
År 2014 hände något stort. Han blev pappa till en dotter.
– Varje natt sedan hon föddes sade jag till henne att hon säkert är lika vacker som min mor.
Mikael Kjelleros Endrell kände en akut längtan efter att hitta sin mamma. Han testade att söka efter Diana Muñoz på Facebook, men insåg att tusentals colombianer hette så. Genom åren skickade han meddelanden till så många han kunde hitta, utan resultat.
Mikael Kjelleros Endrell fick sitt andra barn, en son. I förfjol bestämde han sig för att resa till Colombia och leta. Inför resan ringde han Adoptionscentrum för att be om råd.
– Då fick jag ett väldigt oväntat svar, säger han.
Enligt Mikael Kjelleros Endrell gav medarbetaren på Adoptionscentrum honom ”en stark avrådan” från att på egen hand söka efter sin mamma.
Han minns att medarbetaren sade: ”Du måste tänka på din mamma, det kan öppna många sår.”
När DN under år 2021 granskade brott i adoptionernas spår stack Colombia ut. Av drygt 1 000 undersökta adoptioner från landet innehöll 80 procent allvarliga oegentligheter: mammor som inte hade gett sitt samtycke till adoption, barn som hade blivit bortförda från daghem, barn som hade blivit falskt dödförklarade vid födseln och barn som hade blivit stulna från sjukhus och förlossningsavdelningar.
DN kunde också avslöja att den svenska S-regeringen redan år 1997 fick information om colombiansk barnhandel kopplad till adoption. Varken regeringen eller den dåvarande adoptionsmyndigheten gjorde då någonting för att utreda uppgifterna.
Jag är ”absolut inte” ett av offren, tänkte Mikael när han läste reportagen om adoptionerna
Forskarna bakom Nederländernas tvååriga adoptionsutredning, som offentliggjordes år 2021, berättade för DN att merparten av barnhemsbarnen i Colombia inte var föräldralösa. Ändå kunde de bli tillgängliga för adoption.
DN:s granskning visade att nätverk bestående av sjukhuspersonal, jurister, poliser och socialarbetare tvättade barnens identiteter för att sälja dem till västvärlden. Barn som egentligen hade blivit bortrövade fick en uppdiktad berättelse om sin första tid i livet, ofta att den biologiska mamman var fattig och önskade sitt barn ett bättre liv.
Mikael Kjelleros Endrell läste reportagen när de publicerades, men tänkte att han ”absolut inte” var ett av offren.
På plats i Cali besökte Mikael Kjelleros Endrell sjukhuset han var född på. Han besökte Colombias adoptionsmyndighet, han åkte till folkbokföringen. Överallt kammade han noll.
När flygplanet lyfte viskade han för sig själv.
– Nu har jag varit här, mamma.
Den 16 september i fjol inträffade ett litet mirakel. Diana Muñoz satt hemma i Madrid i Spanien, där hon numera bor och arbetar. Av en slump hittade hon sin ”övrigt-inkorg” på Facebook, där automatiskt bortgallrade meddelanden hamnar. Hon såg ett meddelande från en Mikael Kjelleros Endrell, från år 2020.
– Jag blev nervös. Nervös, nervös, nervös. Jag gick in på toaletten och kräktes, säger hon.
Samma dag satt Mikael Kjelleros Endrell hemma i lägenheten i Nykvarn.
– Klockan var 18.08, säger han.
”Jag har letat efter dig sedan dagen du försvann”
Ett meddelande på Facebook, från Diana Muñoz. Snart satt de öga mot öga i ett videosamtal. Hon frågade Mikael Kjelleros Endrell om han hade egna barn, han svarade jakande.
– Då har jag äntligen fått mina första barnbarn, sade Diana Muñoz och tårarna rann nerför hennes kinder.
Hon fortsatte:
– Du ska veta min son, jag har letat efter dig sedan dagen du försvann.
De gjorde varsitt dna-test, som svart på vitt visade att de var mor och son. Knappt två månader senare flög Mikael Kjelleros Endrell ner till Madrid. De återförenades på flygplatsen, där hon till vardags arbetar med lokalvård och matbespisning.
– Jag grät i hennes famn. Jag fick göra det för första gången, säger han.
Diana Muñoz kände lycka, berättar hon, men också sorg.
– Det har gått så många år då jag ville krama honom, men inte kunde.
När DN träffar Mikael Kjelleros Endrell och Diana Muñoz i Nykvarn är det nyårsafton. Hon har rest till Sverige för att äntligen få fira sin sons födelsedag.
– Det känns som en återfödelse, säger hon.
Mikael Kjelleros Endrell har hyrt skidföreningen Oxvretens klubbstuga för att fira att han fyller 40 år. Inför festen funderade Diana Muñoz på allt som hade hänt. När hon skulle föda sin son var hon inte rik, men inte heller barskrapad. Hon säger att hon hade skaffat dubbla jobb och flyttat till ett tryggare område i Cali, för att ge sin son goda förutsättningar i livet.
I stället blev hon bestulen på honom. Vad som hände är fortfarande höljt i dunkel: Vem som tog honom, hur det gick till när hans adoptionshandlingar förfalskades, vilka som tjänade pengar på det.
Han är arg. Särskilt på Adoptionscentrum, som rådde honom att inte leta efter sin mamma.
– De vill väl säkert inte att det ska uppdagas något mer som de inte kan eller vill ta ansvar för, säger han.
Margret Josefsson, vice ordförande i Adoptionscentrums styrelse och som under många år arbetade med föreningens röttersökning, säger att de uppenbart har misslyckats i sin kontakt med Mikael Kjelleros Endrell.
– Vad som har brustit är svårt att svara på utan att veta hur samtalen har sett ut, men om han känner sig avvisad har han inte blivit rätt bemött. Adoptionscentrum vill göra det som är möjligt och hjälpa till.
Att föreningen skulle avråda adopterade från att söka sina rötter för att undvika att oegentligheter och brott avslöjas, tillbakavisar hon.
– Det känner jag verkligen inte igen. Det är inte min erfarenhet. Vi ska hjälpa till så mycket som vi kan.
Mikael Kjelleros Endrell undrar om Adoptionscentrum verkligen trodde att allting gick rätt till med hans adoption. Han säger att han saknar förtroende för dem – och även för den svenska staten som auktoriserade Adoptionscentrums adoptioner från Colombia.
Inom kort ska Adoptionskommissionen presentera sin utredning av misstänkta oegentligheter inom det svenska adoptionssystemet, samt komma med lagförslag för framtiden.
Mikael Kjelleros Endrell önskar sig då svar på en fråga.
– Hur kan det komma sig att Sverige fortfarande adopterar från korrupta länder där det kan finnas barnhandel?
Läs DN:s granskning om brott i adoptioners spår, som inleddes 2021:
