Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

I april 2023 detonerade kriget i Sudan, då den nationella armén Sudanese Armed Forces (SAF) ställdes mot sin egen brutala avkomma, Rapid Support Forces (RSF). Två år senare har konflikten nått sin fasansfulla zenit. Brutaliteten har dokumenterats av förövarna själva i videor som visar massavrättningar, tortyr, och skändande av döda kroppar. Under dessa två långa år har Sudan blivit det nya Jemen, varifrån den olycksaliga titeln ”världens bortglömda krig” fått gå i arv.

När omvärlden väl började lägga märke till konflikten visade den sig vara svår att överblicka. BBC beskriver den till exempel som ett krig mellan två generaler. Men beteckningar som inbördeskrig, proxykrig och etnisk konflikt är också vanligt förekommande. Medan åsikterna kring Sudankrigets karaktär går isär är lidandets omfattning en fast beståndsdel: Sudan är skådeplatsen för världens största humanitära kris, med miljontals flyktingar, utbredd svält, sexuellt våld och ett kollapsat sjukvårdssystem.


Det som började som en lokal maktkamp mellan två generaler, båda produkter av Omar al-Bashirs diktatorskap, har metastaserat till ett månghövdat monster

I grunden är kriget i Sudan det slutgiltiga, brutala skeendet i en kontrarevolution, en medveten insats för att begrava 2018 års prodemokratiska uppror för gott. Det som började som en lokal maktkamp mellan två generaler, båda produkter av Omar al-Bashirs diktatorskap, har metastaserat till ett månghövdat monster: en kampanj för etnisk rensning i Darfur, en gulddriven legosoldatekonomi och folkmord på en kontinental skala.

Men framför allt är Sudankriget ett externt, imperialistiskt projekt som leds av Förenade Arabemiraten. Efter att Abu Dhabi omgärdat Sudan med ett nät av hamnar, flygfält och handelsavtal fungerar dess logistiska korridorer också som vapenvägar i en dödlig utväxling: blodsguld lämnar Darfur; drönare, legosoldater och förbjuden krigsmateriel flödar in. Priset är i slutändan det bestående inrättandet av en medgörlig auktoritär ordning i regionen, en som aldrig mer kommer tolerera gräsrotsdemokrati och som alltid kommer att sälja landets tillgångar billigt.

Brutaliteten hos RSF, som ofta vinklas som rent politiskt våld, maskerar dess underliggande roll inom ett rovgirigt ekonomiskt imperium. Krigsherrar, legosoldater och stater sammanstrålar på en skoningslös raskapitalistisk marknad. Befälhavaren Mohamed ”Hemedti” Dagalo byggde sitt finansiella imperium med guld, vapen och säkerhetsavtal. RSF kontrollerar guldgruvorna i Jabal Amir i Darfur och dominerar produktionen och handeln.

Förenade Arabemiratens handel med ädelmetaller ökade kraftigt med 27 procent år 2024. Det är ingen tillfällighet; det går en rak linje från den folkmordsbenägna paramilitärens resurser till det globala finansiella nätverk den göder. RSF:s lojalitet mot det globala finansiella systemet överväger nu med god marginal dess band till några etniska grupper, identiteter eller stammar.

RSF är milisgrupperna janjawid under nytt namn. 2013 formaliserade Omar al-Bashir milisen under Hemedti och gav den lagligt stöd för att krossa dissidenter. Dess första internationella erkännande kom från Europa. Khartoumprocessen 2014 försåg RSF med resurser och tekniskt stöd för att hejda migration, vilket de facto gjorde den till Europas gränsarmé i Afrika. Legitimeringen blev en språngbräda. Insatsen i Jemen 2017 gav RSF tillgång till medel och vapen från Gulfstaterna samt till israelisk spionteknik. 2023 var milisen en fullfjädrad krigsmaskin och ett ekonomiskt företag med globala beskyddare.

Som en nyckelrepresentant för EU i Khartoumprocessens styrkommitté var Sverige centralt i legitimeringen. De tidiga varningarna ignorerades. Den 14 september 2016 träffade de sudanesiska aktivisterna Sarah Hamed, Shahinda Saeed och jag Vänsterpartiets riksdagsledamot Christina Höj Larsen i Sveriges riksdag, och varnade för att Khartoumprocessen stärkte en folkmordsbenägen milis vilket skulle leda till ytterligare illdåd. Vår vädjan hörsammades inte och regeringen förblev döv.

Under 2024 exporterade Sverige vapen till ett värde av 6 miljarder kronor till Förenade Arabemiraten, som blev den svenska vapenindustrins främsta kund. Försäljningen skedde efter att en FN-rapport bekräftat att det var Förenade Arabemiraten som direkt beväpnade RSF. Sverige bortsåg dessutom från Förenade Arabemiratens dokumenterade historik av olaglig vapenhandel.

Bilderna av RSF:s tortyr i al-Fasher kommer att leva kvar. Rättsliga påföljder är oundvikliga och Sverige riskerar att impliceras. Ironin är smärtsam: flera år efter att Lundin Energy åtalades för krigsbrott i Sydsudan befinner sig nu svenska staten i en skandalös situation.  Sverige måste omedelbart upphöra med all vapenexport och militärt samarbete med Förenade Arabemiraten. En oberoende kommission behöver utreda vapenaffärerna från 2024 och undersöka vilka riskbedömningar som gjordes utifrån de överväldigande bevisen för att överträdelser begåtts av Förenade Arabemiraten. Allt annat är medskyldighet.

Övers. från engelska: Johanna Käck

Amat Levin: Fascinationen för Dubais ”unlimited cash” döljer blodspåren

Share.
Exit mobile version