Pengarna har inte gjort henne till en annan människa, men Cristina Ljungberg vet vilka möjligheter en förmögenhet ger.
Då talar vi inte om lättnaden över att slippa oroa sig för vardagsekonomin, eller att kunna åka till Åre över helgen bara för att man får lust.
Cristina Ljungberg talar om vad hennes pengar kan åstadkomma. Hon är amerikan, men har bott över 20 år i Sverige och ägnat större delen av den tiden åt filantropi: att skänka bort sina pengar i syfte att världen ska bli lite, lite bättre.
Hon tycker att fler borde förstå vad privata medel kan åstadkomma.
– Pengar är bara energi. Av något skäl håller vi den energin instängd, men att ha pengar på banken skapar ingenting. Vi behöver frigöra kapitalet i stället, för att göra skillnad.
Cristina Ljungberg bor på Östermalm, det är ett hem där stora, hängande armaturer passar utmärkt och där ett matsalsbord med plats för ett dussin personer känns mysigt. Genom fönstret ser man ned på familjens innergård, i ena hörnet står en flera meter hög bronsfigur av Charlotte Gyllenhammar. Det krävdes en lyftkran för att få den på plats. Hon är en av de många kvinnliga konstnärer i Sverige som har fått stöd av en av de stiftelser som Cristina Ljungberg grundat.
En annan stiftelse stöttar projekt kopplade till menstruation, abort och kvinnlig sexuell njutning, ofta i utvecklingsländer.
Cristina Ljungberg tycker att det finns en onödigt skeptisk syn på filantropi i Sverige. I en kultur där jantelagen gällt och där de riktigt rika varit få, har nästan ingen sett vitsen med att öppet berätta om sitt filantropiska arbete, tror hon.
– Det finns en övertygelse här om att alla bör vara lika. Om någon då har mer än nödvändigt ses det som ett tecken på ett systemfel, och då är det bäst att hålla tyst.
Hon fortsätter:
– Nyligen träffade jag en filantrop som suckade: ”Ja, jag svarar på mediernas frågor, men jag tycker inte om dem. Och jag skulle aldrig i livet medverka i ett stort reportage.”
Hon skrattar och himlar med ögonen, med tanke på vad hon själv just gör.
– Jag tycker att det här är rätt obehagligt. Men när man begriper att man kan inspirera andra att bidra – med sina tillgångar, nätverk, kunskap och affärsverksamheter – är det värt det.
Men Cristina Ljungberg har inte alltid haft stora resurser.
Hur mycket pengar som läggs på filantropi i Sverige varje år är svårt att veta.
– Till att börja med beror det på vad man menar med filantropi, säger Stefan Einarsson vid Handelshögskolan i Stockholm.
Han är en av få som forskar i ämnet i Sverige.
– Jag antar att du inte menar små, enskilda gåvor, eller ren välgörenhet. Så om man avser större belopp som delas ut genom allmännyttiga stiftelser handlade det 2024 om runt tio miljarder kronor.
Det kan jämföras med statens totala kulturbudget som i år ligger på 9,3 miljarder kronor.
Det verkliga beloppet är större, tillägger Stefan Einarsson, eftersom familjer och individer ofta skänker privat, något som inte syns i statistiken.
I Sverige, där välfärdsstaten växte fram under 1900-talet och grundläggande behov kom att uppfattas som statens ansvar, har de allmännyttiga stiftelserna främst varit inriktade på stöd till vetenskaplig forskning. I dag finns 17 000 allmännyttiga stiftelser i Sverige och de förvaltar omkring 418 miljarder kronor, enligt de nya siffror från 2024 som Stefan Einarsson just nu slutsammanställer. De allra flesta är små, och helt dominerande är ett fåtal familjeknutna stiftelser, bland dem Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Erling Perssons stiftelse, Axfoundation och Söderbergstiftelserna. Inom kultursektorn har Robert Weil haft ojämförligt störst betydelse.
Ibland beskrivs skillnaden mellan välgörenhet och filantropi som den mellan att ge bort en fisk och ett metspö – det är en förenklad syn, menar Stefan Einarsson: gränserna är sällan så tydliga. Men i regel förknippas välgörenhet ofta med mindre summor till behjärtansvärda ändamål – och filantropi oftare med större belopp som används för att åstadkomma förändring med ett tydligt och genomtänkt syfte.
Sedan lång tid finns en generell misstänksamhet mot begreppet filantropi i Sverige, och vilken roll den egentligen ska spela. Detta återkommer gång på gång under arbetet med det här reportaget. De skeptiskt avvaktande attityderna tas upp av såväl filantroper som forskare, och bekräftas av Stefan Einarsson. Ska filantropi ses som ett komplement, eller ska det kunna ersätta offentligt finansierade lösningar och i så fall i grunden påverka den svenska samhällsmodellen? Är det ens förenligt med en demokrati att vissa, väldigt rika människor ska ha stort inflytande över viktiga samhällsfunktioner?
Nu tycks något vara på väg att förändras – i synen på filantropi, och på hur en filantrop kan arbeta.
Antalet miljardärer har ökat dramatiskt, från 28 till 542 på 25 år. Ett 40-tal av dem är dollarmiljardärer, det vill säga förfogar över mer än 10,8 miljarder kronor. Det gör Sverige till ett av världens miljardärstätaste länder, per capita – med en densitet som är dubbelt så hög som i USA.
Om filantropi under 1900-talet främst handlat om ett antal familjer som i generationer stöttat vetenskaplig forskning genom egna stiftelser – ser man nu också mer nyvakna, sökande blickar. De kommer från yngre generationer och från dem som blivit rika snabbt. De letar efter sätt att använda sina pengar bortom den privata konsumtionen. Flera personer jag talar med inför det här reportaget vittnar om att det finns många i det övre skiktet som vill ge tillbaka till det samhälle de växte upp i. De vet bara inte alltid hur.
Samtidigt står både världen och den svenska välfärdsstaten inför enorma utmaningar, präglade av geopolitisk instabilitet, hot mot demokratin och klimatkris. Behoven är omättliga.
Första gången jag möter Cristina Ljungberg är i samband med ett reportage om abortpiller våren 2024. Läkarna jag ska skriva om har bjudits in till Nordic philanthropy summit i Djursholm. Cristina Ljungberg är initiativtagare till konferensen, och hon har bidragit till finansieringen av en klinisk studie som forskarna gör av ett abortpiller som ska tas som preventivmedel.
Cristina Ljungberg är inte född stenrik. Hon växte upp i Columbus, en liten stad i Indiana i USA, känd för sin spektakulära arkitektur och för att vara hemvist till en av världens största tillverkare av dieselmotorer.
Men Mellanvästern är jordbruksland. Till den sektorn hörde också hennes familj, med en far som tagit över släktens slakteri. Mamman, en utbildad matematiker, var hemma med de fyra döttrarna. Cristina är äldst.
Familjen hade det bra, men levde utan överflöd. Efter skolan började Cristina Ljungberg läsa liberal arts, en bred grundutbildning, med inriktning mot biologi och en baktanke om att fortsätta med medicin. Sedan tog det stopp.
– Jag kom inte in på något av de 23 lärosäten jag sökte. Det var hemskt – men visade sig vara mitt livs största, mest lyckade misslyckande, säger hon nu och lutar sig tillbaka i den gröna, mjuka hörnsoffan.
Efter ett sabbatsår hamnade hon i stället i Chicago, där hon tog en master i bioteknik, fick praktik och jobb.
– Jag hade tur, hade en chef som såg mig, gav mig ansvar och befordrade mig tre gånger på tre år. Och han sa: ”Cristina, det är lättare att be om förlåtelse än att be om tillåtelse.” Det vill säga: Kör! Våga.
De skickar alltjämt julkort till varandra.
Hon återvände till skolbänken för en tredje examen, läste business administration på Dartmouth och spelade ishockey i collegelaget. På matchtröjan hette hon just ”Third degree” – ett halvironiskt uttryck för en som gärna och opåkallat levererar överkursinformation.
En sak till hände i Dartmouth. Hon återknöt kontakten med en gammal pojkvän från Sverige. Johan hade bott i USA, de hade hängt ihop ett par år under studenttiden, men kommit isär. Nu stod relationen inför ett vägskäl och de bestämde sig för att välja varandra.
Så hamnade Cristina Ljungberg i Stockholm. Och här, invid Karlaplan, smyger de grå raskatterna nyfiket närmare. Grace och Frankie är uppkallade efter rollfigurerna i komediserien med samma namn, om två handlingskraftiga damer i sina bästa år.
Cristina Ljungberg beskriver sin första tid i Sverige, i början av 2000-talet, som ofta ensam och isolerad. Hon hade sagt upp sig från konsultbyrån McKinsey efter bara ett år för att leta nya vägar.
– Folk frågade vad jag skulle göra nu, det var väl det enda de kom på att säga. Men jag hade ingen jävla aning.
En sak visste hon: hon hade inget emot hårt arbete, men det måste också kännas meningsfullt.
Hennes man var utbildad ingenjör, men hade efter åren i USA till slut motvilligt gått in i familjeföretaget. Där är han kvar, nu som ordförande i fastighetsbolaget Atrium Ljungberg och vd i ett ägarbolag med aktieinnehav till ett sammanlagt värde av över fyra miljarder kronor. Privat äger Johan Ljungberg aktier värda över 1,3 miljarder.
Där fanns alltså kapital – som de båda ansåg borde kunde användas för att göra världen lite, lite bättre.
Medan framtiden började ta form födde Cristina Ljungberg fyra pojkar genom lika många kejsarsnitt. Fick missfall, som många andra – en kvinnlig erfarenhet som satte djupa spår. Hon varvade barnen med en distansutbildning i filantropi och grundade tillsammans med sin man sin första stiftelse, med inriktning på kvinnors hälsa.
Under samma period kom hon i kontakt med ett dokumentärfilmsprojekt. I USA hade en nära väns bror just kommit hem från Darfur, där han varit observatör under folkmordet. Han hade anteckningar och egna bilder, hade lyckats ta med sig tusentals fotografier ut ur Sudan – och insåg materialets sprängkraft.
– Vi fick kontakt med två erfarna dokumentärfilmare som reste dit. Vi gick in med 50 000 dollar.
”The devil came on horseback” visades på Sundance år 2007 och i SVT. Filmen fick stor uppmärksamhet.
– Jag kom till filmfestivalen med tre småbarn och den yngsta, som var bebis, vid bröstet. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Men det var fantastiskt.
Filmen blev startskottet för Influence film foundation, som sedan dess stöttat en lång rad filmprojekt.
Men hemma i Stockholm var Cristina Ljungberg frustrerad: hur skulle hon gå vidare med detta? Hon bokade in 30 möten med stora och små organisationer och ställde samma fråga: vilken är den största orättvisan i världen? Underförstått: var är behoven störst? Var kan jag göra nytta?
– Nästan ingen förstod vad jag var ute efter – att jag ville lära mig! Få hjälp! Alla utom en tiggde om pengar. En betydande organisation sa plötsligt att de ville ha 80 miljoner av mig. Jag vände och gick.
Ett enda möte bar frukt. Det ledde fram till Wendy Anderson, som också hon en gång kommit till Sverige från Nordamerika. Tillsammans startade de The case for her, som stöttar entreprenörer och initiativ inom kvinnors hälsa, mestadels i utvecklingsländer. Det är av The case for her som abortpillerforskningen fått stöd. De går omsorgsfullt igenom alla projekt:
– Javisst – vi kan köpa mensskydd för 5 000 dollar som distribueras inom en vecka, men vi kan också investera samma belopp i ett framgångsrikt företag för återanvändbara textilbindor och hjälpa dem bygga en fabrik som kan leverera bindor till sju miljoner flickor och kvinnor på två år.
Tyngdpunkten i Cristina Ljungbergs arbete ligger på kvinnors hälsa. Hon sitter i ledningen för Maverick collective, ett nätverk av filantroper inriktade på jämställdhet och kvinnohälsa, och som grundats av Melinda French Gates och den norska kronprinsessan Mette-Marit.
Alltmer har Cristina Ljungberg kommit att sakna förebilder, bollplank och infrastruktur för filantropi i Sverige. Hon vill skapa ett större nätverk för filantroper och filantropi här – Nordic philantrophy summit är ett sådant försök att skapa ett forum – och hoppas på mer akademisk forskning. På Handelshögskolan i Stockholm finns också intresse för att utöka forskningen på området – som man faktiskt vet ganska lite om.
Handelsforskaren Stefan Einarsson beskriver Cristina Ljungberg som en urkraft. Andra kallar henne modig, skicklig, handlingskraftig. Hon är en av de mest frispråkiga, men hon är inte ensam i Sverige om att arbeta strategiskt kring givande.
Daniel Sachs driver sedan 2010 en stiftelse med inriktning på demokrati i Sverige, och han ser det som en nödvändighet:
– För oss föregås varje insats av noggrann analys: vilka bieffekter skapar vi när vi engagerar oss i samhällsutmaningar? Konkurrerar vi ut andra insatser? Vilka beroendeförhållanden uppstår? Löser vi symtomen i stället för orsakerna?
Daniel Sachs driver sedan 20 år investeringsbolaget P capital partners och även stiftelsen Daniel Sachs foundation. Han är också bland annat vice ordförande i styrelsen för Open society foundations, grundat av den amerikanska affärsmannen och filantropen George Soros.
Han har märkt hur en ny typ av filantropi börjat växa fram i Sverige, vid sidan av det traditionella forskningsstödet, där resurser används för att adressera strukturella samhällsutmaningar som klimat, mental hälsa, jämställdhet och demokrati.
– Det handlar ofta om att vara långsiktig, och att våga finansiera nytänkande lösningar där civilsamhället och den privata och den offentliga sektorn kan samarbeta, säger Daniel Sachs.
Stiftelselandskapet är brokigt: en del är öppna för ansökningar, andra arbetar uppsökande. Många gånger ges stöd till såväl svenska som internationella projekt. Ofta har stiftelsernas verksamhet koppling till grundarens person – som artisten Aviciis stiftelse, som stöttar arbetet mot psykisk ohälsa, huvudsakligen i Sverige. Även exempelvis Norrsken, Klarnagrundaren Niklas Adalberths stiftelse, och Stenbecks stiftelse satsar medel inom området.
Enligt Daniel Sachs finns hos många svenska företag ett allt starkare, om än ibland trevande intresse för att verka demokratifrämjande – inte bara av idealistiska skäl, utan för att företagsledarna inser att fungerande demokrati är en förutsättning för ett starkt näringsliv.
Stefan Einarsson på Handelshögskolan påminner dock om att det inte bara är filantropin som förändrats, utan också sättet att tala om den.
– Man pratar just nu gärna om att vara ”strategisk”. Men ett visst politiskt inslag har alltid funnits, även när det rört den vetenskapliga världen.
Filantroper ser sig numera hellre som ”partner”, än som ”givare” eller ”donatorer”.
– Men visst, jag tror att vi ser dels ett generationsskifte, dels ett samhälle där behoven har skiftat och där engagemanget i civilsamhället också förändras, fortsätter han, och han tycker sig se en tydlig riktning hos filantroperna.
Det är inte lika ovanligt längre att ge sig in i frågor som kan vara kontroversiella eller politiskt laddade.
– Det finns ett betydande intresse för integration, ungdomars utbildning, hälsa och genusfrågor, klimatkris.
Ett exempel är F1rst, som drivs av Daniel Sachs foundation och Handelshögskolan. Syftet med F1rst är att stötta unga talanger, ofta från en socioekonomiskt utsatt bakgrund, och ge dem verktyg, nätverk och inspiration till utbildning och karriär.
Också Cristina Ljungberg är medveten om riskerna.
– Filantropi kan göra stor skada, ofta för att man inte tagit reda på vilka omständigheter som råder på en plats. Det är precis därför det filantropiska kapitalet måste tas på allvar och hanteras lika seriöst som andra sorters tillgångar.
Att skicka livsmedel till en region kan förstöra den lokala marknaden och rycka bort människors försörjning. Att satsa på engångsbindor i ett område utan sanitära system kan vara katastrofalt. Men gör man sin läxa kan man nå långt.
Som med abortpillren.
En dag har Cristina Ljungberg stämt möte på Karolinska institutet med professor Kristina Gemzell Danielsson, som leder forskningen om medicinska aborter. Syftet är dubbelt: Cristina med C vill förstå svenska forskares historiska betydelse på området – och hon vill visa professorn Kristina med K ett konstverk.
Textilkonstnären Maja Michaelsdotter har skapat väldiga, gula, tuftade kuddar som ser ut som abortpiller. När de visas på galleri hänger de i luften, till tonerna av Lesley Gores ”You don’t own me” från 1963. Kristina Gemzell Danielsson blir förtjust.
Det stora målet för professorn är en smärre revolution: en receptfri tablett som effektivt förhindrar oönskade graviditeter, utan de biverkningar som vanliga p-piller kan ge. De kliniska studierna har hittills visat goda resultat. Förhoppningen är att det ska finnas ett läkemedel inom några få år.
Vid den åttonde upplagan av Nordic philanthropy summit, som hölls i Oslo i mars, var uppslutningen rekordstor, berättar Cristina Ljungberg efteråt. Hon är alltid nervös inför närvaron på konferensen – det handlar om en rätt speciell kategori människor, som ofta är nödbedda och ibland kan ha primadonnefasoner.
Men hon ser mångmiljonärernas intresse som ett tecken i tiden.
Hur dagens kriser påverkar filantropin återstår att se. Vad hon vet är att det afrikanska företag som tillverkar återanvändbara bindor står på konkursens rand, på grund av slakten av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID, som stöttade de icke-statliga organisationer som i sin tur köpte mensskydden.
Cristina Ljungberg ser just nu två motsatta rörelser. En del filantroper vill genast använda alla resurser, medan andra reagerar tvärtom, och möter osäkerheten genom att hålla kronorna nära kroppen.
– Jag hamnar mitt emellan. Jag tror inte på att vara impulsiv.
Hon gör en paus, ser ut genom fönstret. Hon har tänkt mycket på pengar, vad de kan göra, allt de kan förstöra. Hemma har hon och Johan under söndagsmiddagarna börjat prata med sina barn om vad kapitalet innebär.
– Nej, jag känner mig inte bättre eller viktigare än någon annan. Men pengarna har gett mig möjlighet att välja vad jag ska göra med min tid. Det handlar inte om ansvar eller privilegium. Jag ser det som en sorts inbjudan att göra skillnad, att bidra till att lösa några av världens orättvisor.
Läs mer:
Magnatens miljarder ska gå till välgörenhet när han dör
”De nya filantroperna är mer aktiva”
