Redan klockan sju på morgonen var mammas puttrande grytor klara.
”Så blir dagen fri”, var hennes mantra.
Det är ett så tydligt barndomsminne. Doften av lagad mat när vi klev upp, att middagen var färdig innan frukosten ställdes fram, innan vi gav oss i väg till skolan och mamma själv gick till jobbet.
Min mamma var ingen hemmafru. Hon har förvisso fött nio barn men hon har yrkesarbetat i hela sitt liv.
Så helt fri blev inte dagen, men hon slapp i alla fall tänka på vad familjen skulle äta till kvällen. Det var hennes strategi för att slippa middagsstressen – och fram till årsskiftet har jag testat tusen strategier för att slippa min egen stress.
Förgäves.
Vi lyckas få till veckomatsedlar på papper, men aldrig i praktiken. Det går i stöpet med storhandlingen som vi inte hinner med och fluktuerande sug för olika rätter man bestämt sig för i förväg.
Söndagsprepp: Laga flera av veckans middagar och eventuellt några lunchlådor? Funkar inte heller för oss.
Ett storkok då? Tidseffektivt, man slipper tänka ut något nytt mot att man äter samma rätt flera dagar på raken. Nej, det tröttnar vi på dag tre.
”Vad ska vi äta?” måste vara den vanligaste och mest tröttsamma frågan som ställs i ett svenskt hushåll. Men den är väntad, för att det är så svårt att svara på frågan ”hur äter vi okej och någorlunda varierad mat i veckorna utan att vi måste lägga en halvtid på att planera och laga den?”
Jag fattar bara inte hur vi hamnade här. Att det mest basala plötsligt kunde bli så krävande.
Min mamma lagade mat jämt, men jag kan inte minnas att hon någonsin blev stressad av matlagning. Det gick av bara farten, lika självklart för henne som det är för mig att borsta tänderna.
Hon älskade inte att laga mat.
Hon levde inte för att laga mat.
För henne har det alltid handlat om att ta ansvar och det har gjort henne till en enormt kompetent hushållerska.
Ingen passopp, ingen martyr, inte en hunsad kvinna.
En redig hushållerska, som i en som sätter stolthet i att hålla i ett hushåll med sina två bara händer – och hon var inte ensam om uppgiften. Bredvid henne fanns min far, som var en mycket duktig hushållare.
De delade på sysslorna, kompletterade varandra.
I takt med att varje barn blev äldre började vi också bidra. Det var inte tal om hushållssysslor som ett straff eller ett nödvändigt ont. Man hjälptes åt i hemmet, som var hela familjens hem.
Ibland när min mamma kommer hem till mig blir hon bekymrad över hur jag hanterar mitt hushåll. Hon tycker inte att jag prioriterar det och då gör jag mig själv en otjänst. Hon skulle aldrig uttrycka det så, men jag tror att hon tycker att jag har gått vilse i illusionen om vad det innebär att vara vuxen och ha familj.
Inte bara jag. Alla. Både kvinnor och män.
Poängen är att det inte går att komma undan. Att det inte kan komma som en överraskning varje eftermiddag, att det ska stå en middag på bordet till kvällen.
Hon skuldbelägger mig inte, nej ibland känns det mer som att hon tycker lite synd om mig, som när hon säger ”det är något konstigt med tiden vi lever i” och jag tror att hon har rätt.
Matkassar med medföljande recept, take away, ett restaurangbesök då och då är små höjdpunkter som visst underlättar något – men till syvende och sist är man tillbaka i sitt eget hushållshjul som man på något sätt måste få att rulla.
Nyårslöftet blev därför en nyårsönskan denna gång: Att få till stressfri och trevlig matlagning i vardagen.
Jag började med att inventera vår familjs behov, tid och ork för att hitta ett upplägg som passade oss allra bäst. Efter några veckor upptäckte jag att vi egentligen inte behövde förändra särskilt mycket för att få till det.
Vi flyttar bara vissa moment en aning, så att vi hela tiden ligger något steg före: Den kväll vi lagar en middag, preppar vi för nästa middag.
På måndagen hackar vi ihop en matig sallad och lagar en köttfärssås till på tisdagen. På tisdagen kokar vi pasta till köttfärssåsen, då frigörs tid till att laga en onsdagssoppa på typ linser. Efter soppan på onsdagskvällen passar vi på att marinera kyckling till på torsdagen, på torsdagen skjuts kycklingen in i ugnen och så kokar vi ris till.
Ja, det är inte svårare än så.
Tips.Små knep för att lätta på matlagningsstressen
Matlagning börjar i tanken. Det är mer än halva jobbet att tänka ut vad man ska äta, var och vad man ska handla, hur man ska laga. Underskatta inte det arbetet. Det är fint.
Alla sätt att planera är bättre än inget sätt. Någon annans sätt behöver inte vara ditt sätt. Hitta den typ av planering som funkar bäst för dig och din familj.
För att få till ett lugn i vardagsmatlagningen: Inventera familjens behov, tid och ork. Skapa en realistisk mathållning utifrån det. Är måndagarna lika stressiga varje vecka? Vila huvudet den dagen, låt det bli familjens fiskpinne-dag.
