Efter tre månaders ockupation svingade de nya ryska herrarna piskan på allvar. Fram till dess hade läraren och rektorn Larysa Fesenko på sin byskola kunnat fortsätta med undervisning enligt ukrainsk läroplan.
Nu beordrades hon till centralorten Kupjansk. Alla skolledare skulle ta med en namnlista på lärare som accepterade att åka till Ryssland på omskolning, för att lära sig rysk läroplan och undervisa barnen enligt den.
Inför mötet samlade Larysa Fesenko sin personal, 17 lärare och 12 övriga anställda.
– Jag sa som det var: Jag måste ge ockupanterna en lista på kollaboratörer.
Det var knäpptyst i salen.
– Jag kommer inte att samarbeta med dem, sa jag. Jag slutar som rektor. Att lämna listan blir mitt sista uppdrag.
Det var fortfarande tyst. Men Larysa Fesenko visste att flera inte delade hennes övertygelse. Lärare som sa ja erbjöds en bonus på 10 000 rubel (1 300 kr). Alla visste: Den som vägrar riskerar sparken eller värre.
– Så jag sa: Om ni skäms nu, så kan ni komma till mitt tjänsterum efteråt, en och en, och säga om ni vill stå på listan.
De kom.
– De gick inte över tröskeln. De gläntade bara på dörren och sa ”jag vill”. Så nästa: ”Jag vill”.
När dagen var över räknade Larysa. Nio av 17 lärare accepterade att bli ryska lärare, och forma barnen till ryssar. Bland övrig personal sa sex av tolv ja till att jobba för ockupationsmakten.
När Larysa Fesenko nästa dag körde in till Kupjansk såg hon att ockupanterna satt upp banderoller.
”Kupjansk är Ryssland – för evigt”, läste hon.
Tre år har gått sedan mötet i byskolan. Larysa Fesenkos by har befriats – men det går knappt att bo där.
Kupjansk med omnejd är helt utbombat. De få som bor kvar lever i skräck, hukande i källare.
Ryska trupper hotar staden på nytt. De står på andra sidan Oskilfloden från Larysas hemby Lisova Stinka. Byskolan förstördes av två ryska glidbomber i juli förra året.
Taket till hennes eget hus är bortsprängt. Hon och maken har tvingats fly till tvåmiljonerstaden Charkiv, fem mil västerut.
– Vårt hus står upp i alla fall. Det gör jag med, säger Larysa Fesenko.
Vi träffas en försommarmorgon i centrala Charkiv. Jag anlände med nattåget från Kiev och sov i min kupé när kamikazedrönare – shaheder – attackerade Charkiv.
Larysa Fesenko var vaken. Hon hörde shahedernas mopedljud och explosionerna som skadade åtta personer, 33 byggnader och 18 trådbussar i ett garage, enligt Charkivs borgmästare.
– Det blir skönt att komma till Sverige och slippa bomber i ett par dagar, säger Larysa Fesenko.
I sitt 62-åriga liv har hon aldrig varit utanför hemlandets gränser. Nu är det dags. Den 16 juni tar rektorn emot Anna Lindh-priset i Stockholm.
Prisjuryn hyllar Larysa Fesenko för att hon ”vägrat kompromissa med sina principer, trots extrem press”.
En het julidag var Larysa i trädgården för att ta upp potatisar när tre maskerade män anlände. Med automatvapen tvingade de in rektorn i hennes eget hus.
– Min man satt och såg ukrainsk tv. Ryssarna hade blockerat ukrainska kanaler – men just där vi bodde gick det att få in dem.
Den maskerade trion vände upp och ner på huset, berättar Larysa, och beslagtog föremål med ukrainska symboler. En av dem siktade på henne med sin automatkarbin.
– ”Jag ska skjuta dig”, sa han. ”Gör det då”, sa jag. Min man skrek: ”Svara inte så, gör inget dumt”.
Besöket var inte oväntat. Kommundelschefen, en medlöpare, hade försökt övertala Larysa att fortsätta som rektor och böja sig för ockupanterna. Och tre dagar tidigare hade hon två män från ryska säkerhetstjänsten FSB besökt henne.
– De sa: ”Fundera på att ändra dig. Ryssland är här för evigt.”
Larysa fick senare höra att FSB-männen druckit te med kommundelschefen och talat om att skrämma henne till lydnad.
– Jag har jobbat på skolan sedan 1982. Det är svårt att hitta en ny rektor. FSB-folket sa: ”Om du inte samarbetar kommer andra män på besök.”
Nu var de andra männen här. De trädde en påse över huvudet på Larysa. Snart satt hon i baksätet på en bil, med handklovar och mörk påse över huvudet.
– Jag hörde mannen intill mig säga: ”Slyna, nu ska du berätta vem du jobbar för.”
Larysa togs till Kupjansks fängelse, fullt av ukrainare som inte visat lydnad. Upp till 15 personer trängdes i celler byggda för två eller tre.
Människorättsgruppen Zmina har intervjuat ett 60-tal fångar som satt i Kupjanskfängelset under ockupationen. De vittnar om skenavrättningar, eltortyr och ständig misshandel.
– Varje kväll hörde vi slag och skrik från fångar som torterades. Det var meningen att vi skulle höra, säger Larysa.
Hon sattes i cell nummer 12 med andra kvinnor.
– Vi har som satt där har en chattgrupp, Cell 12, där vi fortfarande hörs, säger hon och visar i telefonen.
Som mest var de tolv kvinnor i cellen, som hade två sängar.
– Flera av oss sov på golvet och under sängarna. Det var högsommar, galet varmt. I ett hörn fanns ett toaletthål som stank vidrigt.
Hon blev kvar i 45 dagar och tappade 18 kilo, berättar hon.
– De förhörde mig två gånger. Jag såg blod och släpmärken på golvet i förhörsrummet. ”Någon kan våldta dig”, sa de. Och ”Du kommer aldrig hem.” Men av någon anledning slapp jag den värsta tortyren.
För ett par veckor sedan besökte DN:s fotograf Anders Hansson och jag fängelset där Larysa Fesenko satt inspärrad. Det var en ruskig, utbombad byggnad som såg ut att ha stått orörd sedan hösten 2022, när Ukraina tog tillbaka Kupjansk.
På insidan av celldörrarna satt texten till den ryska nationalsången.
– De tvingade oss att sjunga den. I början vägrade jag. Men de andra kvinnorna vädjade, de sa att det var för farligt. Då sjöng jag.
Larysa berättar om ryssen som tvingade henne att klä av sig och sen bröt sönder hennes behå för att få ut metallen i den. Om den berusade tjetjenske vakten som en natt kom in i kvinnornas cell för att dela upp dem i två grupper, där han tänkte våldta den ena gruppen.
– Vi lyckades kollra bort honom. Han var ordentligt full.
Mardrömmen tog slut när Ukraina i september 2022 återtog Kupjansk. Ryssarna lämnade fångarna kvar, inlåsta.
– Några bröt upp en dörr inifrån och hjälpte oss andra. Vi klättrade ut på natten.
Många medlöpare flydde till Ryssland eller till ryskockuperade områden. Men några bor kvar. En del har dömts för sitt förräderi.
– Kommundelschefen i min by sitter i fängelse. Han fick fem år, säger Larysa Fesenko
I Kupjansk blev många kollaboratörer. Andra torterades för sitt motstånd. Hur ska människor på såna platser kunna leva tillsammans?
– Det är en viktig fråga. Den är också väldigt svår att svara på.
Vad lärde du dig om den mänskliga naturen under ockupationen?
– Att många människor är svaga. Och att svaga människor säljer både sig själva och sin mamma, om de lovas pengar eller erkännande.
