Genom åren har det blivit mängder av reportage efter att tidningar och tv-bolag från halva världen åkt till Borås djurpark 1964. Detta för att fascineras över upptåget som lurade experter, ledde till polisförhör och infekterad debatt mellan ledande företrädare för Konst-Sverige.
– Han bet nog lite i någons finger, men inte mig. Vi människor och djur är rätt lika och jag tycker inte vi ska vara rädda för dem, säger Eva Berggren.
Hon sitter i lägenheten i Skene, söder om Borås, och bland kartonger med bilder, böcker och prylar från resor till Afrikas savanner ler hon åt episoderna som vållade sådan uppståndelse för 61 år sedan.
– Bra så! Peter, bra så! Det var så vi sa till honom och på det viset tillkom den där signaturen ”Pierre Brassau”, minns hon.
– … och att konstrecensenterna lät sig luras… jag fick mig allt ett gott skratt.
För det var under signaturen ”Pierre Brassau”, en påstått självlärd fransk avantgardemålare, som apans lek med penslar och färger kom att lura Göteborgstidningarnas konstrecensenter.
Efter vernissagen på Galleri Christinae skrev till exempel Göteborgs-Posten att denne ”Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning, man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider på sig med en vildsint kräsenhet på duken” och talade om ”dukens balettmästare”.
Det var kvällstidningen GT som arrangerade skämtet med apan och målningarna och man fick med sig galleriet som sedan ställde ut tavlorna.
Efter att kvällstidningen GT och arrangören av practical joket Åke ”Dacke” Axelsson fyllt tidningen med rubriker som ”BOMB I KONSTEN – Sensationell debut”, och ”Peter gör succé”, gjorde GP-recensenten ett tappert försök att rädda ansiktet.
Han skrev att ”om sådana skämt, som gjorts otaliga gånger förr, fortfarande roar någon så har de väl sitt existensberättigande. I det här fallet verkar det gjort i rent reklamsyfte (…)”.
En helt annan förklaring gav Åke ”Dacke” Axelsson själv i sin memoarbok. Han hade reagerat på den så kallade spontanismen, konstformen som vuxit fram efter andra världskriget, där experter hävdat att man måste vara akademiskt skolad för att utöva den.
”Jag hörde till tvivlarna. Spontan konst är väl spontan. Kanske en apa skulle kunna…”, skrev ”Dacke” om hur historien tog sin början.
Efter att galleristen Yngve Funkegård i Göteborg gått in som medspelare och hängt upp några av Peters dukar, signerade med ”Pierre Brassau”, bland sex högst mänskliga målares, kunde fällan slå igen.
Just nu visas två av apans tavlor i Norge, på konstmuseet Kode 4, efter att också ha varit en del av den sjunde ”Futurological Congress”. Bland eventets diskussionsämnen: Hur ska man se på sådant som upphovsrätt till verk skapade av AI eller primater, som en apa?
Konstprofessorn David Rych, vid universitetet i Bergen, frågade i somras Borås djurparks vd Jeanette Lindström om de kunde få ställa ut de två tavlor av apan Peter som hängde på kontoret.
– Vi sökte exempel på icke-mänsklig kreativitet och hörde talas om hur Peters målande blivit intressant på grund av hur experterna lurats, säger professor Rych.
Om det i stället varit en människa som hållit i penseln hade det blivit en annan slags konst, resonerar Rych, och menar att det mest intressanta inte är frågor om legaliteten och ägandet av, till exempel, en apas målande.
– Utan snarare vad som konstituerar konst i människans värld.
Vad tycker du om Peters målningar?
– Rätt bra tycker jag! De har mer att göra med lek, djur leker och har glädje av det. Man kan säga att det är början av kreativitet, lite som hos ett barn.
Att den här schimpansen verkligen tyckte om att klämma ur färgtuberna och sprida innehållet på dukarna, det hävdar Eva Berggren blev uppenbart.
Hon hade gått lantbruksskola, fått jobb på djurparken och kom att gifta sig med Borås djurparks grundare Sigvard Berggren. När DN träffar henne berättar hon den ena häpnadsväckande episoden efter den andra.
Som att hon och hennes kompis sov flera nätter med Peter och de andra chimpanserna. Och om när tidningen GT ville ta bilder med apan på galleriet i Göteborg en timmes resa bort och de reste dit sittandes tillsammans i bilens baksäte, hon och apan.
– Peter hoppade omkring på galleriet. Det kunde hjälpa att ha en banan eller två i fickan, men något band för att hålla fast honom behövdes inte.
När vi undrar hur hon ser på själva etiken, att använda en apa på det här viset, svarar hon med en fråga.
– Du menar att man inte ska förmänskliga djur?
– Det där pratet bottnar ju i att vi människor tror vi är lite förmer, att vi kan härska över djur och natur. Jag tror att vi ska samleva. Då tycker jag man också ska kunna visa på vänlighet mellan människa och djur och det tycker jag att vi gjorde, säger Eva Berggren.
I dag är Borås djurparks ledord ”bevarande, forskning, utbildning och miljöarbete” och om att låna ut de gamla tavlorna till utställningen i Norge säger vd:n Jeanette Lindström:
– Det är ju en rolig story som kan vara värd att uppmärksamma utifrån många olika aspekter. Men det vi gör här i dag är ju att vi jobbar med djurens välfärd, och att bidra till bevarande av arter som håller på att försvinna från jordklotet.
Vad hade du svarat om någon kommit med idén att låta en av era apor måla tavlor?
– Det hade inte gått för sig. Det är inte så vi arbetar med våra djur i dag.
Har vi en annan syn på relationen mellan djur och människa nuförtiden?
– Ja, framför allt hur vi i djurparkerna ser på djuren. Det har ju förr i den här parken både ridits på elefanter och klappats på lejonungar.
När DN tittar till dagens schimpanser hoppar de ut ur aphuset för att leta rätt på de hallon som skötaren kastat ut i gräset.
– Nu födosöker de, vi försöker göra det så utmanande som möjligt för dem, säger zoologen Johan Jönsson.
Skulle du, hypotetiskt sett, kunna förmå någon av dem att måla en tavla?
– Vi jobbar ju väldigt annorlunda med våra schimpanser i dag än på den tiden. Det viktigaste för dem är att utveckla deras födosök och sociala beteenden inom gruppen. Det är det som bygger deras välmående.
”Djuren är väl också mänskor, ja det är just vad de är, i fablernas värld”, sjöng Jakob Uggla i SVT:s barnprogram på 70-talet.
Den markeringen, att liknelsen människa-djur är möjlig i en uppdiktad tillvaro men inte annars, är alltså dagen linje i Borås, som känns långt från tiden då personalen kunde sova inne i apburen.
– Den typen av närkontakt har vi aldrig med våra vilda djur, framför allt inte med våra stora apor, säger zoologen Johan Jönsson. De är ju potentiellt väldigt farliga om man skulle hamna i samma utrymme, de är starka och har vassa tänder.
