Utställning
”Silence answers all”
Runo Lagomarsino
Marbouparken, Sundbyberg. Visas t o m 16/3
Runo Lagomarsino sopar och svabbar golvet framför Picassos ”Guernica”. De repetitiva rörelserna har en kontemplativ inverkan på videoverket ”Elementary”, där konstnären städar upp runt mästerverket eller rättare sagt kopian.
Den hänger i Barcelona i en enkel rödmålad struktur, som elegant materialiserats och fått en förlängning här i Marabouparkens underjordiska sal. Paviljongen är i sig en rekonstruktion av den ursprungliga, som den spanska republiken visade på Världsutställningen i Paris 1937.
Lagomarsinos enkla gest och gestaltning skapar en komplex situation som sätter olika tidsskikt och rumsliga förskjutningar i rörelse. Här och nu närmar sig där och då. De övriga punktbelysta verken i konsthallen ger tydliga ringar på vattnet, sammanlänkade innehållsmässigt genom att de kretsar just kring Picassos protestmålning.
Här finns en ålderdomlig maskin som stansar blodröda tårar ur ett pappersband, intill en text som berättar om att Picasso ville att tårarna skulle placeras på målningen när den visades i Paris.
Fotografier som Dora Maar, Picassos älskarinna, tog under målningens tillkomst ser vi baksidorna av – fulla med stämplar och anteckningar.
I en kritteckning har Lagomarsino i sin tur utgått från orden som konstnären Tony Shafrazi använde när han 1974 vandaliserade ”Guernica”, i protest mot Vietnamkriget. Och av ett arkivutdrag framgår det att ytterligare en kopia av målningen finns i Palestina, vilket det dock saknas foto på.
Utställningen speglar så många återberättade berättelser, med ett så stort symboliskt värde. ”Guernica” känner alla till, även de som aldrig har sett den i verkligheten. Och det får vi, av förklarliga skäl, inte göra här heller. En filmad kopia som skymtar i bakgrunden är så nära vi kommer. Att Picassos målning endast är indirekt närvarande ger utställningen en dov melankolisk klangbotten. Som att något avgörande gått förlorat.
Lagomarsino tycks säga att vi inte längre kan se ”Guernica”, att den är visuellt utsliten. Olyckligt, nu när behovet av dess antifascistiska budskap är större än någonsin.
Men om det finns en väg ut ur blindheten öppnar den sig just genom den rörande omvårdnaden av målningens minne som Runo Lagomarsino visar upp här.
Läs mer: Poetiskt och djupt personligt av Lagomarsino i Lund
Läs mer om konst på dn.se
