Vacker, gammalmodig och skarp. Gråtfärdig och på randen inför sitt efterlängtade världsgenombrott sitter författaren Edward (James McArdle) framför sin laptop och läser sina första recensioner. Man kan bara föreställa sig känslan. Kanske är det rentav det mottagande som regissören Darren Thornton själv fantiserar om.
Hans småputtrigt roliga, melankoliskt queera morsgrisdrama ”Four mothers” är en irländsk remake av italienska ”Augustilunch i Rom” (2008). Vad det är som lockat så med en nyinspelning, så många år senare, är svårt att förstå. Vanligtvis tar ju idéer återvinningsvägen när det i grunden finns ett koncept som är så starkt och universellt att det med enkla justeringar kan färdas genom tid och ta sig från ett land till ett annat.
Edward lever på ett konstant gråmulet Irland. Han är bög, lider av panikångest och är till synes olyckligt singel, men har valt bort sol och fest för att ta hand om sin ensamma mamma Alma (Fionnula Flanagan, bland annat känd från spökfilmen ”The others”). Hon har tappat talförmågan efter en stroke, men lyckas med hjälp av röstassistens framföra sina lustiga bitterheter. Även sonen försöker göra sig hörd, konkretiserat när han får veta från sitt management att han inför sin amerikanska bokturné måste öva på sin röst.
Edward krånglar till det något förbannat när han försöker bryta ned teman och säga smartast tänkbara saker om sin bok, som tycks ha blivit stor bland kidsen på Tiktok för att den så direkt behandlar ung kärlek. ”Four mothers” har tydligare för sig vad den vill prata om. Om svårigheten att släppa taget, om ärren efter uppväxten i ett kyrkligt patriarkat (en tänkbar länk med italienska förlagan), om att stå upp för sig själv.
Viss tröst finner Edward hos sitt lilla killkompisgäng, alla i liknande situationer – homosexuella och lätt deprimerade, fast med sina mammor – men även denna sociala snuttefilt rycks bort när grabbarna sticker till Kanarieöarna för att fira Pride. Inte nog med det: de dumpar ”mamsingarna” hemma hos Edward, för snäll för att säga nej och alltid bättre på att ta hand om andra än sig själv. Enda glädjeämnet är mammans unga, snygga hemmaskötare. Gay men redan upptagen.
”Four mothers” är en på många sätt harmlös film som med enkla medel fångar den där naggande känslan av att vara fast medan ens liv – ens riktiga liv, det man egentligen är menad att leva – utspelas någon annanstans. Problemet är bara att den där närvarande frånvaron så enkelt kan smitta av sig på skildringen som sådan.
Det händer inte så mycket, helt enkelt. Kommer aldrig igång. När Edward får en fånig videohälsning från sina semestrande kompisar, toppat med ett livsnjutande split screen-montage till eurodiscodängan ”Be my lover”, får man en känsla av att regissören Darren Thornton kanske ändå gör bäst i att hålla tillbaka. När sonen väl samlar mod och säger ifrån vet man redan på ett ungefär vad han ska säga.
Och då har jag inte ens sett den italienska originalfilmen. Särskilt sugen blir jag inte heller.
Se mer. Krisande författare på film: ”Barton Fink” (1991), ”Adaptation” (2002), ”Can you ever forgive me?” (2018).
Läs också:
