Konsert
Kaah, Adam Taal, Luciia och N’nima
Scen: TMRW/TDAY på Maxim, Stockholm
”Det här är r’n’b, då kan man inte sitta ned”, säger Luciia och försöker få publiken att resa sig från sina sköna stolar och dansa. Sångerskan har en poäng, som dessutom går att applicera på stora delar av den här tillställningen: Musiken som framförs manar till rörelse, men Maxim – den klassiska teatern som fått en mer musikfokuserad inriktning – har sittplatserna kvar och därmed uppnås aldrig riktigt den stämning som Luciia är ute efter och faktiskt förtjänar. Trots en live-rytmsektion, gästspel från Sabina Ddumba i tjusiga ”Happens” och avslutande, utmärkta ”U for a minute”, med snyggt omvända könsroller.
N’nima strax innan passar bättre ihop med lokalen. Med sina lika jazzigt eleganta som hypermoderna soulballader bygger hon suggestiva stämningar där hennes djupa röst sjunker ner i texternas berättelser om relationella besvikelser. Framträdandet är tyvärr singback, men jag vill gärna höra mer av henne med ett riktigt band. Snart.
Vid 43 års ålder är Adam Taal, tidigare Adam Tensta, mer veteran än Luciia och N’nima. Det borde kanske tala till hans fördel, men den varierade låtkatalogen gör snarare att hans konsert faller i två delar. Inledningen kretsar kring den tidiga karriärens klubbiga höghastighetsrap med jättehitten ”My cool” och en nästan onödigt fläskig ”Scared of the dark”, medan andra halvan, tillsammans med band, i stället tar sin utgångspunkt i senaste albumet ”Katarina”. Taals starka och personliga hyllning till sin döda mor (”Jag önskar att ni känt min mamma, hon var otrolig” som han uttrycker det i mellansnacket) gör konsertens slutfas mer sökande och introspektiv till sin natur, som sorg ofta är.
Även om delarna var för sig innehåller höjdpunkter, som kaotiskt röjiga ”Stockholm Paris” i första halvan, gör skillnaden i tonläge dem svårförenliga. När konserten mitt i dessutom stannar upp på grund av ett utdraget ljudproblem blir intrycket av att Taal egentligen gör två korta konserter snarare än en sammansatt.
Den ofrivilliga pausen drabbar på sätt och vis också efterföljande Kaah. Även om Sveriges största soulsångare är precis lika självklar och spektakulärt funkig som alltid har många då redan tröttnat och lämnat stolarna på Maxim för gott.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
