Misstron är det största hindret när ebolan ska stoppas

Efter att tidigare i veckan ha slagit fast att Uganda var ebolafritt, sedan den överlevande av två patienter testat negativt för den fruktade sjukdomen, tvingades landets hälsodepartement på lördagen att lämna ett nedslående besked: Tre nya fall har upptäckts och det är nu bekräftat att smittspridning har ägt rum i Uganda – det handlar inte längre bara om importerade fall från Kongo. Två av dessa fall var relaterade till den första patienten som kom från grannlandet i början av maj, men det tredje är mer oroande då patienten i fråga korsat gränsen, flugit från en lokal flygplats till huvudstaden Kampala, sökt vård, skrivits ut, och därefter återvänt till Kongo. Utan att någon upptäckt smittan hon bar på. Hur många hade hon kontakt med under denna resa?

Piloten till det chartrade planet tipsade myndigheterna om sin passagerare först efter att hon sett rapporteringen om ebola i medierna.

– Vi var tvungna att gå från sjukhus till sjukhus i Kampala tills vi hittade hennes namn i journalerna och sedan begära ut labbprover som visade att hon drabbats av ebola.

Det berättar Ugandas tillförordnade hälsominister Diana Atwine för DN vid ett toppmöte i den ugandiska huvudstaden Kampala. Hennes motparter från Kongo och Sydsudan har rest till Uganda för mötet. Där deltar även ett hundratal representanter för de organisationer som nu ska försöka vända den mycket oroväckande trenden i det senaste utbrottet av ebola.

Mötet äger rum på Speke Resort, ett lyxhotell vid Victoriasjöns strand där inget skvallrar om den pågående hälsokrisen i regionen. Anläggningen hyser denna helg en stor turismmässa. I poolen tar en korpulent västerlänning långsamma simtag, genom baren promenerar Little Miss Global Uganda i en färgglad sidenklänning och på gräsmattan längre ned på anläggningen firas fem eritreanska bröllop parallellt.

Normalitet råder alltså i den ugandiska huvudstaden. Något som inte är fallet i Kongo där minst 176 personer redan dött i den fruktade farsoten och långt fler har smittats. Det är i nuläget svårt att få en överblick över hur omfattande smittspridningen är men klart är att bekräftade fall dykt upp i tre provinser i Kongo. Värst är läget i utbrottets epicentrum Ituri, en provins i det nordöstra hörnet av ett land som till ytan är stort som hela Västeuropa.

Jean Kaseya, som själv kommer från Kongo, är generaldirektör för Afrikanska unionens smittskyddsmyndighet Africa CDC. Han är sammankallande för mötet och kommer framöver att spela en nyckelroll i samordningen av hjälpinsatserna. Under sitt anförande konstaterar han stolt att man lyckats samla in tre miljarder kronor i stöd från olika givare för insatserna. Den allra största delen av dessa medel kommer att gå till insatser i Kongo och Uganda. Men hans varnande ord vittnar om den andra utmaningen som är långt större för de inblandade organisationerna:

– Summorna som vi nu pratar om, kommer de att höra om i Ituri. Och om de inte ser pengarna omvandlas till insatser på marken, kommer vi att få nya problem.

Tidigare i veckan stormades en ebolaklinik i Ituri av upprörda invånare i scener som i hög grad påminde om vad som hände i Västafrika i början av det stora ebolautbrottet för drygt tio år sedan. Där trodde många länge att ebola inte var en riktig sjukdom utan påhittad av regeringen för att kunna äska pengar från det internationella samfundet.

Detta utbrott, som skulle skörda 11 000 människoliv, stoppades inte på medicinsk väg utan genom ett intensivt kommunikations- och informationsarbete med syfte att bygga förtroende hos allmänheten. Utmaningen är densamma i Kongo. Och den är monumental. I ett land som Liberia handlade det främst om att allmänheten inte litade på president Ellen Johnson-Sirleafs regering. Här präglas i stort sett varje relation mellan olika aktörer av bristen på tillit.

– Det finns misstro mellan länder i Afrika och Väst, för hade detta varit en sjukdom som drabbat Europa eller USA så hade det redan funnits både vaccin och behandlingar, säger Jean Kaseya till DN, och fortsätter:

– Den andra nivån är misstro mellan invånarna och regeringen i Kongo. Och det finns också misstro mellan invånarna, något som kan leda till våld, säger Jean Kaseya till DN.

Ytterligare misstro mellan de olika länderna i området har visat sig i form av stängda gränser i strid med WHO:s rekommendationer. Först ut var diktaturen Rwanda, som bommade igen gränsen till Kongo kort efter att krisen blivit känd. Rwanda närvarade inte på mötet, och den Rwandastödda milisen M23 som kontrollerar de två eboladrabbade Kivuprovinserna söder om Ituri var heller inte med. Kongos hälsominister Roger Kamba vet om att detta är elefanten i rummet, att hans fiender inte bjudits in, och svävar på svaret när DN ställer frågor. Han är trots allt hälsominister med begränsat inflytande över realpolitiken under det pågående inbördeskriget i östra Kongo.

– Men jag förstår att folk stänger gränser och är oroade. Vi kan bara säga att vi ska lösa detta, säger han till DN.

Uganda har också infört begränsningar av gränstrafiken. Men hälsoministern Diana Atwine säger till DN att man inte vill hindra den handel som är så livsviktig för folk på båda sidor. Risken med helt stängda gränsövergångar är att man tvingar folk att söka andra vägar, bortom myndigheternas kontroll.

– Vi tillåter nödvändig trafik. Humanitär hjälp får inte hindras och det finns handel som måste tillåtas, men kanske inte att folk korsar gränsen för ett bröllop. Så vi säger, låt oss först få bukt med detta.