Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag utvärderar allt jag stoppar i min mun.
Drömmarnas måltid ser likadan ut både till vardags och till fest: jag äter det jag vill, i den hastighet jag vill och gör det helst utan att bli störd under ätandets gång. Har jag sällskap vill jag egentligen mest prata om vad det är vi äter, allt annat kan vi prata om sen.
Det är något egensinnigt som håller på att växa fram och det blir bara värre för varje år som går. Som att jag nördat in mig i ett hörn och trivs (kanske lite för bra) där.
Alla är inte lika intresserade av analysen. Vissa tycker till och med att det är jobbigt när jag kommer i gång. Har vi folk över eller om jag är ute på krogen med vänner, lägger jag därför band på mitt tyckande om det behövs. För man vill ju vara med, det är essensen av en delad måltid – att man kompromissar.
Den gemensamma måltiden fyller en livsviktig social funktion, för många kanske den enda gången man sitter ner tillsammans och gör något ihop, något som alla inräknade så självklart är en del av.
Men är man intresserad av mat, kan en måltid innebära ännu något mer. Det kan också vara en övning i närvaro. En slags praktik som inte bara hedrar maten på din tallrik, utan även handlingen som det innebär att äta.
I den foodie-våg som sköljt över oss, är det inte alls ovanligt att ha ätandet som hobby. Man hittar lätt foodie-kompisar som vill samma: Äta och prata om det man äter, snöa in på smaker och konsistenser, jämföra restauranger, följa en kocks fotspår om hen flyttar på sig.
Men foodies är också lite som fågelskådare. När signalerna ljuder om vad man ska ha testat för typ av råvara eller vart man helst ska, ska alla dit. Det tas bilder på alla rätter och jag vet inte varför, men det är något som är störigt med matbilden som trofé.
Ibland tar jag bilder på något jag ätit och delar i sociala medier, för att jag verkligen uppskattat en viss rätt. Men generellt har jag svårt för att ta bilder på det jag äter och är faktiskt rätt ointresserad av att på det sättet låta andra veta vad det är jag just har ätit.
Därför går jag helst på restaurang själv.
Det började med en lunch i veckan under småbarnsåren. Jag upptäckte den enda helt egentidssanktionerade stunden mitt på dagen och ville nyttja den till max. Det vanliga är att man då kanske ”passar på” att ta igen en bit av sitt förlorade sociala liv och därför stämmer träff med en kollega eller vän. Men jag varken ville eller orkade prata bort den stunden. Jag ville inte heller behöva ta hänsyn till någon annans behov.
Till en början var jag väldigt besvärad när jag satt där själv, jag är socialt lagd och har aldrig trivts i ensamheten. Jag försökte hitta sätt att göra den uthärdlig. Tog med en bok, försökte se ut som att jag faktiskt inte var så ensam som jag såg ut att vara, upptagen av andras blickar och vad tänkte de om mig?
Nu är det bland det bästa jag vet, att gå ut och äta själv. Att vara nyfiken på ett ställe och testa det. Sitta och kolla menyn i lugn och ro, välja efter eget behag. Sitta och tänka ifred, svepa med blicken över restaurangen.
Krogen har hjälpt mig att omfamna ensamheten och lärt mig njuta, inte bara av maten utan även av mitt eget sällskap.
På vissa ställen finns en bardel att sitta i som ofta är väldigt trevlig. Ett sammanhang ändå, om än lite mer kravlöst. Kanske byter man några ord med de som jobbar, lär sig något nytt.
Som den kvällen, när en tjej i baren berättade att det i branschen finns ett ord för den ensamma gästen. På kroglingo kallas man då ”en pinne”.
Tydligen är det vissa som anser att ordet är nedsättande och att det i krogsvängen finns en historia av att man inte riktigt har uppskattat de här gästerna – som ofta fått sämre service, ett sämre bord – för att enmanssällskapet inte inbringar lika mycket pengar som det större sällskapet.
Men hon menade att synen på pinnarna har förändrats, att pinnarna numera är mycket omtyckta, för att de bidrar till att göra krogen till en öppnare och mer tolerant plats.
– Ett vardagsrum för alla.
Hon kunde inte säga mycket om ursprunget till detta uttryck, men det spelar ingen roll. Jag vet bara att jag älskar mitt liv som pinne.
Pinnens bästa tips
Att boka ett bord för en, är en alldeles för hög tröskel att kliva över om man inte är van vid att sticka ut på egen hand. Gör spontana restaurangbesök i stället, bara slink in och fråga om det finns plats.
Är restaurangen lugn, så kan jag sträcka mig till att lyssna på en ljudbok eller en podd, inte för att undvika det ensamma – utan för att det är något jag aldrig hinner göra annars, så koncentrerat.
Att sticka ut på egen hand, är paradoxalt nog mer öppet än att komma till en restaurang som ett litet sällskap som blir slutet. Det finaste med att börja äta ensam ute, är att man får en annan typ av kontakt med människor man kanske annars aldrig hade mött.
