Man anar hungern i hennes matta ögonvitor. En ensamstående fembarnsmamma sladdar in på parkeringen i en svart Dodge. Hon bromsar in framför kylskåpet och sliter upp kylskåpsdörren. Det är tomt.
Onsdag förmiddag i miljonstaden Memphis i sydstaten Tennessee. En knapp månad till val. Miljoner amerikaner kommer rösta hungriga. 47 miljoner lider av matbrist i USA. För dem är de astronomiska matpriserna valets viktigaste fråga. De höga levnadskostnaderna kan gynna Trump den 5 november.
Nöden i Memphis – där 36,6 procent av barnen lever i fattigdom – syns i de offentliga kylskåp som sedan några år står utplacerade här och var i stadsbilden. Privatpersoner skyfflar in middagsrester och överblivna konserver. Barnfamiljer, fattigpensionärer och hemlösa stillar hungern för dagen.
Att tillbringa några dygn kring de totalt sex offentliga kylskåpen i Memphis är att skönja utsattheten i den amerikanska valmanskåren. Man kan följa trafiken till och från kylskåpen via en Facebooksida, 901 Community Fridges. Pappan som skriver och tackar för den överblivna tårtan som räddade sonens födelsedag. Det är som att kliva in i en proletärroman från förra seklet.
Ensamstående fembarnsmamman Chastity Sanders, 40 – med ett sjätte barn på väg – har kört till tre kyrkors matförråd i Memphis den här förmiddagen, men åkt tomhänt från varje adress. Hennes röst är tung av desperation.
När hon upptäcker att även kylskåpet på 1000 Cooper Street gapar tomt kör hon runt till den fjärde kyrkan: varje onsdag öppnar First Congregational Church sitt skafferi i källaren. Sanders är förmiddagens sista gäst. Hon får plocka med sig pennepasta, röda bönor, krossade tomater och inplastade äppelstrudlar.
Hon kommer ut på parkeringen lite stadigare på benen. Nu har även kylskåpet runt hörnet fyllts på. Hon fyndar inplastade äpplen karamelliserade i grovhackat jordnötssmör, en plastdunk citronlemonad med 56 procent socker och pumpaformat gelatingodis i ljusgrönt shellack. Hon vänder hem.
Sanders bor med sina barn och hundar i en enplansvilla i Oakhaven i sydöstra Memphis. Man skymtar spåren av gårdagens förnödenheter i det oklippta gräset: en påse saffransris och en konservburk tonfisk. Hon sticker till sin femåring Jaque och nioåringen Lailini varsin plommonklämmis. De ska senare få fiskpinnar tinade i brödrosten.
I dessa Memphiskvarter är över hälften av alla barn fattiga. Typ 2-diabetes ökar bland unga. Den genomsnittliga livslängden är strax över 70, bara lite bättre än Guatemala.
Afroamerikaner, majoritetsbefolkningen i Memphis, tillhör Demokraternas mest lojala väljare. Men Trump väntas göra inhugg bland framför allt svarta män i november. Chastity Sanders ska själv rösta på ”Mr Trump”. Hon uttalar ”Mr” med vördnad, som hon talade om en greve i en skånsk by.
– Det sägs mycket dåligt om Mr Trump. Men det var Mr Trump som gav oss stimulanscheckarna under pandemin. Det var enorm hjälp för många familjer. Om han hjälper, så hjälper han, och jag tänker rösta på den som hjälper, helt oavsett vad man säger om honom i övrigt.
Familjen Perez är mexikanska flyktingar som lever utan uppehållstillstånd i Memphis. Mannen i huset klipper gräs för 195 kronor i timmen. Kepsarna från Solo Landscape hänger vid tvättstugeingången. Familjen hyr en trästuga utan kontrakt.
Mamman, Elvira Perez, arbetar inte. Hon försöker se till så att de tre barnen kommer till och från skolan med livhanken i behåll. Under 2023 registrerades 397 mord i Memphis.
Men det är svårt att leva drägligt på en lön. Matpriserna har stigit med 20 procent sedan Bidens tillträde. Under pandemin började Perez frekventera de allmänna kylskåpen. Familjen kan halvera sin matbudget tack vare allmosorna.
Papperslösa som familjen Perez är måltavlor i Trumps återvalskampanj. Han har liknat illegala invandrare vid ”djur”. På plats i Vita huset utlovar Trump genomföra den mest omfattande massdeportationen i USA:s historia. Men Elvira Perez är inte orolig. Trump lovade samma sak förra gången.
– Så länge man sköter sig och inte begår brott, säger hon.
Även om Trumpkampanjen hetsar mot papperslösa latinamerikaner väntas Trump göra ett formidabelt val bland registrerade latinamerikanska väljare, den största minoritetsgruppen i USA.
Den kanske främsta förklaringen tornar upp sig på familjen Perez vardagsrumsbord: det är nästan helt täckt av konserver, burkar med jordnötssmör, druvjuice, ris, ketchup och toalettartiklar. Hemmet påminner om ett välsorterat lager i en mindre livsmedelsbutik. Någonstans bland alla förnödenheter finns kanske nyckeln till Vita huset.
För latinamerikanska väljare – ofta småföretagare – har ekonomin högsta prioritet i valet.
Gruppens genomsnittliga inkomst steg under företrädaren Trumps presidentskap. Men efter pandemin upplever bara 20 procent av röstberättigade latinamerikaner att de rådande ekonomiska villkoren är gynnsamma.
I en färsk mätning från New York Times är Harris ledning bland latinamerikaner, 56 procent mot 37 procent för Trump. Det skulle innebära att nästan var fjärde latinamerikan är beredd att rösta på kandidaten som vill utvisa miljoner landsmän. Men 45 procent av latinamerikanska väljare uppger själva att de stödjer Trumps planer på att massdeportera illegala invandrare.
Den 16-åriga dottern, Lucia Perez, är född i USA och därmed medborgare. Hon tittar på när hennes mamma skär ned en stång med smör över den tärnade zucchinin. Familjen köade för den och färska tomater utanför kyrkan från klockan 7.30 i morse. På köksbordet står en hög rökta fläskkotletter från hörnbutiken.
Det blir middag i Memphis den här onsdagen också. Men Lucia har vuxit upp i ett USA där det inte längre är givet.
– Många försöker hävda att deras liv går ihop, säger hon. Men det är allt svårare för folk att dölja att det inte är så. Det är inte bara maten, det är kläderna. Jag ser det i min skola. När vi började gå till kyrkorna för tre år sen var det ett 50-tal personer där. I morse var det 200.
Elena Delavega, professor i socialt arbete vid University of Memphis, är hjärtligt trött på tjatet om höga matpriser som förklaringen till armodet.
Problemet är inte priserna, förkunnar hon gång på gång i sitt arbetsrum på universitetet. Det är den fastfrusna federala minimilönen på 7.25 dollar i timmen.
I juli 2009 lyckades president Obama höja minimilönen med 70 cent. Sedan dess har den legat stilla i 15 år, den längsta perioden sedan minimilönen infördes i USA 1938.
Liberala städer höjer den. Memphis har försökt. Men den republikanska majoriteten i Tennessees delstatshuvud Nashville blockerar alla ansatser med hänvisning till företagsklimatet, enligt Delavega.
– Fattigdomen bottnar i låga löner. Problemet är inte att saker och ting blir dyrare. Utan att lönerna för de mest utsatta låginkomsttagare är det enda som inte stiger.
”ADHD”. Bobby, en utmärglad 34-åring, har tatuerat sin bokstavsdiagnos över högerögat. Han kommer brännande på cykel till kylskåpet på 362 Tillman i Binghampton i östra Memphis.
Stadsdelen är en ”matöken”, kvarter där befolkningen har så dålig tillgång till färsk mat att det äventyrar deras hälsa.
Bobby bär på en plastkasse från en Dollar store, det nätverk av budgetbutiker som säljer frukostflingor och läsk i regnbågens alla färger men knappt mjölk eller gurka. Ofta är Dollarbutiken det enda matalternativet vid sidan om bensinmackarna i öknen.
Bobby har fyndat nudlar med biffsmak, en färdig risrätt med broccoli och så dessert i form av mjölkchokladpulver, Cinnamon Toast Crunch Cinnamilk Hot Cocoa Mix. 3.70 dollar gick det på.
Bobby bor med sin fru Taylor i ett blått tält under en bro. Det är inrett med en gasolspis och ett litet bibliotek. Hustrun är bokmal och har just läst Anne Franks dagbok. Det slog henne, säger hon, att hon och Bobby som hemlösa amerikaner äter mindre regelbundet än flickan på vinden i Amsterdam gjorde när hon gömde sig undan nazisterna på 1940-talet.
Då var det ändå frukost, lunch och middag. Här blir det oftast bara middag, beroende på hur mycket koppar som Bobby lyckats hitta i ledningar och kunnat kränga vidare till skroten. En bra dag kalasar paret.
– Vi är stora fans av flingor, säger Taylor. Om han tjänat lite extra någon dag så stannar vi hemma och äter en massa flingor i sängen. Men det är ganska långt mellan de dagarna.
Bobby har suttit i fängelse och är osäker på om han kan rösta, i vilket fall saknar han identitetshandlingar. Taylor skulle kunna rösta, men är osäker på om hon är registrerad i en annan delstat.
Det låter som paret kommer ansluta sig till de omkring 80 miljoner röstberättigade amerikaner som stannade hemma i förra valet. En potentiellt utslagsgivande grupp. Taylor har ändå synpunkter på kandidaterna.
– Jag tror Kamala Harris är mer tillvänd mot vår inkomstgrupp, säger hon. Hennes första jobb var på McDonalds. Det var mitt också. Så där känner jag en samhörighet. Men Trump är bättre på utrikespolitik. Jag är ett nervöst vrak och kände mig helt enkelt säkrare under hans tid vid makten.
Om Amerika vore ett hus skulle det se ut som Alans villa i Memphis.
Välbehållet på utsidan. Hälsovådligt på insidan.
Den döda hustruns inkontinensblöjor står kvar i farstun. Hon försvann i Alzheimers, slutgiltigt den 4 november i fjol. I går kom askan tillbaka.
Vi träffar den pensionerade matteläraren Alan Ensminger när han river bland vildhallonen intill kylskåpet bakom kyrkan.
Exakt vad som gick snett i hans ekonomi är svårt att få grepp om, men gradvis förvandlade en juridisk förveckling honom till fattigpensionär. Bekanta på glid har flyttat in i hans hus. Han lever på mat från kylskåpen.
En 30-årig man med pistol i byxlinningen har tagit övervåningen i besittning, ledstången har rasat ned i trappan. Nästan varje möbel är täckt av smutsiga kläder. Beethoven strömmar ur köksradion, som en ljudmatta av normalitet över misären.
I Alan Ensminger belamrade säng, bäddad med plast, ligger en uppslagen tidningsartikel från USA Today med rubriken ”Amerikaner ger upp hoppet om stormarknaden”. Blott var tredje amerikan är positivt inställd till sin matvarubutik.
Av all djup misstro gentemot samhällsinstitutionerna i årets valrörelse kan just ilskan mot matpriserna få en avgörande betydelse för utgången. Men Alan Ensminger köper inte Trumps utlovade lösning: att priserna kan strypas genom tullar på råvaror från utländska jordbrukare.
– Donald Trump är antikrist. Om allt man gör är att ljuga och förminska andra människor är man inte mycket värd i mina ögon, säger Alan Ensminger.
Han ska tillreda en påse kyckling till middag. Han fyndade den i kylskåpet bakom kyrkan i förmiddags, 80 kalorier, 13 gram protein.
