Opera
”Virginia Woolf”
Musik: Nino Rota, Dominick Argento, ”From the diary of Virginia Woolf”,
bearbetning B Tommy Andersson
Regi: Elisabeth Ljungar
Scenografi och kostym: Maria Antman
Ljus: Jesper Cederholm
Medverkande: Emma Sventelius, Andrea Björkholm, Béla Beer, Robert Ek, Pontus Carron
Scen: Piteå kammaropera, gästspel på Folkoperan i Stockholm
Virginia Woolfs sätt att skriva är flödande musikaliskt och gör jämte genusleken hennes författarskap till ett tacksamt material för scenen. 2018 uruppfördes Olga Neuwirths opera ”Orlando” i Wien och filmen ”The Hours” blev opera 2022. Men redan 1975 skrev amerikansk-italienske tonsättaren Dominick Argento en sedermera Pulitzer-belönad sångcykel som binder samman fragment ur Woolfs dagbok till en helhet. Det är denna som Elisabeth Ljungar utgår ifrån i sin enkla iscensättning, med begåvade mezzosopranen Emma Sventelius som författare till en expanderad metaberättelse.
På scenens vänstra sida sitter tre musiker, vid ett skrivbord hamrar den unga Virginia Woolf på skrivmaskinen fram själva ramhistorien. Men det är varken hennes feministiska essä om kvinnligt skapande – eller hennes queerhet – som skrivs fram, utan en banal novell, ljudlagd med Nino Rotas musik, om en äldre kvinna (Andrea Björkholm) som ärver en papegoja och ett ruckel av sin bror. Papegojan James stående replik ”ett kapitel till!” (Sventelius spelar papegojan med humoristisk glimt) räddar henne från att drunkna och leder till skatten som brodern gömt undan.
Tyvärr får papegojhistorien Woolf att framstå som en gammaldags sagotant, och blir ett konturlöst förspel till den mörkare sångcykeln vars huvudteman är ångest, identitetskris och krig. I det narrativ som Argento satt samman är det känslan av att kriget raserar livets grundvalar som urholkar författarens labila personlighet och driver henne till självmord 1941; men den oftast lyriskt-romantiska klangbilden gör att det aldrig känns riktigt otäckt.
Varm celloklang och sirliga klarinettoner i B Tommy Anderssons sparsmakade arrangemang ger kropp åt den dansanta skildringen av ett café-besök i Rom, och det nostalgiska föräldraporträtt som Sventelius mejslar ut med sin krispigt klara mezzosopran, starka närvaro och fina diktion. En sympatisk sångerska och utmärkta musiker, som nog hade kunnat forma ett ännu mer djupgående porträtt av den ständigt aktuell Woolf om de fått chansen.
Läs fler operarecensioner och alla texter om musik
