I Sverige finns 21 länsteatrar, tiotalet stadsteatrar, en nationalteater, oräkneliga privatteatrar, fria teatergrupper och över 200 lokala riksteaterföreningar. Ändå har Svenska teaterkritikers förening bara 37 medlemmar, varav flera är pensionerade stödmedlemmar.
– Förra året var vi 44 medlemmar, vi blir bara färre och tillväxten är minimal, säger Ylva Lagercrantz Spindler, teaterkritiker och föreningens ordförande.
Föreningen, som bildades år 1951, funderar nu på om den ska kasta in handduken – eller om den ska sträcka ut en hand till de andra kritikerförbunden som finns i Sverige.
– Jag tror att det skulle vara en bra idé att gå ihop och på så sätt få större muskler. Det gjorde man i Norge för flera år sedan.
Fredrik Gustafsson, som sedan tre år tillbaka är ordförande i Svenska Filmkritikerförbundet, tror att ett samarbete mellan förbunden är en bra idé.
– Jag ska ta upp det med styrelsen. Sanningen är den att det är få av våra medlemmar som bara skriver filmkritik. De flesta skriver också om andra konstformer, säger han.
Förbundet, som bildades i början av 1960-talet, har omkring 80 betalande medlemmar, vilket Fredrik Gustafsson säger beror på att man sysslar med en uppsökande verksamhet.
– När jag började som ordförande var vi runt 50 medlemmar. Vi jobbar proaktivt i styrelsen. Om jag får höra talas om någon som skriver om film, då hör jag av mig.
Svenska Konstkritikersamfundet, som bildades år 1955, kan stoltsera med hela 239 medlemmar. Antalet medlemmar har legat på ungefär samma nivå de senaste åren.
Samfundets medlemmar är koncentrerade till Stockholm, Göteborg och Malmö. Så är även fallet med de övriga förbundens medlemmar, utanför storstadsregionerna är det glest med kulturkritiker. Men Silvia Colombo, kassör i Konstkritikersamfundet, är bosatt i Luleå.
Hon är bekymrad över att kulturjournalistiken monteras ned utanför storstäderna. Att Norrbottens-Kuriren nyligen lade ned sin kulturredaktion menar hon är ett hårt slag.
– Den lokala pressen fungerar som en arena där kulturutövare synliggörs och får erkännande för sitt ofta hårda arbete, sina idéer och tankar, säger Silvia Colombo.
I vår arrangerar samfundet, tillsammans med Region Norrbottens kulturenhet, ett panelsamtal i Kulturens hus i Luleå om nedskärningarna inom kulturjournalistiken.
– Vi har samlat röster från olika delar av konst- och kulturlivet, inklusive konstkritiker, konstnärer, konsthallschefer och journalister, både från Norrbotten och övriga Sverige, för att ge en bredare bild av kulturjournalistikens nuvarande situation.
En brännande fråga inom kritikerkåren är var man ska publicera och ta del kulturkritik när de traditionella fönstren som kultursidorna har varit försvinner eller krymper.
Fredrik Gustafsson lyfter fram Substack, onlineplattformen som tillåter journalister och skribenter att publicera nyhetsbrev och skapa en prenumerationsbaserad publik, men nämner också ett antal svenska filmpoddar som har en växande lyssnarskara.
Konstkritikersamfundets Silvia Colombia talar också om egna initiativ och alternativa spridningsvägar. Hon ser dock en risk med att kritiken försvinner ur dagspressen.
– Faran är att konskritiken då blir ett nischat samtal bland experter. För demokratins skull är det viktigt att den fortsätter vara en del av ett bredare offentligt samtal.
Ylva Lagercrantz Spindler, på Svenska teaterkritikers förening, ser hur flera led drabbas av nedskärningarna.
– Det är givetvis beklagligt. Inte bara för oss, utan såklart också för scenkonstbranschen vars produktioner blir allt mindre recenserade. Men framför allt för publiken som riskerar att få allt mindre av en professionell bedömning av den kultur som de vill ta del av, säger hon.
Att de traditionella fönstren försvinner eller krymper drabbar också återväxten, menar hon.
– Det finns inte längre några växthus för kritiker.
Läs mer:
Teaterchefen: Tragiskt att det inte finns en kulturredaktör i hela Norrbotten
Åsa Beckman: Absurt att slakta tidningarnas kulturbevakning när den behövs som bäst
Är recensionerna utrotningshotade?
