Den japanske målaren Hokusai sägs ha skapat ett av sina mästerverk genom att låta en höna vandra över pappret med fötterna doppade i rödfärg. Historien dyker upp i minnet när jag ser Vivian Suters utställning på Moderna museet – inte bara för att det i en målning syns stora avtryck efter hundtassar, utan för att hon med samma respektlösa intuition tar naturen till hjälp. Djur och växtlighet, översvämningar och skyfall, väder och vind: i Suters konst finns aldrig något som stör processen.
Tvärtom – ju mer som griper in, desto bättre.
Vivian Suter blev känd för en större publik i och med Documenta 2017, där hennes stora målningar hängde och vajade i vinden på en kulle vid Akropolis i Aten. Själv minns jag den suggestiva dokumentärfilmen som porträtterade konstnären i hennes djungelträdgård i Guatemala, en miljö som på ett drömlikt sätt föreföll sakna gränser mellan bostad, ateljé och vild natur och där måleriet följaktligen också ingick en sorts symbios med marken, träden och den invasiva växtligheten. Överallt låg hennes stora dukar utspridda. Det var en värld som tycktes jäsa av både konst och liv.
Om det är den känslan Moderna museet försöker suggerera fram med sin expansiva hängning har det onekligen lyckats riktigt bra. Hela den tio meter höga turbinhallen är belamrad med Suters väldiga dukar, från golv till tak – somliga utbredda på golvet, andra tätt upphängda i rustika torkställningar som ger en rå, arkitektonisk stadga åt den myllrande skogen av bilder.
Dessutom, mitt i alltihop, en hög välvd träbro som på en gång länkar samman rummet och skapar en vilopunkt i kaoset. En höjd man bestiger för att skaffa lite kontemplativ distans, medan måleriet flyter fram under ens fötter.
Det är monumentalt. Andlöst storslaget.
Samtidigt får ju denna massiva visuella attack ofrånkomligen till följd att det som egentligen skulle vara huvudsaken, själva måleriet, hamnar i bakgrunden. Tagna var för sig är Suters bilder mindre märkvärdiga – ett slags spontanistiskt utskott, närmast, på det centraleuropeiska åttiotalets ”vilda” nyexpressionism med stora svepande gester och grova hetsiga penselstråk.
Performativt och fysiskt: en konst där spåren av aktivitet är det väsentliga. Inte bilderna, gestaltningen i sig.
Det betyder förstås långtifrån att de är bleka eller intetsägande. Men målningarnas uttryck får, individuellt betraktade, något slumpmässigt över sig – som om de vore ett slags redaymades, uppfiskade ur det stora flöde av möjliga former och gestalter där konstnären bara råkat stå på pass med sina verktyg.
Inte så bara, förstås. Vivian Suters originalitet består just i hur hon förmår ladda en europeisk senmodern tradition med en organisk, antihierarkisk estetik där konstnären bara är en av flera stationer i den kreativa processen.
I flödet av spontana bilder hittar jag fler spår än bara efter hundtassar – i ett veck nere vid golvet har det ansamlats en hög av torra löv och på flera målningar sitter lerkokorna kvar efter de svåra översvämningar som drabbade Guatemala för ett antal år sedan. Sällan har väl den västerländska konstnärsmyten punkterats med sådan överväldigande kraft.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst på dn.se
