Kakamega – namnet laddades med lika stora förhoppningar som Kalifornien och Klondyke när människor för snart 100 år sedan stötte på guld här i västra Kenya. En guldrusch fick tusentals lycksökare att bege sig mot den lilla byn i skogen ett par mil från Victoriasjöns strand.
Ett litet samhälle växte upp som snart blev en stad, kring de första guldgruvorna som anlades på 1930-talet. Det djupaste schaktet sträckte sig mer än en kilometer under markytan. Men under efterkrigstiden hårdnade konkurrensen och gruvorna lades ner.
Fast brytningen av den ädla metallen upphörde aldrig.
– Du ser ådern här, säger David Ambeyi och knackar med sin hammare på ett stenlager som är hårdare än de omgivande sandformationerna.
Vi befinner oss 25 meter under jord i utkanten av Kakamega. För att ta sig ned hit måste man sätta ena benet i en plasthink som är omsluten av en korg av armeringsjärn, fäst i ett långt hamparep med oroväckande många knutar. Korgen sänks ned av två vevande män uppe vid markplanet. Med det fria benet kan man stöta sig bort från väggarna medan korgen sjunker lodrätt i det djupa schaktet. Det dröjer några sekunder innan ögonen vänjer sig vid skiftet från bländande ekvatorialt dagsljus till nattsvart mörker. Stekande värme blir samtidigt svalkande kyla.
Vid botten går en gruvgång ett par meter åt sidan, sedan nedåt, och återigen åt sidan.
– Det är den stenen vi knackar bort och fraktar upp till ytan. Det är där som guldet finns, säger Ambeyi och pekar på den grönaktiga bergarten.
Sedan tre generationer har Ambeyis familj varit gruvarbetare. Så är det för många i trakten kring Rosterman, stadsdelen som fått sitt namn från den första gruvan som anlades.
På grund av vidskeplighet tillåts inga kvinnor i eller i närheten av schakten. Det finns en föreställning om att gruvgångarna då kan kollapsa, något som ändå händer med jämna mellanrum.
Kvinnorna är glada över att jobba under mindre riskfyllda omständigheter, men deras arbete är lika slitsamt.
På senare år har de skapat arbetarkollektiv, för att stärka sin ekonomiska position.
– Vi är 60 kvinnor som organiserat oss och driver den här verksamheten. Männen arbetar för oss, säger Josephine Liabule stolt.
Hon guidar DN genom hela förädlingen av guldet som sker på vad som tidigare var en stillsam odlingslott, där hönor letade mask mellan majsplantorna. Nu är det en mikroindustri, en liten kugge i den globala produktionen av guld. Arbetsmiljön lämnar en del övrigt att önska, både när det gäller ljudvolymen från stenkrossarna och dammet som yr på gården.
Kvinnorna krossar stenen från underjorden till ett pulver, som sedan vaskas i vatten för att de tyngre guldpartiklarna ska lägga sig på botten. Sedan tillsätts kvicksilver, som binder guldet i en legering. Därefter kokas kvicksilvret bort och råguldet, som blir kvar, säljs till uppköpare som kommer till området. Det är en hälsovådlig verksamhet, men för tiotusentals boende i området är det en stabil intäktskälla. Och det har blivit mer pengar på senare år, i takt med att guldpriset skenat.
– Tidigare sålde vi en tiondels gram för 800 shilling, nu kan vi sälja för mellan 1200 och 1500 shilling (vilket motsvarar 107 kronor), säger Josephine Liabule.
Nästan en dubblering av värdet, alltså. Det började med covid 19-pandemin. Sedan kom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och därefter Donald Trump, som skapat kaos i världspolitiken under det första året av sin andra mandatperiod. Investerarna söker sig till trygga placeringar som guld.
Ett gram för 15 000 shilling är under marknadspriset på 18 000 shilling, eller 1 300 kronor, men så ska det också förädlas ytterligare i ett sista steg och sedan exporteras. Och priset kan mycket väl stiga ytterligare framöver.
Det är dags för arbetarna i Kakamega att skörda frukterna av många års hårt slit. Trodde de.
– Folk levde i mörker kring vad som skulle hända. Att vi nu riskerar att förlora våra arbeten och vår försörjning, säger Liabule.
Hon talar om de omfattande förändringar som är på gång i trakten, och som hotar hela hennes verksamhet och födkrok. För det är fler som lockas av det höga guldpriset.
När den stora gruvan i Kagamega stängde på 1950-talet var det för att tekniska genombrott gjort det möjligt att bygga djupare i gruvor i Sydafrika, som producerat 40 procent av allt guld i världen och fortfarande sitter på lika stor del av de kända tillgångarna.
I dag har det blivit för dyrt att bärga guldet i Sydafrika, och inget enskilt land har lyckats skaffa en lika dominant position som Sydafrika en gång hade. I stället är det ”resten av världen” som är den snabbast växande kategorin producenter (se grafik). Eran med gigantiska fyndigheter som grävdes ut vid jätteanläggningar är över, nu är det medelstora gruvor som gäller.
En sådan vill det brittiska gruvbolaget Shanta Gold bygga i Kakamega. I november meddelade bolaget att man hittat kommersiellt brytbart guld till ett värde av över 50 miljarder kronor i området där både Ambeyi och Liabule arbetar. Shanta Gold var tidigare listat på Londonbörsen, men köptes ut och är nu ett privatägt bolag med bas på ön Guernsey i Engelska kanalen. DN har sökt bolaget upprepade gånger utan framgång.
Alla har alltså känt till sedan tidigare att guldet finns där, men nu vill Shanta Gold återuppta den storskaliga gruvnäringen. Då kommer de informella gruvarbetarna att pressas undan.
Bolaget har hävdat att man haft informationsmöten i området för att berätta om planerna. Men när Josephine Liabules bror gick till ett sådant, i en lokal kyrka, var det inte så det framställdes för arbetarna, enligt Liabule. I stället talade företagets representanter om hur man ville hjälpa lokalbefolkningen att starta kycklingfarmar för att förse gruvans arbetskraft med livsmedel.
– Vi vägrar dem inte rätten att etablera sig, men vi vill att de ska berätta ärligt om sina planer, säger hon.
Ingen i området har någon illusion om att de kommer att bli anställda i en modern gruva som är mekaniserad och i behov av utbildad arbetskraft. Däremot är de övertygade om att de kommer att få flytta på sig. Och i det tättbefolkade västra Kenya innebär det dels att de kommer att få flytta långt, och än värre att de riskerar att hamna på platser utan guld.
– Det är detta vi kan. Jag föddes vid floden där vi vaskade guld, sedan har jag jobbat med förädling mitt vuxna liv, vi är inte några bönder. Vad ska vi ta oss för om vi kommer till en annan plats? frågar sig Josephine Liabule
Äranderätten för mark begränsas till sex fots djup, enligt kenyansk lag. Om ett bolag vill starta gruvverksamhet under denna nivå är det fritt fram. Men företaget måste ha tillstånd till prospektering och köpa marken som krävs för anläggningar till marknadspris. DN har tagit del av det dokument som tusentals markägare lockats att skriva under i utbyte mot 40 000 shilling, motsvarande knappt 3 000 kronor. Där skriver de över alla rättigheter till all gruvrelaterad verksamhet till Shanta Gold.
– Vår svagaste punkt är vår fattigdom, konstaterar Hillary Shivonte Makotsi och skakar på huvudet.
Han är den som sköter gruvan åt Josephine Liabule och hennes kollektiv. De två är överens om att Shanta Gold med snabba pengar hoppade över hela samrådsprocessen kring gruvplanerna.
Dessutom har Shanta Gold lagt beslag på licenser för gruvnäring för hela området kring Kakamega.
Nu växer ilskan i området. Dels mot bolaget, dels mot den kenyanska regeringen under ledning av president William Ruto. Han fick många röster i området i senaste valet och framställde sig då som en förkämpe för mannen på gatan. Under parollen ”Hustler Nation”, den hårt arbetande nationen, ville han stå upp för alla småföretagare som kämpar för att få sina verksamheter att gå runt.
– Men det är som att han byggde en fin fotbollsarena åt oss och sedan högg av våra ben, säger Josephine Liabule.
Bara någon vecka efter DN:s besök i Kakamega bryter kravaller ut i samband med ett informationsmöte som den nationella miljömyndigheten har arrangerat och tre personer förlorar livet och ett 60-tal arresteras.
Det är knappast slutet på konflikten.
Paul Musoga, som valts till talesperson för gruvarbetarna, säger att de inte kommer att tillåta Shanta Gold att etablera sig utan en riktig dialog och vägrar acceptera ett scenario där bara ”de stora fiskarna” kommer att gynnas. Han syftar på bolaget och den kenyanska regeringen. Ett förslag som lanserats är att bolaget får gruvrätten på guld som ligger på mer än 100 meters djup, som ändå inte kan nås av lokala arbetare.
– Det bästa är om vi kan sätta oss ned och förhandla, som människor. Vi tittar på deras bild, och sedan tittar vi på vår, och så kommer vi till en överenskommelse som alla kan leva med, säger han.
Läs mer:
Så städar de bort Kenyas koloniala arv
Efter USA:s tullbesked: Guldpriserna rusar
