Vad man ser, vid en googling:
En gammal it-girl, en numera 51-årig indiestjärna från film, performance och bok. Miranda July tycks ständigt ha rört sig fritt, i alla fall mellan konstformerna.
Hon slog igenom med filmen ”Me and you and everyone we know” 2005, 2007 debuterade hon med novellsamlingen ”Ingen hör hemma här mer än du”. Hon har skrivit romanen ”The first bad man” (2015) och internet är fullt av bilder på henne i catwalk-munderingar när hon gjort samarbeten med klädmärken. På Miranda Julys Instagramkonto kan man se hennes dansvideor, inte sällan är hon iförd trosor och tröja.
Hon framstår inte som någon som låter sig kvävas av konventioner. Men vad vet man, utöver precis det man ser?
Människor är så dåliga på att förstå vidderna inuti andra. Det är som om vi ritar upp kritkonturer, sådana som görs på mordplatser, och sedan nöjer oss, fastän gestalten egentligen fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Kanske är konsten vårt enda hjälpmedel för att ana de andras oändlighet.
Det är något sådant som Miranda July försöker visa: kvinnan utanför kritkonturen.
”Alla fyra” kom ut i USA förra året och har blivit ett fenomen, en skönlitterär självhjälpsbok. På Instagram lägger July upp möten med fans, som när till exempel skådespelerskan Scarlett Johansson berättar för författaren om sin ”All fours ride” under en stor prisgala.
På Julys Substack uppstår diskussioner mellan läsare, några förbannade över den otrohet som romanen skildrar. ”Gör ingen skada”, upprepar huvudpersonen för sig själv och undviker uppriktighet. Men skadar gör hon ju, i otroheten och genom att dölja sig själv för den hon lever med.
Varför blir läsarna så berörda? Kanske för att ”Alla fyra” handlar om att göra tvärtom, i en ålder när livet kan te sig färdigvalt. I stället för att fortsätta förstärka den borgerliga tillvaron, med man och barn och karriär, bestämmer sig huvudpersonen för att med stor noggrannhet söka sexuell och själslig äkthet. Njutning, ja, men ordet är ändå äkthet, som om hon till slut måste få känna överensstämmelse mellan begäret och uttrycket.
Den tysk-judiske litteraturhistorikern Erich Auerbach såg hur detta svårförklarliga lidande gjorde entré i 1800-talets realistiska roman – han kallade det för en ”diffus tragedi”. Det är en sorts begärets tragedi, det som kan börja när den fysiska överlevnaden inte tar all kraft; när skräcken för Guds vrede är betydligt mindre än skräcken för de olevda liven.
Ganska ofta har romankonsten gestaltat modernitetens diffusa tragedi som en kvinna som vill knulla med någon annan än sin man. Just den genren växer under 1800-talet, med berömda exempel som ”Madame Bovary”, ”Anna Karenina”, ”Effi Briest” och ”Fru Marie Grubbe” och blir på så sätt en avgörande del av själva romanens utveckling.
Samtliga dessa klassiker är skrivna av män. Som Bill Overton konstaterar I ”The novel of female adultery. Love and gender in continental European fiction, 1830-1900” (1996) är den kvinnliga huvudpersonens överträdelse ett sätt att skriva om tillstånd som lika mycket engagerar de manliga författarna: tristess, osanna liv, världens meningsförlust.
På 1900-talet lägger DH Lawrence klasskillnad till konflikten i ”Lady Chatterleys älskare”, James Baldwin mäns homosexualitet i ”Giovannis rum”, Patricia Highsmith kvinnors i ”Carol”, för att nämna några exempel på kontinuiteten.
Intressant nog, trots omkastningen av den sociala ordningen som sker under århundradena som följer efter 1800-talet, behåller ämnet sin laddning. Oavsett vilka hindren är för romanernas huvudpersoner, fortsätter jakten på samstämmighet mellan inre begär och yttre omständigheter.
Huvudpersonen i Miranda Julys ”Alla fyra” är en namnlös kvinna i 46-årsåldern. Hon bor i Los Angeles, hon är en halvkänd konstnär i flera genrer, hon har ett småskolebarn och hon är gift med en bra man: den diffusa tragedin.
Vilka är hennes smärtpunkter? Att hennes föräldrar har uppfostrat henne i en anda av depression och katastrofrädsla. Att barnet höll på att dö vid födseln. Men framför allt att hon inte vet hur hon någonsin ska kunna göra sin inre värld verkligare – och kunna dela den med sin man.
Hon beskriver det som en sorts förhållandediplomati. Kanske är det detta vardagliga döljande av själens omfång som gör att så många läsare har tagit emot boken med en flämtning – kan vänlighet och anpassning bli detsamma som lögn?
Julys huvudperson ger sig ut på en roadtrip, landar på ett fult motell en halvtimme hemifrån och gör något så bisarrt som att inreda motellrummet för 20 000 dollar. Det ska likna ett parisiskt hotellrum hon en gång bott på; alla färger tycks dra åt något invärtesrött.
Det är ett galet infall, väldigt njutbart att få beskrivet – och också så djupt integrerat i genren. För de tillfälliga rum där älskarna i otrohetsromanerna möts är just sådana platser, där varje sak och ljusskiftning får sin laddning av hemligheten och närvaron i ögonblicket.
Miranda July låter sin huvudperson skapa rummet innan älskaren riktigt finns. Men han kommer, han är 15 år yngre och med honom vill hon uppleva det hon aldrig förut varit med om: att vara en som har sex med kroppen snarare än genom tanken, intuitiv och flödande, snarare än planerande och fantiserande.
Han är också gift men trognare och de hittar andra former av omskakande närhet än ordinarie samlag, som att han dansar för henne, som att han sätter in en tampong åt henne.
Är det pinsamt att läsa? Om man är lättgenerad. Och det kommer mer: dildosar, utlevda övergreppsfantasier, många fula ord. Fast ännu mer är det sexigt och intressant. Framför allt för att man förstår huvudpersonens behov av att ta sig ut ur drömmarna och in i världen. Och det är rätt ljuvligt med en bok där en kvinna, för att överrösta sin ylande hund, måste skrika i versaler till väninnan i telefonen: ”TROR DU HAN FORTFARANDE TÄNKER PÅ MIG OCH RUNKAR?”
Hon bekänner delar av otroheten för sin man och de bestämmer sig för att fortsätta leva som familj med sitt barn, men ha andra älskare. Huvudpersonen söker sig till lesbiska relationer – romanen fortsätter, den har så mycket på hjärtat.
July är bra på att skildra passionens fixering, hon tar det in i samtiden, med kamp för psykisk normalitet, med kbt-metoder för att bryta ett hyperfokus på en åtrådd människa. På det sättet är ”Alla fyra” ganska oromantisk. Den bärs av en sorts handfast kalifornisk hipsterstämning, snarare än av den gamla världens tecken för lidelse.
July skriver mestadels enkelt, roligt och är just mitt i sin tid. Romanen handlar också om klimakteriet, rädslan för att förlora förmågan att attrahera någon, den handlar lite om att ha ett icke-binärt barn och en hel del om nedärvda depressioner.
I det noggranna, kroppsnära undersökandet av den kvinnliga konstnärens identitet och sexualitet är ”Alla fyra” besläktad med generationskamraten Maggie Nelsons ”Argonauterna”, liksom med föregångaren Erica Jongs ”Rädd att flyga”.
Precis som den senare tror jag att ”Alla fyra” kan bli en klassiker, för att den så intensivt kämpar med frågan om hur man ska leva. Och precis som jag har känt som läsare av Erica Jong, saknar jag en nivå av skönhet i romanen, ett språk som lyfter från sidorna, mindre meddelsamhet om till synes allt.
Samtidigt känns det konstlösa levande, som en vidöppen väns förtrolighet – jag tycker om den här berättelsen.
Mitt i mängden ord finns kärnan hela tiden kvar: den medelålders kvinnans hunger efter mer liv och själens oförmåga att hålla sig innanför linjen.
Läs fler artiklar av Malin Ullgren och läs fler bokrecensioner
