När fabriken som bär bygden försvinner – gerillagrupp slåss för att rädda 140 jobb

Bispgården den 20 januari 2026. Lackeraren Jörgen Dalmo sneglar runt i monteringshallen.

140 kollegor står tätt. På podiet harklar sig den influgna chefen.

Här på Zepro i Bispgården tillverkar man lastningslyftar till lastbilar sedan 55 år.

Det forna familjeföretaget ägs av den finländska börsnoterade Hiab och är kommunens i särklass största privata arbetsgivare; en nod runt vilken de andra bolagen snurrar.

Chefen läser ett pressmeddelande genom tunnbågade glasögon. På engelska.

– Ingen förstod vad han sa. Det blev panik, säger Jörgen Dalmo när vi träffar honom en månad senare.

Den lokale vd:n tvingas resa sig och säga rakt ut:

Samtliga 140 medarbetare varslas med omedelbar verkan. Tillverkningen av bakgavellyftar flyttas till Polen i sommar.

Det går ett sus genom salen.

– Jag trodde inte det var sant. Folk grät. Många har jobbat här i 20–30 år, säger Jörgen Dalmo.

En kilometer bort. Nyhetsflashen piper i mobiltelefon hemma i Anders Ljungs villa. 71-åringen är sedan fyra decennier spindeln i nätet i bygdens livaktiga Fors företagareförening.

Han rasar ner i en fåtölj. Rätar ryggen. Ringer till några andra gamla chefer, som känner ytterligare andra. De formerar en etableringsgrupp.

En gerillagrupp.

Räddningsaktionen är inledd. Och den pekar åt ett speciellt håll.

Långsträckt och vigt följer Bispgården höjderna ovanför Indalsälven – mitt emellan fjällvärldens turism och kuststädernas puls. En myllrande järnvägsknut när nio stora vattenkraftverk uppfördes. Men när byggena avslutades, hammarslagen tystnade och skogsarbetena försvann, förvandlades samhället till en utflyttningsort.

Men här fanns entreprenörsanda. Och när smeden John Westling 1947 startade en smidesverkstad, som skulle växa till Zepro, var det mitt i en politisk dragkamp om statens syn på glesbygd.

Staten gav å ena sidan flyttbidrag för att få arbetskraften söderut – till jobben.

Samtidigt stödde man företagsetableringar och jobb i norr, för att hålla samman Sverige.

Miljarder pumpades in i Norrlands inland under 1960- och 70-talen.

I Bispgården på 1960-talet kunde Zepro expandera i en stor industrilokal, byggd av kommunen.

När en ny fabrik byggdes 1978–1979 fick man maximalt lokaliseringsstöd på 5,5 miljoner kronor. Dåvarande industriminister Nils G. Åsling (C) konstaterade senare att alla mål överträffats i bidragsansökan.

Bakgavellyften blev en global succé – och den lilla röd-vitrandiga flaggan med ett Z på lastbilarnas bakstammar Bispgårdens signum.

Familjeföretaget såldes i omgångar och hamnade i en utländsk börsnoterad koncern.

Vi träffar lackeraren Jörgen Dalmo en månad efter varslet. Han sätter sig med en suck på köksstolen hemma i kökets renoveringskaos. Han och frun Marie flyttade 60 mil norrut från Kolmården, för jobbet – och lugnet.

Han låter blicken vandra över det utrivna badrummet, som skulle bli det nya köket.

– Det var innan uppsägningen. Nu vet vi inte om vi har råd att renovera klart. Men jag vill bo kvar.

Vi åker genom Bispgårdens avlånga centrum. Trots småföretagarandan har man tappat nära hälften av befolkningen sedan 1970. Ett rappat 50-talshyreshus har plywoodskivor i fönsterhålen.

Ingen ovanlig syn i glesbygds-Sverige.

Men Zepros varsel av 140 personer i en ort med 700 invånare skänker ett blytungt allvar åt förfallet.

140 jobb i Ragunda kommun blir omräknat till Stockholms stad 30 000 – tänk som att hela Ericsson i Kista, SE-banken, Nordea, Handelsbanken, Skanska, Securitas H&M och Spotify tillsammans skulle slå igen.

Bispgårdens nästa största arbetsgivare har bara runt 20 anställda.

Snickeriföretagaren Rolf Borglund har åtta. Han kryssar vant mellan maskinerna i snickeriet som han driver sedan 1982. Axlarna i viloläge. Det doftar kådigt.

– 90 procent av min försäljning går till Zepro.

Ofta spricker hans ansikte upp i ett leende och de gråblå ögonen glittrar. Men plötsligt blottas något naket, förvridet. Hans blick fastnar på en nästan ny CNC-fräs. En miljoninvestering.

– Ja om jag vetat…

Vad säger du till dina åtta anställda?

– Att jag gör vad jag kan. Vi gör också prefabricerade mindre byggnader, men det är en trög marknad.

Många håller andan i Bispgården. I ett glesbygds-Sverige som är annorlunda än på 1980-talet.

Det susar på telefonlinjen. Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi vid Umeå universitet, forskar om strukturomvandling och bruksorters förvandling. Han reflekterar först över tidigare etableringsstöd till Zepro.

– Det måste betraktas som lyckat att upprätthålla över 100 arbetstillfällen i en liten ort i Norrlands inland under decennier.

Han fortsätter:

– Tidigare fanns en statligt aktiv och utjämnande modell med en tanke att hela Sverige skulle leva. Sedan, på 1990-talet, skedde ett systemskifte. Svensk regionalpolitik ersattes av en marknadsdriven politik som gynnar starka tillväxtregioner.

– I dag står statsmakterna helt handfallna inför Bispgården. Väldigt mycket faller ner på kommunerna, säger Rikard Eriksson.

Ragunda kommun har en (1) anställd för näringslivsfrågor, som knappt jobbar med etableringar.

Anders Ljung tar två trappsteg i taget på Bispgårdens gymnasieskola, vägg i vägg med Zepro. Skolans industriprogram är rikskänt för sina täta kontakter med just Zepro där hälften av svetseleverna praktiserar.

I soffan sitter redan två andra nypensionerade chefer med förflutet på bolaget. Delar av etableringsgruppen är samlad.

De ringade snabbt in målet: Att få hit försvarsindustrin i någon form.

När vi ses har de haft videomöten med externa intressenter.

– Försvarsindustrin har växtvärk, säger Anders Ljung och fortsätter:

– Vi kan erbjuda 15 000 kvadratmeter yta, kunniga medarbetare och fantastiskt samarbete med gymnasieskolan som utbildar bristyrket svetsare.

Han, som också är engagerad i Centerpartiet i kommunen, säger att det är jättebråttom. Produktionen ska pågå ytterligare några månader, men svetsare är eftertraktade.

– Vi har tagit kontakt med bland annat BAE Systems, Saab och Svenska kraftnät. Inom kort kommer ett stort bolag att besöka oss och bilda sig en uppfattning. Jag är försiktigt positiv.

Tillbaka till professor Rikard Eriksson.

– Ju mer framgångsrika dessa lokala gerillagrupper är, desto mindre incitament får staten att ingripa, vilket skapar en ohållbar börda på individerna.

Vem är systemansvarig i samhället vid stora nedläggningar?

– Ingen är längre systemansvarig. Bristen på beredskap för industriella kriser utanför storstäderna är ett av de största hoten mot Sveriges regionala stabilitet. Den leder ytterst till att Sverige slits isär. Det får stora konsekvenser.

Jörgen Dalmo lyser upp på sin stol i köket när han får berätta om när han börjar det tidiga skiftet klockan sex. Då går han under gatlyktornas sken och är på plats klockan fem, kaffemaskinen mal en mugg ångande kaffe, välbehaget sprider sig i venerna.

– Då är jag redo.

Samma dag som Jörgen Dalmo varslades steg moderbolaget Hiabs aktie med 2,1 procent på Helsingsforsbörsen.

Fotnot: Zepros vd i Bispgården avböjde intervju. Hiabs kommunikationsavdelning skriver i ett mejl att de stänger fabriken för att ”optimera tillverkningsavtrycket och öka effektiviteten” och att flytten till Polen görs för att ”säkerställa den långsiktiga konkurrenskraften”.