Synthpop
Pet Shop Boys
”Nonetheless”
(Parlophone/Warner)
Ända sedan singeldebuten för fyrtio år sedan har brittiska synthpopduon Pet Shop Boys odlat en smart syntes av popintellektualism, stråkar och elektronik som i regel gör sig bäst på beat. Fyra år, en pandemi och en greatest hits-turné har förflutit sedan förra skivan ”Hotspot”, vilket onekligen har satt sina spår på nya albumet ”Nonetheless”.
Både texter och ljudbild blickar oftare bakåt än framåt och stannar inte nödvändigtvis vid Pet Shop Boys formativa år i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Neil Tennant fyller 70 år i sommar men har en osannolikt välbevarad spänst i rösten, och spår som ”A new bohemia” söker sig snarare tillbaka till den egna uppväxttidens sextiotal, med påfallande smetiga stråkar.
Skivan börjar trots allt med ett klassiskt, lätt nostalgiskt PSB-sound. Här finns det typiska discodrivet i ”Loneliness”, ”Why am I dancing?” och ”Dancing star” (om den sovjetiske balettdansören Rudolf Nurejev), med både stråkar och blås. ”New London boy” sänker tempot med en typisk Tennantstory och retrorappat stick. Men orkesterarrangemangen är över lag kitschiga på ett sätt som inte klär alla låtar lika bra. I den bemärkelsen har ”Nonetheless” mer gemensamt med tolv år gamla ”Elysium” än med den klubborienterade uppföljaren ”Electric”.
Så har Pet Shop Boys också återvänt till skivetiketten Parlophone och kallat in en både gitarr- och elektronikbevandrad James Ford som producent. Resultatet är en ojämn blandning mellan en handfull tidlösa hittar, slokande ballader och en cynisk branschreflektion (”The schlager hit parade”). ”Bullet for Narcissus”, om att vara livvakt åt Donald Trump, duckar samtidigt inte för träffande samtidssatir på dansgolvet. Det gör femtonde fullängdaren ”Nonetheless” till ett – för Pet Shop Boys – medelmåttigt, men ändå mångskiftande och tillräckligt medryckande album.
Bästa spår: ”Bullet for Narcissus”
Läs mer om musik och fler skivrecensioner
