Molly Nilsson ska göra minst trettio skivor, enligt ett kontrakt hon slutit med sig själv. Hittills har hon släppt tolv. Det var delvis insikten om att det är så många album kvar tills avtalet är fullgjort som fick henne att, sjutton år in i karriären, bryta sin strikt svartvita estetik mot en ny, rödsprängd sådan.
Den nya eran lanserades med albumet ”Extreme” från 2022, vars vinylfodral har ett rött innanmäte.
– Det kändes varken realistiskt eller kreativt att fortsätta med det svartvita. Och om det finns en färg förutom svart som jag vill omge mig med så är det röd. Jag känner att det här är min röda period, lite som att Picasso hade sin blå, säger Molly Nilsson på telefon hemifrån Berlin, där hon gör ett stopp innan Europaturnén fortsätter till Skandinavien och Kulturhuset i Stockholm den 13 november.
Som 20-åring flyttade Molly Nilsson till Berlin, där hon varvade garderobsjobb på den ikoniska technoklubben Berghain med att spela på sin rumskamrats synt. Resultatet blev så småningom en massa åttiotalsinspirerade poplåtar, med smittsamma refränger och texter om storstadsliv, kärlek och att hänga i barer. Hon tog med sig skivor på fester runt om i Berlin och fanskaran växte organiskt.
Tidigt i karriären startade hon sitt eget skivbolag, Dark skies association.
– Att ha mitt eget skivbolag passade mig väldigt bra, för jag tycker så mycket om allt runt omkring att vara artist. Att både skörda säden, baka och sälja brödet, gå till posten med skivorna, till och med allt mejlande tyckte jag var ganska kul.
I dag har Molly Nilsson ett slags kultstatus i indiekretsar runt om i världen. Genom att ha full kontroll över sitt eget artisteri har hon hållit sig undan vad hon beskriver som en alltmer resultatinriktad musikindustri, som den svenska popscenen får statuera exempel för:
– Det är typ vapenindustrin och musikindustrin som är det största Sverige har, och då blir det så himla viktigt att ha riktigt bra kanoner och producenter. I en sådan miljö känns det svårt att göra sin egen grej. Jag hör inte så mycket från Sverige förutom det som blivit väldigt stort och exporterat, och då är det liksom redan en produkt och kan knappt räknas som musik längre, säger hon med en brasklapp:
– Men det känns som att det är i Göteborg allt händer, allt låter så jävla bra där.
Själv är Molly Nilsson inte rädd för att bli en ”produkt”, hon beskriver sig som bunden till en uppsättning moraliska principer som gör det enkelt att inte falla in i marknadstänk.
– Det är väldigt skönt att ha principer. Man kan alltid luta sig mot dem när man tar ett beslut, och tänka: vad hade Rosa Luxemburg gjort?
– Men alla människor i dag känner nog att de måste sälja sig på ett eller annat sätt, för att få jobb, lägenhet, eller bara på sociala medier, för att få vänner eller en partner. Det är nog svårare som människa än som konstnär att inte sälja ut sig.
Molly Nilssons röda era sammanfaller med ett mer explicit politisk uttryck, som kanske är särskilt tydligt i ”Un-American activities” från 2023, ett konceptalbum med historisk utgångspunkt i McCarthy-eran och femtiotalets svartlistning av amerikaner med misstänkta kommunistsympatier. Politiskt hämtar hon särskilt näring från nyss nämnda Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hyllas på låten ”Obnoxiously talented” (2022).
– Jag tycker att det finns väldigt mycket musik i dag, som spelas överallt, som är väldigt konservativ och höger, med budskap om att man ska tjäna mycket pengar, vara perfekt och könsstereotypisk. Ibland när jag och min pojkvän sitter uppe och lyssnar på musik och dricker vin så är vi så här: ”Gud vad det vore skönt att bara lyssna på lite vänsterpropaganda, lite sköna kampsånger”, säger hon och fortsätter:
– Men det finns en gräns för hur mycket Billy Bragg och Blå tåget man kan lyssna på. Då känns det kul att göra ny vänstermusik, för folk som oss.
Läs mer:
Recension: Molly Nilssons pulserande Berlin-pop är bättre än på länge
