Tioåringen, som är den som varit mest ointresserad av mat i vår familj, fick för några veckor sen till en helt otrolig butter chicken. Jag kunde knappt fatta att det var sant, trots att jag var där när det hände.
En rätt som hon fått smaka en gång på en matmarknad i Köpenhamn och inte kunnat glömma. Så fort hon kom hem började hon googla och kolla upp alla ingredienser, hon följde med till affären på eget initiativ för att säkerställa att allt hon behövde köptes in.
Hon fick lite assistans av pappa vid spisen, men OJ vilken butter chicken.
Det var fantastiskt att den blev så god – men bara det att hon lagade den!
Att lilla Mini skulle laga till något så avancerat helt själv är inget jag varken planerat för eller ens vågat hoppas skulle ske. Jag har inte drillat mina barn i köket, men de har alltid fått vara med när de har velat. De har fått skala potatisar och morötter, lägga ris i blöt, göra salladsdressingar och marinader. Med pappa har de bakat, för jag är sämst på deg.
Och ja, jag har fått psykbryt när det har blivit kaos – men de har alltid fått vara med.
Nu när småbarnsåren håller på att rinna ur händerna på mig kan jag ibland fyllas med en märklig saknad. Som att en alldeles särskild tid, en era, nu är över. Det är få saker som känns lika meningsfulla som att få vara behövd.
Men när Mini serverade mig tallriken med den indiska grytan markerade det början på en ny tid. Jag blev inte bara imponerad och stolt. Jag blev glad. Tänk att få mer och mer tid med sina barn, i stället för att endast finnas till för sina barn.
Det är ju en dröm.
Ingenting i den här texten handlar förresten om hur man får ”duktiga” barn. Det är ett helt irrelevant ord i sammanhanget, det ord jag söker är autonomi. Jag hade ingen aning om att vi kan ha hjälpt våra barn att komma dit, genom tiden som vi tillbringat i köket ihop.
Och det är detta som den här texten handlar om, att förmedla denna upptäckt.
Duktig är något man får höra att man är. Autonomi är självbestämmande, rätten och förmågan att själv fatta beslut och ha kontroll över sitt eget liv. Att vara självständig och oberoende, att ha inflytande över sina egna val och handlingar.
Det är ett spännande begrepp för att det har så många lager. Här finns ett mål, men också en väg. Autonomi är ett recept, snarare än en enskild egenskap. Här finns råvaran, som kräver kryddor och olika tillagningsknep för att bli sitt starkaste jag – och häri finns en uppmaning till omvärlden.
Finns det inget bröd hemma, behöver hon inte vänta på att vi ska handla eller baka
För att autonomi ska uppstå, måste det till en samverkan mellan barnets inre drivkraft och en uppmuntrande miljö runt barnet. Självbestämmande, ja. Men för att ha förmågan att förvalta det man har rätt till behöver man bli lärd. Guidad.
För både barn och föräldrar är köket och smakernas hela stora värld en utmärkt arena för denna övning. Jag tänker att det också måste få ske i bara farten, medan man ändå håller på. Jag vill på inget sätt stressa mina medföräldrar med att addera ännu en uppgift – men om det någon gång är värt att stanna upp och emellanåt låta ett förlopp ta tid, så låt det ske i köket.
Om aldrig annars, låt det ske under semestern.
Under terminerna styr jobb och skola våra liv, vi hetsar och stressar. På fritiden drar vi i väg med barnen på olika aktiviteter, vi underhåller dem och kompenserar för alla de gånger vi inte gör det genom att ta med dem på sådant som vi hoppas att de ska tycka är kul.
Det som är kul verkar alltid finnas någon annanstans.
Förlagt till en annan plats, till en annan tid. Utomlands. Till helgen. Till loven.
Men kökets alla sysslor är nog så spännande och intressanta – här och nu. Bara man som barn förstår vad det är som händer och får vara med utifrån sina egna förutsättningar.
Rätt vad det är så grejar de på egen hand, kommer med förslag på recept du aldrig själv har provat att laga. Det mest rörande var när samma barn fick för sig att baka pitabröd på eget bevåg. Min mamma kom in och kände doften av nybakat bröd.
– Nadia, har du bakat?
– Nej, det var Mini.
Bröden var precis så där puffiga som de ska bli. Mormor tog en tugga och blev uppriktigt förvånad.
– Men va! De här är ju bättre än mina!
Större än allt annat i det ögonblicket, var att få se hur Mini växte – inte inför oss utan i sig själv.
Det finns så mycket som jag i min föräldraroll har dåligt samvete för, men med detta kan jag tillåta mig att vara nöjd och lugn: Finns det inget bröd hemma, behöver hon inte vänta på att vi ska handla eller baka.
Vill hon, så kan hon på egen hand göra under med lite mjöl, jäst, salt och vatten.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksolog. Intresset för mat och smaker, allt människan lagar och äter, hur och varför – har funnits med så länge hon kan minnas.
Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden med texter som handlar om livet genom mat och om mat genom livet. Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!