I april 1991 publicerade Terry Bisson en novell i science fiction-magasinet Omni, en dialog mellan utomjordingar som diskuterar mänskligheten med stegrande avsmak och misstro. Varelserna på jorden, konstaterar de, är helt gjorda av kött. De tänker med kött och kommunicerar genom att trycka luft genom sina köttflikar. ”Tänkande kött”, säger en av utomjordingarna, ”du vill att jag ska tro på tänkande kött?!”
På senare tid har det slagit mig att den råkar förklara en del om samtida konservativ politik.
Den lokala moderaten Mattias Tykesson beskrev beslutet som en attack mot valfriheten och liknade det vid en ”ideologisk ambition där maten fått bli verktyg”
I maj beslutade rödgröna Göteborgs stad, i syfte att nå klimatmålen, att konferenser för kommunanställda skulle vara begränsade till miljömärkta anläggningar och vegetarisk mat. Den som vill äta kött kommer nu att vara tvungen att efterfråga det som specialkost. Den lokala moderaten Mattias Tykesson beskrev beslutet som en attack mot valfriheten och liknade det vid en ”ideologisk ambition där maten fått bli verktyg” (Bulletin, 15/5). Han spekulerade kring ”importerad avokadomoral från storstadens debattsidor” och konstaterade sedan – med en formulering som har hemsökt mig sedan jag läste den – att ”om krisen kommer är det inte influencers med kikärtsrecept som håller Sverige igång” (GP, 16/5).
Hade kommunens konferenspolicy plötsligt blivit en fråga om civilisationens överlevnad? Kikärtan var ett existentiellt hot, inte bara mot Sveriges köttbönder. För självklart handlar utspelet inte bara om matpreferenser.
Mattias Tykessons köttångest är i gott sällskap. För fem år sedan målade partikollegan Fredrik Kärrholm (Expressen, 10/10 2021) upp ett skräckscenario där skolans undervisning ”genomsyras av radikal politisk ideologi”, som spiller över på lunchtallriken: ”I skolmatsalen serveras köttsubstitut tillverkat av insektspulver och soja.”
Avokado, kikärtor och sojabönor. Det är den moderna högerns läskigaste tallriksmodell.
Det är ingen slump att soy boy har blivit ett favoritinvektiv, där vegansk kost får representera maskulinitetsförlust och testosteronbrist. Det andra föredragna skällsordet för samtidens omanliga män är cuck.
I praktiken används de som synonymer, men för att vi ska förstå det senare tillmälet krävs en ekivok avstickare.
Cuck härstammar från cuckolding, som syftar på en förnedringskink som går ut på att titta på medan ens partner har sex med någon annan.
Nu har begreppet fått en uppgradering – det har gått från att vara en obskyr porrkategori till att användas på överdådiga presidentmiddagar på Waldorf-Astoria i New York. När en grupp som kallade sig ”White dudes for Harris” ordnade en insamling för presidentkandidaten Kamala Harris år 2024, hånades de av Donald Trump som män vars fruar har hittat andra älskare. Det gick hem hos publiken, just eftersom cuck varit althögerns bästa förolämpning i snart ett decennium.
Rädslan att kastreras, bli ersatt – en värld där manlighet inte automatiskt ger dig status – läcker ut genom språket
Nyligen skrev Cameron Cummins-Smith en essä (Liberal Currents, 23/5) om hur den moderna högerns politiska positioner går att begripliggöra som psykosexuella nojor, som rationaliseras med hjälp av ideologi. Rädslan att kastreras, bli ersatt – en värld där manlighet inte automatiskt ger dig status – läcker ut genom språket.
Porr på temat cuckolding har ofta ett raselement, där en mer välhängd svart man är den som står för den sexuella förnedringen. Värt att ha i bakhuvudet till exempel när statsvetaren Bo Rothstein skriver i Kvartal om hur han tror att unga svenska män rört sig åt höger för att de är tvungna att tävla om kvinnor med invandrare (28/5). Det är en empiriskt ogrundad gissning, vilket gör det till ett ovanligt rättframt exempel på nojan i fråga.
Ytterhögerns män, å andra sidan, verkar ha bestämt sig för att deras porrskadade preferenser borde omsättas till en politisk plattform
Sexuella fantasier hemsöker det politiska livet även på andra sätt. Tradwife-fenomenet – drömmen om en undergiven och surdegsbakande hemmafru – har samma struktur som fantasierna i ”Fifty shades of Grey” (Doomscroll, 8/5). Skillnaden ligger inte i innehållet utan i vilken utsträckning man försöker få drömmen att motsvara verkligheten. Kvinnor som läser ”Fifty shades” vet att det är fiktion. Ytterhögerns män, å andra sidan, verkar ha bestämt sig för att deras porrskadade preferenser borde omsättas till en politisk plattform.
Köttångesten fungerar på samma sätt. Socialantropologen Carol Adams menar i alla fall att det är sammanflätat med maskulinitet, att kvinnor och djur objektifieras och domineras med identisk strukturell logik. Vegetarianismen är empatisk, urban, feminin och globalistisk – värden förknippade med precis den sorts högutbildade liberala kvinnor vars ekonomiska och sociala landvinningar ger bränsle åt en viss sorts högermans ilska. Att kapitulera inför den skulle vara som att bli cuckad av kikärtor.
När Curtis Yarvin, Maga-sfärens egen filosofkung, kommenterar ett uttalande till stöd för mångkultur från en domare vid USA:s högsta domstol, gör han det med en målande beskrivning: mannens ansiktsuttryck flödar av cuck-energi. Yarvin samlar hela fenomenet i en enda tweet: ett seriöst politiskt argument om nollmigration, filtrerat igenom och drypande av rädslan för sexuell förnedring. Till och med den intellektuella härskarklassen, visar det sig, tänker med köttet.
Vissa gånger är det en djupt rotad övertygelse om att en kikärtsgryta på kommunkonferensen är ett angrepp på Sveriges krisberedskap
Den röda tråden som förbinder Mattias Tykessons debattartikel med Curtis Yarvins tweet, som lindar sig runt vår landsbygdsministers upprepade korståg i köttets namn och vice statsministers viftande med falukorvar, är inte ideologi i någon konventionell bemärkelse. Det är mer av en känsla – av förskjutning, statusförlust, av en värld som blivit skrämmande och obegriplig – som hastigt iklätts vad som fanns nära till hands. Ibland är det invandringspolitik, andra gånger motstånd mot humaniora. Vissa gånger är det en djupt rotad övertygelse om att en kikärtsgryta på kommunkonferensen är ett angrepp på Sveriges krisberedskap.
I verkligheten har 2010-talets vegovåg redan tappat fart och carnivoredieten trendar i sociala medier (Flamman, 6/5). Vegetariska krogar som Göteborgsbaserade Ilse Grön plockar bort ”grön” ur namnet och fördubblar antalet gäster genom att kasta in råbiff och entrecote på menyn. För högern borde svängningen vara ett kvitto på att den växtbaserade identitetspolitiken är ute. Ändå väcker vegetariska initiativ alltså sådan vånda.
Fantasier är inte nödvändigtvis farliga. Problemen börjar först när någon glömmer att det är en fantasi de har att göra med, när dagdrömmen tar form och blir ett manifest. Det är då saker börjar bli nedslående, eller ännu värre än så.
I slutet av Terry Bissons berättelse reflekterar en av utomjordingarna, i färd med att lämna mänskligheten bakom sig, över hur kall rymden skulle vara om man var alldeles ensam. Slutrepliken är den mest mänskliga i hela historien, och kanske den mest användbara för att förstå den politik som den råkade förutspå.
Köttet fruktar kylan, konstaterar de. Utomjordingarna ser det som ett beklagligt tillstånd – varelser av banal materia, oförmögna att förstå eller fokusera på något bortom sina egna flaxande köttstycken. Den nya högern har gjort sin biologiska statusångest till ett politiskt program, i stället för att våga blicka ut mot stjärnorna. Och det är kanske det sorgligaste av allt.
Läs mer:
Myra Åhbeck Öhrman: Något har brustit i vår förmåga att växa upp




