Det var en gång, närmare bestämt den 26 september 2021, en man som satte sig vid tangentbordet och knackade ut en extatisk tweet: ”Fick just den bästa idén till en julfilm, holy shit holy shit holy shit.”

Detta heurekaögonblick, en händelse jämförbar med när Arkimedes klev upp ur badet och in i citatböckerna, har nu förverkligats.

Filmen heter ”Hot frosty” och handlar om en snögubbe som förvandlas till en sexig, muskulös människa. Russell Hainline, som mannen vid tangentbordet heter, fick rätt: det blev den mest sedda filmen på Netflix.

Men så här års går det undan. För kort därpå knuffades ”Hot frosty” ner från tittartoppen av julfilmen ”The merry gentlemen” – om en muskulös strippdansare som måste rädda sina föräldrars konsertlokal. Med strippdans.

Någon måste ha ställt sig frågan: Varför kan en kristen högtid inte vara lite raffig? Och där står vi nu. Där ”50 shades of Grey” möter 50 ord för snö. Där atletiska män poserar med suggestiva polkagrisstänger.

Förvisso har den manliga rollfiguren i julfilmerna alltid varit hunkigt skulpterad. Men han har mest fått skådespela med tänderna, i kyska, kärvänliga leenden. Nu är det helkroppsspråk som gäller: så många blottade magrutor att buken ser korrugerad ut. Och vener, överallt seniga vener.

Men under de 92 minuter livstid jag förbrukade med ”Hot frosty” hade jag roligt. Den är varm, kitschig och proffsigt metodisk. Den beskedliga huvudrollen (en canceränka med det obligatoriska julfilmsyrket kaféägare, som råkar knyta en magisk halsduk runt en snögubbe) görs av skådespelaren Lacey Chabert, en veteran med 18 romantiska julfilmer på meritlistan. Alla inblandade vet vad som väntas av dem. Alla tittare vet vad de får. Det är en tradition och industri i egen rätt.

Särskilt så här års, när det rasslar som mest i tv-produktionsbolagens kassor.

I år tillkännagav Hallmark att man släpper 47 nya julfilmer. Lifetime släpper 12 stycken. Netflix är något blygsammare och har bara hittills klämt ur sig en ny julfilm i veckan, fem stycken, men en till är på väg. Om man börjar nu och ser tre julfilmer om dagen har man alltså kämpat sig upp ur lavinen lagom till julafton.

Men då är bara årets produktioner räknade. Utöver dem finns hundratals – gissar jag, men förmodligen över tusen – befintliga titlar att pulsa igenom på plattformarna. Strömningstjänsten Max skickade nyligen ut sitt schema för december och där räknar jag 51 jultitlar. Mängden filmiskt snömos ökar år efter år.

Att se omslagen samlade på skärmen skänker en febrig känsla. Det är samma bild. Som att se dubbelt, fast hundrafalt. Inte helt olikt att inventera identiska lägenhetsbilder på Hemnet, med de beigevita färgskalorna utbytta ut mot grönt (han) och rött (hon).

Så hur sticka ut i detta öronbedövande kackel av julkalkoner? Svaret är som så ofta i uppmärksamhetsekonomin: sex.

Nyligen drabbades jag nämligen av vetskapen om nya julfilmen ”A carpenter Christmas romance”. För ett ögonblick trodde jag att snickaren i filmtiteln skulle vara Jesus, och inte en fettsnålt deffad hantverkare med ingenting ovanför verktygsbältet, men… tji fick jag.

Detaljerade triceps, breda bröstkorgar, ryggmusklernas vallar som välver sig mot en djup ryggfåra – det är genomgående julögongodis för kvinnor i filmerna. Det känns subversivt med den kvinnliga blicken, även om den betraktar med glimt i ögat snarare än kåtglans. Överenskommelsen med tittarna är densamma som för den ironiska jultröjan – man kollar på filmerna lika självmedvetet som man bär någonting stickat med blinkande renmular, rejält införstådd med absurdismen och nostalgins centralstimulerande effekter.

För den vuxna touchen till trots följer de moderna filmerna sin traditionsenliga storystruktur: en av olika skäl utsjasad kvinna riskerar att förlora sin julstämning – det värsta öde som kan drabba en människa, enligt filmernas ideologi – men räddas av en kurtiserande man. Släng in lite nyvunnen självinsikt och ett självförverkligande på köpet.

Liksom i ”A carpenter Christmas romance” är huvudpersonen i regel en urban, yrkesverksam kvinna i åren 20–30 som över jul återvänder till sin minutiöst pyntade hemort på landsbygden. Där träffar hon sin ungdomskärlek och lär sig se honom med nya ögon. Filmerna görs med låg ambition och liten budget, det är såpoperans estetik och berättarteknik rakt av.

Men de ses av miljoner tittare världen över. Kanske för att de är helt väsensskilda från det övriga strömmade tv-utbudets långa komplicerade intriglinjer och sargade människor. De drivs snarare av en djup, obetvinglig och instinktiv önskan att fira jul, sprida dess värme och låta dess mytologi – som har föga med bakomliggande religion att göra – bara skölja över publiken.

– Julfilmernas främsta syfte är ju att samla familjen i soffan, och då spelar kvaliteten en underordnad roll. Det viktigaste är att de skapar någon form av varma känslor, passar alla åldrar och inte innehåller alltför för många ämnen som kan få morbror Sven att gå i taket, säger filmkritikern Emma Gray Munthe.

Men någon får inleda jultraditionen att surra fast Svens topplock. För de sexiga julfilmerna ingår i en progressiv trend. Inte ens genrens konservativa och kärnfamiljära värderingar, där lokalodlad gemenskap alltid trumfar kosmopolitisk ytlighet, är fredade från woke.

Litteraturvetaren Yvonne Leffler på Göteborgs universitet har forskat på amerikanska julfilmer. Hon säger att där finns en ökad inkluderingsambition.

– Trots att julfilmerna är väldigt lika varandra så förändras det. Förutom att vissa har ett lite vuxnare och kanske tydligt sexuellt innehåll finns det också julfilmer som gestaltar homosexuell romantik och huvudpersoner med funktionsnedsättning. Allt fler amerikanska etniska grupper syns i senare filmer, afroamerikaner, judar, latinos, med flera.


Förutom att vissa har ett vuxnare sexuellt innehåll finns det julfilmer som gestaltar homosexuell romantik och huvudpersoner med funktionsnedsättning

En annan förändring är hur de tycks sväva allt längre bort från realism. ”Hot frosty” trampar runt i samma magiska erogena zoner som 2018 års ”A very nutty Christmas”. Där blir en träfigur ur Tjajkovskijs ”Nötknäpparen” livs levande och skänker romantik till en nydumpad, utarbetad karriärkvinna som bara vill driva sitt bageri med framgång (han bidrar genom att knäcka valnötter med sina biceps).

Tv-producerade julfilmer har förvisso alltid handlat om verklighetsflykt och hägringar: sprejad konstsnö på fönsterspröjsar, tvångsmässigt lyckliga slut. Men här rör vi oss i den bortersta änden på den magiskrealistiska skalan.

Förmodligen för att verkligheten bara blir snålare, mer grådaskig och populistisk för varje år. Då måste eskapismen växla upp för att hålla takten.

– Julfilmens framtid är säkert god, i synnerhet i tider av bristande framtidstro och upplevelse av hot och en negativ samhällsutveckling. De ger hopp, tröst och en tro på att saker kan förändras till det bättre, i alla fall för stunden, säger Yvonne Leffler.

– Som i så många andra västerländska sagor och hjälteberättelser får publiken bekräftelse på att medkänsla och omtanke om andra människor belönas framför egoistiska strävanden.

Kanske behöver vi inte stor konst i juletider. Kanske räcker det med god konst. Och vad är godare än den perfekt förutsägbara julfilmen där alla mår bra, och får vad de vill ha – även vi?

Underskatta heller inte tillfredsställelsen av ett par vackra kulor i grenen.

Läs mer:

Skräddarsy ditt tittande med DN:s stora strömningsguide

Helena Lindblad: Nya Hollywoodfenomenet ”Glicked” slår mynt av könskriget

Share.
Exit mobile version