Den unga kvinnan i tågsätet bredvid plockade upp en exakt lika tråkig färdigköpt pastasallad som jag hade. Vi brast i skratt när vi dukade upp dem samtidigt. Båda så väldigt överens om att vi hellre hade velat äta något annat.
– Vad? Vad skulle du hellre ha velat äta nu, frågade jag.
– Jag har blivit som besatt av små fyllda zucchini i yoghurtsås, svarade hon och jag blev osäker på om jag hade hört rätt.
Zucchini i yoghurtsås?
– Ja! Vet du vad det är?
Jo då. Ett oerhört gott men tålamodskrävande mormorsrecept från Mellanöstern, där minizucchini gröps ur med ett särskilt verktyg. Frukten ska mest bli som en behållare för fyllningen, som man sedan ska lyckas fylla zucchinin med utan att det tunna skalet går sönder. Sedan återstår det att få till såsen utan att den skär sig och låta allting puttra en bra stund.
– Ja precis! sa hon exalterat när hon insåg att jag mycket väl kände till rätten. Hon berättade sedan stolt att hon tycker så mycket om den att hon lärt sig att laga den och ”är bäst på det nu”.
Båda så väldigt överens om att vi hellre hade velat äta något annat
Man måste älska livet när man plötsligt möter en ung blondin som kan prata fylld zucchini i yoghurtsås – på den bredaste värmländska.
Någon måste ha gjort henne bekant med den här rätten, det här kan omöjligt ha hänt utan kärlek, tänkte jag och fick rätt.
Hon blev röd om kinderna när hon berättade om honom. Den syriske mannen. Och att hon i mötet med honom och hela hans matkultur kände det som att hon äntligen kommit hem.
– Jag älskar Värmland, jag har familjen kvar där, men Värmland har aldrig riktigt känts som hemma för mig.
Hon har, så länge hon kan minnas, alltid tänkt att hon egentligen kommer från någon helt annanstans. Vi skrattade så mycket när hon pratade om det hon kallade sin ”etno-dysfori”.
Jag känner så väl igen den.
Jag kan förlora mig ibland, i gränslandet mellan det palestinska och det svenska, men jag vet ju åtminstone vad som är vad. För min tågkompis har vilsenheten varit nästintill transcendental, en längtan till en plats hon inte har någon konkret relation till – men som kännetecknats av ett alldeles särskilt förhållande till palmer.
Hon har alltså aldrig bott någon annanstans än i Sverige.
– Nej, jag tror vi måste ha levt flera liv, va? Jag har alltid tänkt att jag kommer någonstans ifrån där det finns palmer.
Han var nyfiken och hon var öppen
Tänk då, att hon skulle råka förälska sig i en man från Aleppo.
– När han visade bilder från sin hemstad, var det palmer på alla bilder. Det var nog ödet på något vis, att vi skulle träffas.
Han kom till Sverige 2015, var ung och relativt ny i landet när han approcherade henne på en gata i Stockholm city. Jag sa vaddå, kom han bara fram till dig? Hur kändes det?
– Han sa att jag såg snäll ut och jag tyckte också att han såg snäll ut, så vi bytte nummer.
De är jämngamla, båda är 30 år i dag och har varit ihop i åtta år och när hon berättade, blev jag påmind om hur det var när man själv var ung. Att det kunde gå till just så när man var 22.
Han var nyfiken och hon var öppen. De började umgås och efter några veckor bjöd han hem henne på middag.
– Han var en sån gentleman! Och han lagade SÅ god mat!
När blev det klart för er att ni var ihop då? frågade jag.
– Några veckor senare träffades vi en kväll och då sa han: I am feeling romantic, och frågade om han fick kyssa mig och det kunde jag inte motstå. Det var underbart.
Hon visade bilder på honom och manade mig att hålla med när hon sa ”visst är han snygg?!” och jag svarade ”ja ja ja han är jättesnygg”, märkte att hon aldrig skulle sluta annars.
Fortfarande. Så. Kär. Nu är de gifta och har fått en son.
Jag blev rörd när hon talade om hur de har fått ihop det, allting verkade så okomplicerat, självklart. Hur han har fått en familj här, genom henne. Och den fina kontakten hon fått med hans familj.
Nu har en värmländska också en släkt i Syrien, en släkt som varit splittrad i tio år och som ser på sitt land med förnyat hopp efter att diktaturen fallit. Föräldrarna har under hela flyktingkrisen bott kvar i Aleppo, medan en son hamnade i Sverige, den andra sonen i Tyskland och en dotter i Turkiet.
Hon visade chattar, förklarade hur de kommunicerade, föräldrarnas engelska är knapp, men ”det gör inget” för hon håller på att lära sig arabiska. Också språket kommer med maten.
– De godaste glosor man kan börja med, sa hon.
Hennes mans syster har lärt henne att laga ”allt, allt”. Vinbladsdolmar, grytor, kryddigt ris och lamm i ugn.
Hur då, sa jag, hon var ju i Turkiet?
– Hallå, det är ju lätt löst med videosamtal, sa hon.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksolog. Intresset för mat och smaker, allt människan lagar och äter, hur och varför – har funnits med så länge hon kan minnas.
Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden med texter som handlar om livet genom mat och om mat genom livet. Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i
