Martin Scorsese är döende. Organen håller på att checka ut, läkaren är orolig och någonstans vill regissören själv bara att allt ska ta slut. ”Jag visste inte hur jag skulle göra jobbet längre.”
En arbetsnarkoman med smak för colombianskt näsgodis. Om inte parhästen Robert De Niro hade svängt förbi sjukhussängen och lyckats sälja in ”Tjuren från Bronx” (1980) hade vi kanske aldrig fått en av tidernas bästa boxningsfilmer. Troligen heller inte de ljuvliga fotograferna där de två avnjuter strandcocktails, iförda outfits som hämtade från en studentskiva på Hawaiitema. Kanske hade vi inte haft kvar Scorsese vid liv över huvud taget?
Vi hade definitivt inte fått Rebecca Millers femdelade hyllning till vår tids kanske största amerikanska filmskapare. ”Mr Scorsese” handlar inte så mycket om att säga något nytt som att summera en karriär, plikttroget, i kronologisk ordning – från första experimenten till förproduktionen av ”Killers of the flower moon” (som, liksom ”Mr Scorsese”, fick sin strömningspremiär på Apple TV+). Det här är ett ”filmporträtt”, om man ska tro på förtexternas kategorisering. Vad nu det åsyftar.
Omfånget borde i alla fall inte betraktas som alltför avskräckande för vänner av herr Scorsese. Vi talar trots allt om regissören vars Netflixfilm ”The Irishman” (2019), trots nästan tre och en halv timmes speltid, visades på utvalda biografer utan paus (åtminstone när jag såg den). Otåliga tv-serieknarkare som strömmade filmen hemifrån kunde med fördel vända sig till Alexander Kardelo, chefredaktör för filmsajten Moviezine, vars virala tittarguide med tidskoder instruerade hur gangstereposet bäst kunde brytas ned i fyra avsnitt och ses som en miniserie.
Ett tidstypiskt påhitt, skulle jag säga. Trots alla slentrianmässiga svartmålningar av den så kallade Tiktokgenerationen har det ju med åren blivit allt svårare att skilja på kortklippstittande kids från koncentrationsstörda föräldrar som knappt längre kan sitta igenom en Pixarfilm utan att behöva lysa upp biomörkret med slöskrollade insta-flöden.
Även om ”Mr Scorsese” vid första anblick kan verka som en ostressad fördjupning kan den kanske lika gärna ses som en anpassning för en publik som numera behöver tittarguider för att ta sig an filmer som de vore serier. Tempot är rappt, som för att matcha huvudpersonens berättarglädje, med en rockig musikalisk rytm som påminner om den stil Scorsese kom att utveckla under sitt stormiga åttiotal.
Tilltalet är varken essäistiskt sävligt eller akademiskt, däremot cineastiskt. Miller för en avslappnad visuell dialog mellan Scorseses egna filmer och hans inspirationskällor, där kopplingarna mellan dem betonas med ivrigt kommentarspår från huvudpersonen. Visst är det tack vare filmerna som vi ens vet vem denne Scorsese är, men såväl han själv som partners av privat och professionell karaktär drar många paralleller till regissörens uppväxt, egenheter och hjärnspöken.
Den biografiska läsarten är tacksam – maffiafilmer som ”Dödspolarna” (1973) och ”Maffiabröder” (1990) känns genast lite mer äkta när man får höra mer om de stökiga barndomskvarteren i Little Italy, New York. Här blir det uppenbart att de tuffa replikerna inte är fiktivt filmtugg så mycket som ett lyhört, sociolektiskt eko av gatusnacket som Scorsese växte upp med.
Trots närheten till våld var barndomen bitvis isolerad, då han som liten pojke fick astma och ofta hölls inne i familjens lägenhet. Han gör själv en koppling mellan de tidiga årens fönstertittande från tredje våningen och hans fäbless för att filma ur fågelperspektiv.
Det var som pojkvasker han upptäckte den italienska neorealismen, på fredagskvällar framför tv:n. Han insåg att de stora, passionerade familjerna i Vittorio De Sicas och Roberto Rossellinis filmer inte var så olika hans egen. I biografen kunde han andas, sägs det poetiskt, och när han började på New York University, där han träffade sin framtida klippare Thelma Schoonmaker, inspirerades han av den franska nya vågens cinefilt skolade regelbrott.
I den lilla kroppen fanns stora ambitioner och ett hett temperament. Bland bråkstakarna på gatan var Scorsese den kortväxta astmatikern, på filmskolan en siciliansk arbetarklassunge bland rikemansungar och i Hollywood en New York-son i backslick bland lufsiga ”movie brats”. Numera är den kulsprutsverbala cineasten med de buskiga ögonbrynen alla filmälskares favoritgudfader, men återkommande i ”Mr Scorsese” är bilden av en outsider. Han hyser en fascination för människans mörka sidor – incels, extremister, våldsverkare, bedragare – för att det är där ärligheten finns. ”Ärlighet innebär grymhet”, säger han vid ett tillfälle. ”Och det krävs grymhet för att vara en konstnär.”
Mörkret har flera gånger varit nära på att sluka honom. Redan vid det stora genombrottet med Guldpalmsbelönade ”Taxi driver” började han söka tröst i droger. Han sökte ordning i äktenskap och familjeliv, men lämnade efter sig kraschade äktenskap. En gång i tiden ville han bli präst, men hans andliga utforskande på film fick religiösa att betrakta honom som antikrist.
Hur vilsen han än var ibland – allra värst i den snöstormiga skarven mellan sjuttio- och åttiotalet, då kokainet nästan tog död på honom – lyckades han genom arbetet, med gudabenådad talang och icke-dömande blick på människan hitta nya sätt att rycka upp sig.
Då just Scorseses arbete är en av de mest kollektiva konstarterna fann han viktiga stödpelare i sina samarbetspartner. Tidigare nämnda Schoonmaker är en av de viktigaste, The Band-medlemmen Robbie Robertson en annan (några månader efter Robertsons död 2023 höll Scorsese en hyllningskonsert i Los Angeles).
Till de viktigaste hör också givetvis den skådespelare med vilken Scorsese kom att bilda en av filmhistoriens mest dynamiska radarpar. Ja, så pass viktig att Rebecca Miller väljer att låta hans inträde i serien fungera som det första avsnittets lite lätt gåshudsframkallande cliffhanger.
I skrivande stund har det blivit tio långfilmer ihop med Robert De Niro, från ”Taxi driver” till ”Killers of the Flower Moon”. Den stilsäkra, ultravåldsamma boxningsbiografin ”Tjuren från Bronx” (1981) var ett passionsprojekt för De Niro och skulle välförtjänt ge skådespelaren den senaste av hans hittills två Oscars (den första fick han för ”Gudfadern del II”).
Det kreativa partnerskapet mellan de två kan knappt överskattas. I den senaste upplagan av Sight & Sounds lista över tidernas bästa 100 filmer återfinns tre filmer av Scorsese, varav samtliga gjordes med De Niro: ”Tjuren från Bronx”, ”Maffiabröder” och ”Taxi driver”. En sjuttio-, en åttio- och en nittiotalsfilm.
Var det deras storhetsperiod? Det verkar åtminstone Rebecca Miller tycka, då det dröjer ända till slutet av fjärde och näst sista avsnittet innan ”Mr Scorsese” kliver över till vår sida av millennieskiftet.
Nu säger jag inte att ”Gangs of New York” (2002) ger en mer intressant kostymfilmsåterblick på det stora äpplet än ”Oskuldens tid” (1993), att ”Silence” (2016) överröstar ”Kristi sista frestelse” (1988) eller att ”The irishman” är en bättre maffiafilm än ”Maffiabröder” och ”Casino” (1995). Men det blir i sammanhanget märkligt komprimerande, på gränsen till förminskande, att summera ett kvartssekel under ett enda avsnitt.
Leonardo DiCaprio har kanske ännu inte lyckats leverera sin motsvarighet till ”you talkin’ to me?”-scenen, men hjärtekrossaren gjorde en originellt självförbrännande insats i Howard Hughes-biografin ”The Aviator” (2004) och var en klart bidragande faktor till att göra den svarthumoristiska börshajsatiren ”The wolf of Wall Street” (2013) till Scorseses största biosuccé.
Är 2000-talsfilmerna för färska för att fläckas ner med klassikerstämpel? För egen del hör ”Gangs of New York” och framåt till den del av Scorseses filmografi som jag var tillräckligt gammal för att uppleva på stor duk vid urpremiärerna. Även om flera av filmerna rotat sig djupt i själen, däribland det hjärnskrynklande skräcknoirmysteriet ”Shutter island” (2010), är det få av filmerna – med ”Killers of the flower moon” som lysande undantag – som vid första titten känts lika självklara som milstolparna i den pre-millenniala filmografin.
Kanske krävs det bara mer tid för eventuella omvärderingar? När jag häromåret såg om det hallucinogena, sömnstört trippiga ambulansförardramat ”Bringing out the dead” (1999), liksom ”Taxi driver” skriven av Paul Schrader och med en lysande Nicolas Cage i huvudrollen, blev det plötsligt så uppenbart att filmen hör till Scorseses toppskikt. Är det för att min smak mognat ikapp Cages nyshamanska spelstil? Eller för att jag med åldern börjat föredra Schraders filmer framför Scorseses?
Omtitten var så omvälvande att jag fick energi att återbesöka flera andra av regissörens filmer. I ”Mr. Scorsese” avverkas ”Bringing out the dead” på bara någon minut, utan större omsorg – men även Rebecca Miller gör mig sugen på att gå tillbaka. Återblickarna är väl valda och skickligt använda, om än med fokus på de mest kanoniserade delarna av Scorseses livsverk. Det mesta har setts förr, helt enkelt. Detsamma kan inte sägas om de där underbara strandcocktailbilderna.
I slutändan vill jag ändå bara skåla för Scorsese. I hans besjälade filmvåld och snackiga sällskap har man aldrig tråkigt.
Här är veckans bästa strömningstips
