Mona Auda klamrar sig fast vid ett akut nu, i rädslan för allt hemskt som kan komma att ske sedan.
Mörkret har fallit över Malmö. Flimmer från tv:n kastar ljus över vardagsrummet i stadsdelen Sorgenfri. 63-åriga Mona Auda låter nyhetssändningarna rulla oavbrutet under kvällarna. Mest tittar hon på Al-Jazeera och denna kväll rapporteras det om hur israeliska trupper gått in i södra Libanon och bombat Beirut.
– Jag vet vad krig är och jag vill inte gråta, men det som händer nu, det är för mycket, säger Mona Auda och ögonen tåras.
Malmöbon är född i Libanon, uppvuxen i Beirut, men har bott i Sverige sedan 1984.
– Jag var 21 år gammal när kriget 1982 bröt ut, jag minns allt, allt.
Två år senare lämnade hon och hennes dåvarande make landet för Sverige. Kvar i Beirut finns hennes två systrar och deras familjer, släkt och vänner. Under de senaste veckorna har hon pratat med dem flera gånger om dagen.
– Nu sist precis innan ni kom. De mår inte alls bra. De kan inte sova, de kan inte göra någonting. Hon sa att hon kunde höra att de börjat bomba igen. De bor i Beirut. De är jätterädda att det ska komma närmre dem.
Hon fortsätter.
– Om vi som bor här inte mår bra, om vi är oroliga, hur är det för dem som bor där?
Mona Auda är inte ensam om att oroa sig för släktingar i Libanon. Enligt statistiska centralbyrån är nästan 30 000 av Sveriges invånare födda i landet. Många kom, liksom hon, hit under 80-talet.
– Allting som händer där, känns mycket nära här, säger hon och byter kanal.
Med fjärrkontrollen i handen höjer och sänker hon volymen under vårt samtal. Den stora skärmen delas in i flera rutor direktsänt material från olika fronter och rum. I en ruta sänds pågående expertanalyser från studion. I andra rutor visas bilder från gränsen mellan Libanon och Israel. Bilder på israeliska soldater, bilder på Hizbollah-krigare, bilder från området Dahieh i Beirut och från Rafah, gränsen mellan Gaza och Egypten. På en röd slinga längst ner i bilden kommer ständiga uppdateringar.
– Vi tittar på nyheterna och går sönder, men vi måste titta och höra för att se vad som händer, säger Mona Auda.
På bordet ligger mobiltelefonen, den vibrerar när det kommer meddelanden.
– När vi inte kan ringa, skriver vi till varandra och skickar röstmeddelanden. Varje gång tänker jag på att det här kan vara det sista samtalet, det sista meddelandet.
Hon har sex barn, de tre yngsta bor fortfarande hemma. Hos dem finner Mona Auda tröst. Under intervjun med DN tittar grannen Samya Ouda in och slår sig ner i skinnsoffan en stund.
Även hon har rötter i Libanon. Hennes föräldrar är goda vänner till Mona sen länge. Det brukar alltid vara fint att träffas, säger grannarna, men kriget har kastat en mörk skugga över deras sammankomster.
– Nu är detta det enda vi pratar om, säger Samya Ouda.
Hon är 33 år och född i Sverige. Här finns hon, hennes tre barn, två syskon och föräldrar. I Libanon finns resten av släkten. Alla kusiner, farbror och faster, morbror och moster, barndomsvänner.
– Vi har åkt till Libanon varje sommar, men inte i år, på grund av situationen i Gaza. Vi har hela tiden känt att det funnits ett hot om att det också skulle hända något i Libanon, säger hon.
Också Samya Ouda följer nyheterna nitiskt, mest genom appar som Tiktok. De båda säger att det är svårt att fokusera på annat, men att arbetet och de vardagliga sysslorna ger en andningspaus.
– Vi går till våra jobb, det hjälper oss att vi kommer ut och pratar med kollegor om annat. Att vi inte bara är instängda mellan fyra väggar och en tv.
De säger att man gör det man måste för att få sin vardag att rulla på här. Enkla saker som att kolla när bussen går och verkligen hinna med den för att komma till jobbet i tid kan hålla en på banan, men ibland överrumplas de båda av känslan meningslöshet som är tung att bära.
– Ibland känner jag så, måste jag verkligen göra allt det här när det pågår ett krig? Måste jag verkligen bry mig om att bussen kommer? säger Samya Ouda som arbetar som handläggare på Försäkringskassan.
Mona Auda arbetar som barnskötare, när Samya Ouda pratar nickar hon igenkännande, de upplever dubbelheten lika starkt.
En annan svår sak som de båda brottas med är känslan av hjälplöshet, som förstärks av avståndet. Att kunna betrakta så mycket våld, men inte kunna göra någonting åt det.
– Vi vet inte vad vi ska göra, vi kan inte lösa något härifrån, säger Mona Auda frustrerat.
Hon tar ett djupt andetag, ser på skärmen. Pekar på all förstörelse.
– Titta så hemskt. Nu väntar vi bara på en sak. Vi vill bara att de ska säga ”nu stoppar vi kriget”, det är bara det vi väntar på.
