Mjuka moln i märkligt magisk miniatyrvärld

En mamma får ett telefonsamtal på jobbet: sonen Jojo har feber och är hemskickad från skolan. Det är en regnig dag i Seoul och telefonen bara knastrar när hon ringer runt för att försöka få hjälp. Till slut tror hon sig få tag i sin mamma och ber henne åka hem för att ta hand om Jojo. Men på andra sidan luren får en besynnerlig liten gumma det oväntade uppdraget, och flyger omedelbart på ett moln hem till huset där Jojo bor.

Ingången i ”En märklig mamma” är typisk för Baek Heena – den sydkoreanska bilderbokskonstnären som tilldelades Almapriset 2020 – som gärna okommenterat drar läsaren från en vardaglig scen rakt ner i en märklig, magisk värld. Ett kaninhål öppnar sig och vad som helst kan hända.

När Jojo kommer hem från skolan blir han först förskräckt av att möta den okända damen, men lugnas snart av hennes vänliga röst. När han äter av soppan hon lagat bäddas rummet in i en gul dimma, och gumman värmer upp lägenheten genom att kasta upp ett stekt ägg i luften. Jojo sover sedan gott på ett extra fluffigt moln i vardagsrummet.

Tematiken är bekant från andra av Baek Heenas böcker: i ”En fe på badhuset” (2012) möter flickan Dukji en liten rundlagd gumma som senare hjälper henne att bli frisk från en förkylning. I ”Magiska godiskulor” (2017) sätter godiset pojken DongDong i kontakt med hunden, soffan och sin döda mormor.  I ”Molnbullar” (2004) får en kattfamilj flygförmåga när de äter av bullarna som bakats av ett upphittat moln. Det ätbara blir nycklar som ger barnen tillträde till en annan värld, superkrafter eller tillfrisknad. De äldre figurerna fyller ofta en överbryggande funktion mellan barn- och vuxenvärlden. Hos dem finns en känsla av kontakt, beskydd och helande. Den märkliga mamman tycks likt fen i ”En fe på badhuset” vara som nedstigen ur barnets fantasi. Det finns en underbar lekfullhet i hur självklart detta skildras.

Baek Heena utmärker sig visuellt genom sina noggrant skulpterade dockor, avfotograferade i realistiska, detaljerade miniatyrvärldar där ljussättningen är lika viktig som materialvalen. ”En märklig mamma” är, precis som övriga nämnda böcker, värld att läsa enbart för Baek Heenas hantverksskicklighet. Dockorna kommer till liv genom sina mästerligt återgivna minspel. Som Jojos mammas uttryck av jäktad målmedvetenhet och den finurliga, lugnt uppmärksamma gumman på andra sidan telefonlinjen. Jojos ansikte går från häpet och överraskat till rosigt och matt. Det går att känna den febervarma pannan där Jojo ligger och sover med öppen mun, lika omsorgsfullt gestaltad som slående igenkännbar.

”En märklig mamma” vilar på förvissningen om att en bra berättelse kan framföras med relativt lite text, vilket fungerar väl tillsammans med de uttrycksfulla bilderna. Här finns en tillförsikt till läsarens fantasi och förmåga att fylla i luckorna. Och att, likt Jojo, låta sig svepas med på ett av berättelsens många moln.

Läs mer av Emma Holm och mer om barnböcker