Moderniserad David Copperfield skildrar opioidkrisens helvete

Säg att man tar Charles Dickens olycksalige pojkvasker David Copperfield, flyttar honom in i 2000-talet, släpper ner honom i det utfattiga Lee County i Virginia, USA, och bjuder honom på oxycontin. Då föds Demon Copperhead – eller som han själv förklarar i Barbara Kingsolvers Pulitzerbelönade roman: han ser till att bli född.

Kingsolver tar hjälp av det rika persongalleriet i Dickens klassiker ”David Copperfield”, först publicerad som en följetong mellan 1849 och 1850, för att undersöka den amerikanska opioidkrisens epicentrum. Välbekanta figurer dyker upp: Davids naiva unga fru Dora blir Demons pundarflickvän Dori, den utfattige hyresvärden Micawber blir fosterhemsförälder som livnär sig på diverse pyramidspel, och den sliskige sekreteraren Uriah Heep blir till en lika obehaglig assisterande fotbollstränare med smeknamnet U-Haul.

Men ”Demon Copperhead” är mer än bara en, förvisso sömlöst utförd, nytolkning av Dickens egen favoritroman. Den står på egna ben. Ett tecken på god romankonst är när författaren får berättandet att framstå som enkelt, och Kingsolver, med ett tiotal romaner i bagaget, skriver med en sådan självklarhet fram Demons röst att man ibland helt glömmer att han är påhittad.

Demon bär på en innerlig längtan efter att en dag få se havet. Medan hans brittiske föregångare tidigt i sin bok får resa till stranden är havet så avlägset för Demon att det lika gärna skulle kunna vara på låtsas. Hans omöjliga längtan understryker hur Demon lever i ett helt annat land än stadsmänniskorna på öst- och västkusterna som annars oftast syns i amerikansk kulturexport.

Demons land, Lee County vid foten av bergskedjan Appalacherna, är en plats präglad av fattigdom, arbetslöshet och bristande framtidstro. Invånarna som historiskt sett livnärt sig på kolgruvor och tobaksodling har hamnat i ett ekonomiskt vakuum när historiens vindar blåst undan de traditionella industrierna. In i tomrummet kommer läkemedelsjätten Purdue Pharma med sin nya innovation, den påstått icke beroendeframkallande opioiden oxycontin.

Alkoholen och drogerna ställer till det redan från början, inte minst för Demons mor

Precis som Dickens förlaga är ”Demon Copperhead” en typisk bildningsroman, och den klassiska berättarstrukturen ger Kingsolver gott om utrymme att fördjupa sig i det amerikanska missbrukets tragedi. Alkoholen och drogerna ställer till det redan från början, inte minst för Demons mor. Men det är först när berättelsen om oxycontin börjar smygas in lite från sidan som romanens verkliga ärende blir tydligt.

För Demon är drogerna något helt vardagligt och självklart – han blir hög på tabletter för första gången när han är tio år. Att genom hans ögon se opioidkrisen brisera är att förstå hur verkligt maktlös den lilla människan är inför samhällets stora systemfel: ”Och nu är det meningen att vi ska säga: Se bara hur deras beslut leder till fördärvade liv […] Barn, beslut. Fördärv var den resurs och det material vi hade fått att jobba med.”

Själv är Demon övertygad om att allt kommer att gå åt skogen, att det helt enkelt är hans livslott som redneck, bonnläpp: ”Under min levnad har jag fått häpnadsväckande insikter om de makter som gaddar ihop sig mot oss innan vi föds. Men mitt folks tradition är att fortsätta intala sig det som alltid har sagts om oss: Din korkade jävel. Shit happens.” Och visst går det åt skogen, gång på gång. Man hejar och hejar på Demon, och det svider varje gång han får ett nytt slag i ansiktet.

Lite falskt skorrar det då att romanen, trots kritiken mot revorna i samhällets skyddsnät, till sist landar i att det är Demons talang för teckning, samt en välbärgad släktings pengar och kontakter, som leder honom mot en framtid att hoppas på. Kingsolver lyckas alltså inte helt skaka av sig den amerikanska vördnaden inför att individens kraft kan övervinna alla motgångar, samtidigt som nedärvda pengar mest ses som en hjälp på traven.

När jag väl slår igen romanen är det inte främst dess samhällskritik som stannar hos mig, utan dess enorma hjärta. Demon är en charmör utan dess like, och det har varit en fröjd att få hänga med honom i nästan 600 sidor. För min del hade romanen gärna kunnat vara ännu längre – men så får Kingsolver, till skillnad från Dickens när det begav sig, inte betalt per ord.

Oavsett om man sedan tidigare är bekant med ”David Copperfield” har Barbara Kingsolver skrivit en strålande uppväxtskildring om en omöjlig uppväxtmiljö. I opioidkrisens förödande spår vore det inte alls konstigt om också ”Demon Copperhead” blev en klassiker.

Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur