I titeldikten ”Saker du kan hitta gömda i mitt öra” skriver Mosab Abu Toha: ”Därinne kan du hitta sånger på arabiska,/ engelska dikter jag läst högt för mig själv,/ eller den sång jag sjöng för kvittrande fåglar på vår bakgård.”
Toha, som föddes 1992 i ett flyktingläger, startade och drev vad som kom att heta ”Edward Said-biblioteket” i Gaza. Nu är det sönderbombat. Utplånat, liksom stora delar av hans familj. ”Redan hösten 2023 hade över trettio personer i Abu Tohas släkt – kusiner, farbröder, kusinbarn – bombats ihjäl”, står det i den svenska utgåvans efterord.
I ett videosamtal med översättarna David Zimmerman och Erik Lindman Mata, som går att ta del av på förlagets hemsida, visar Toha upp ett stort papper. Där har han ritat ett vittförgrenat släktträd över alla som (hittills) blivit dödade av den israeliska armén.
”Saker du kan hitta gömda i mitt öra” kom ut i original 2022. Det vill säga innan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Diktsamlingen har därefter uppmärksammats stort internationellt. För tillfället lever Toha i Syracuse i USA, verksam vid universitetet, och driver ett oförtröttligt upplysningsarbete om folkmordet i Palestina. ”Jag tror att det finns ett begär i Västvärlden efter att få lära sig mer om Palestina från palestinierna själva, inte från personer som skriver om dem”, säger han i efterordet.
Begäret är akut, vilket får mig att tänka på ett samtal med en annan översättarduo. Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, som nyligen översatt den palestinske poeten Fady Joudah till svenska. Talande nog är titeln till Joudahs diktsamling stum: ”[…]”.
Farrokhzad säger om det arbetet: ”Det känns djupt meningsfullt. Mer meningsfullt än att det har varit en räddning eller en lättnad, för jag upplever att det inte har funnits någon räddning eller någon lättnad alls att tillgå i att vara vittnen till detta. Men däremot att ändå känna en stark vilja till att det här ska kunna finnas på svenska, det ska kunna läsas här, det har ett värde och vi har en uppgift i det.” (Tidskriften Med Andra Ord, nr 121)
Kanske kan poesi vara så liten att den göms inuti ett öra? När ingenting annat, bokstavligen, går att ta med sig. Kan något så futtigt som en dikt ändå spela roll? Kan den färdas mellan språk och platser, vittna om något, påminna om något? Vara meningsfull mitt i meningslösheten?
”Jag tror att för många av oss, också här i Sverige, har det att hålla sig nära ditt arbete varit ett sätt att, jag vet inte, på något sätt hålla sig frisk”, konstaterar David Zimmerman i samtalet med Toha. Under läsningen av ”Saker du kan hitta gömda i mitt öra” bläddrar jag flera gånger tillbaka till färgfotografierna från Gaza i mitten av boken.
Ett visar en strandkant med tusentals blänkande snäckskal: ”Därinne finns ingen plats för drönarnas oväsen.” Ett annat visar ett fat med jordgubbar på en tallrik: ”Igenom allt detta, har jordgubbarna aldrig slutat växa.”
Han är på väg till mataffären ”för att köpa några jävla ägg” och utsätts för en raketattack
Det gör inte dikten om flickan som stoppar ner händerna i jeansfickorna mindre smärtsam. ”Hon har nyss förlorat sju fingrar i kriget”, sägs det kort. Snarare gör påminnelsen om att snäckskalen ligger på stranden, att jordgubbarna växer och att havet fortfarande rullar sina vågor, det möjligt att se barbariet som den perversitet det är. Och det står man inte ut med. Även om man måste, eftersom det är verkligt.
Tohas stil är rak och saklig. Dikterna växlar i längd och form och det märks att han har grundat ett bibliotek. Trots vidrigheterna stretar dikten på. Hittar ett tilltal som är möjligt, snor om igen och öppnar stundtals för en bister humor. Som när han är på väg till mataffären ”för att köpa några jävla ägg” och utsätts för en raketattack. Den borrar hål i hans nacke, axel och skär upp huvudet. ”Ambulansen” som anländer saknar typiskt nog både personal, första hjälpen-utrustning och bår. Lakoniskt utbrister dikten: ”Kom igen, det är min första gång som sårad.”
Det ska inte bli den sista. Toha har efter att den här debutdiktsamlingen skrevs genomlevt tortyr av israelisk militär. Och publicerat ytterligare en diktsamling. Nu lever han i exil med sin fru och deras tre barn.
”Vad är poängen med att läsa?!”, frågar sig Toha till slut, i samtalet med sina svenska översättare. Jag vill tro att det fortfarande finns en poäng. Att det trots allt är meningsfullt, om än utan lättnad eller räddning, som Farrokhzad sa.
Bokens sista dikt, en kort fyrarading, gömmer jag i mitt eget öra:
Känn aldrig förvåning
om en ros reser sig
i husruinens mitt:
Det är så vi överlevt.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
