När allt färre röker – vad spelar tobaksbutiken för roll?

För fem år sedan blev luften ofri. 2019 infördes förbud mot rökning på bland annat uteserveringar och tågperronger, platser då en cigg tidigare närmast varit påbjuden.

I maj 2024 kom nästa dråpslag för klassens coolaste gäng, alternativt välkomna framsteg för folkhälsan. Pressbyrån och 7-eleven, landets två största kioskkedjor, gick ut med att de inom ett par år kommer att avveckla sin cigarettförsäljning.

Beskedet satte ljus på den samhällsinstitution som i samtalet om cigarettens kulturella ställning och rökarens status hamnat i skymundan. En inrättning som uppstått som en bieffekt av cigaretthandeln, är själva förutsättningen för rökarens existens. År 2024, när nästan ingen syns med en cancerpinne i mungipan längre och rökverk blivit en försumbar intäktspost för näringsidkare: vad spelar tobaksbutiken för roll?

Ulrika Torell är expert på olika sätt att sko sig på människans små försyndelser. Som intendent på Nordiska museet forskar hon på butikshistoria och har studerat konsumtionsvanor kring socker och sötsaker. Hennes doktorsavhandling ”Den rökande människan” från 2002 handlade i sin tur om samhällets attityder till tobak och rökning under 1900-talet.

Ulrika Torell tolkar Pressbyråns och 7-elevens beslut att sluta sälja cigaretter som helt och hållet ”affärsstrategiskt”.

– Försäljningssiffrorna för traditionella cigaretter har sjunkit stadigt under 2000-talet, medan andra nikotinprodukter ökar, vissa väldigt kraftigt, säger hon och hänvisar till statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning.

– Snusförsäljningen har ökat med 65 procent, och det vita snuset har närapå fördubblats bara under de senaste tre åren.

Franchisegivaren för Pressbyrån och 7-eleven, Reitan Convenience, hävdar att beslutet grundar sig i omsorg för hälsa och arbetsförhållanden. Företagets vd, Anna Wallenberg, sade till TT att ”riskerna med tobaksrökning är väl kända, både när det kommer till hälsorisker men även miljöpåverkan och arbetsförhållanden i produktionen”.

Ulrika Torell ser resonemanget som en form av ”health- och greenwashing”, eftersom man fortsätter satsa på storsäljaren snus som görs av samma råvara. Men hon påpekar också att valet att sluta sälja röktobak är en del i en utveckling där cigaretten stadigt diskvalificeras som konsumtionsvara. Startskottet för rökarens nuvarande pariastatus var genomslaget för rönen om passiv rökning.

– Uppmärksamheten kring passiv rökning ledde till ett paradigmskifte i tobaksfrågan. Rökaren utsatte nu inte bara sig själv för risk, utan också sin granne, sina arbetskamrater och familjemedlemmar, säger Ulrika Torell och drar en parallell till hur själva rökandet i sig tidigare fungerade som ett socialt klister:

– Tobaksbrukets sociala funktioner, att ta en rökpaus eller bjuda på eld och en cigarett, har tidigare varit väldigt starka. Men de ”rökgemenskaper” som sågs utanför restauranger, entréer till sjukhus, arbetsplatser och på fester har försvunnit.

Men det var inte bara själva rökakten i sig som fungerade som ett gemensamhetsskapande kitt – även tobaksbutiken hade länge den funktionen. Det förefaller naturligt att Paul Auster valde att förlägga handlingen i sin film från 1995 om det urbana livets intrikata väv av livsöden, ”Smoke”, till just en tobaksbutik.

Ulrika Torell förklarar att en sorts sambandscentral inrättades runt inköp och försäljning av tobak. En knutpunkt i kvarteret, där man uppdaterade sig om det senaste som pågick i närområdet och världen. Cigarettens ständiga bundsförvant i kassadisken var nämligen papperstidningen.

– Under 1800-talet fanns tobaksbodarna lite varstans, som ett nät av småskaliga lokala nödvändighetsinrättningar i staden. Där lämnades meddelanden och gavs upplysning om lediga tjänster och lokaler i grannskapet. De hade öppet länge, ofta till midnatt.

Men från att vara en plats där man språkar med grannarna om det senaste löpet, har tobaksbutiken omvandlats till ett avhumaniserat postkontor med en kö där var och en isolerad står och stirrar ner i sin qr-kod.

Fasaden på hörnet i korsningen Erstagatan-Bondegatan är klädd i mossgrön mosaik. Ute på trottoaren är små rangliga träbord utplacerade. Där dricks det elvakaffe, och ovanför det stora skyltfönstret ut mot gatan är Södertobak textat med gula versaler. Men den som kliver in för att köpa ett paket cigg eller hämta ut paket kommer gå därifrån tomhänt.

På Södermalm i Stockholm har tobaken länge varit central. I en interaktiv, digital stadsvandring som tagits fram av Snus- och tändsticksmuseum kan man se den forna tobaksindustrin Hellgrens på Götgatan och Tobaksmonopolets lokaler på Rosenlundsgatan. Skinnarviksberget kallades tidigare för Skinnarvikshavanna på grund av sina många tobaksodlingar. Här har det historiskt gått ovanligt många hål-i-väggen med cigarettförsäljning per hundra meter.

Men något är på väg att hända. På kort tid har två klassiska tobaksbutiker i stadsdelen bytt skepnad. På Götgatsbacken har storspelaren Svenska brasserier öppnat minikrogen Tobak.

Och så: Södertobak.

Thilda Verdugo och hennes föräldrar har drivit vinbarer och restauranger på olika håll i flera år. De har alltid bott i kvarteret nära Ersta sjukhus, så när Khabat som drivit butiken på hörnet sedan 90-talet ville gå i pension fick de idén att ta över lokalen.

Thilda Verdugo sitter vid ett bord längst in i den förmiddagsstimmiga matbaren. Hon säger att det var en självklarhet att låta den gamla skylten och namnet leva vidare.

– Södertobak är ikoniskt i området. Det är ett riktmärke, ”vi ses på hörnet på Södertobak!” Det kändes fel att ändra.

– När vi gjorde i ordning stället inför att vi skulle öppna var det många som kom förbi och var oroliga för vad det skulle bli här nu, fortsätter Thilda Verdugo.

– De var så: ”Bara det inte öppnar en Bröd och salt eller Instabox”. Jag hoppas att de är nöjda.

Bara något kvarter bort hände just precis det: en närbutik på hörnet, där Thilda Verdugo själv hängde i tonåren, stängde igen, blåstes ut och blev ett ödsligt, rosa skal med väggarna klädda i röda paketboxar.

– Jag tänkte: ”Vad fan, det hade varit en perfekt lokal för en restaurang!” Det är bättre när det blir något som ger till kulturen av en stad, i stället för att ta något ifrån den, säger hon.

Hon ropar ut sin pappa Cesar Verdugo Sanchez från köket, som förklarar att lokalen ursprungligen var en bensinmack. På 50-talet omvandlades den till en butik, där den förre ägaren drev Södertobak från 90-talet. Thilda tror att han tappade sugen lite mot slutet, i och med övergången till att nästan uteslutande agera postombud.

– Man märker att många tobaksbutiker förändrats och mest blivit postkontor. Det är en snabb interaktion, hämta paket och gå ut. Hos oss ser man grannar som hälsar på varandra, de sitter på uteserveringen och tar ett glas vin på kvällen, och så går folk förbi, säger hon.

Att rökningens sociala funktion är på god väg att utraderas verkar alltså i vissa fall göra att det vardagliga inköpet som förenande aktivitet kan leva vidare, eller till och med få förnyad livskraft. Där det tidigare funnits något anonymiserat och opersonligt uppstår en mötesplats igen. Men på samma gång sker också det rakt motsatta – tidigare lokala knutpunkter klappar igen och reduceras till antisociala terminaler för nätshopping, befriade från mellanmänsklig kontakt.

– Inköpen i butikerna har automatiserats, bemannade servicediskar och offentliga utrop på allmänna kommunikationsmedel har ersatts av appar i privata mobiler, säger Ulrika Torell.

Hon ser ett tydligt samband mellan denna samhällsutveckling och nikotinbrukets privatisering, med diskret snusande i det skamlösa bolmandets ställe.

– Tobaksbruket är mindre synligt, inte längre en given normalitet i stadsbilden. Att röka är ju en synnerligen visuell och påtaglig akt, som förr kunde signalera vem man var eller ville vara. I dag märks det inte nödvändigtvis att man är nikotinist, säger Ulrika Torell och fortsätter:

– I och med nya digitala lösningar i vardagen har fler funktioner i staden individualiserats, blivit den enskildes ensak. Tobaksbruket har blivit en privatsak.