När vegetarianen är det högsta hönset

För femton år sedan passade jag våra bortresta grannars höns. Bland de pickande värphönorna fanns en som ruvade på ett ägg, i en låda i hönshuset. Varje dag öppnade jag locket för att titta till henne. En morgon var hon förskräckligt stilla. Stel. Död. När jag lyfte på den livlösa kroppen såg jag en liten gul, svagt pipande dunboll. Skärrad ringde jag upp grannarna, som inte trodde att den nykläckta kycklingen skulle överleva. Hon fick följa med hem, döptes till Lindalotta av våra barn som då gick på dagis. Kycklingen satt ofta hopkurad på min nacke, värmde sig under mitt hår. Snart var fjäderdräkten vit, en kaxig röd tuppkam växte ut och Lindalotta nöp hårt i vår katts nyfikna nos.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lindalotta när jag läser franska Lucie Ricos roande och absurdistiska ”Kycklingoratoriet” som nu kommer i snygg svensk översättning av Anna Mezey på Rámus förlag. På en effektiv och framåtdrivande prosa får läsaren följa Paule, vegetarianen som återvänder hem till lantgården när modern ligger för döden. Kvar som arv finns moderns aska, lite pengar, och en omodern men produktiv kycklingfarm. Paule får också i uppdrag att fullfölja moderns sista önskan – att döda favoritkycklingen Théodore.

Modern döpte alla kycklingar, en tradition som Paule fortsätter med. Men för att kunna bryta nacken av kycklingen, något Paule har sett modern göra så ofta under sin uppväxt, bestämmer hon sig för att först hylla Théodore med en biografi. Om det inte går att hålla tal över modern vid begravningen, så tycks kycklingarnas biografier komma lika lustfyllt som Paules dödande av dem. Redan i inledningen är tematiken alltså fastslagen – att namnge, att skriva minnesteckningar, att fästa det som levt i skrift. Det hör samtidigt ihop med att döda.

I ett utbrott av svartsjuka avlivar modern Paules favoritkyckling Charles framför ögonen på henne

Paules hållning till familjens arv av djurhållning är osentimental, och beslutet att bli vegetarian tycks personligt färgat av den komplexa relationen mellan mor och dotter. I ett utbrott av svartsjuka avlivar modern Paules favoritkyckling Charles framför ögonen på henne när Paule är i tonåren – efter det äter hon aldrig mer kött. I byn anses Paules svek främst vara att hon har flyttat till den större staden, och som återvändare välkomnas hon inte. När hon dessutom får försäljningsframgång på marknaden där kycklingarna säljs plastinpackade, stiligt namngivna och med varsin personlig biografi, blir stämningen alltmer hotfull.

Något håller ändå Paule kvar på gården, och om hon inte kan skriva sin mors biografi, så kan hon börja leva den och utföra moderns handlingar. Pojkvännen Louis försöker få tillbaka henne till staden, men kycklingfarmen tar över Paules liv på alltmer dramatiska vis. Dessutom har hon att hantera mäktiga krafter som konsumtionssamhällets ständiga krav på tillväxt, och att tillfredsställa entreprenörens och kundens omättliga behov av något nytt.

Lucie Rico skriver underhållande och drastiskt, och det är lätt att övertygas om att berättelsen ska skruvas åt till det alltmer absurda i ett högt tempo. Tematiskt finns likheter med franska Marie-Hélène Lafons författarskap. Lafon skildrar både inkännande och krasst ett slags landsbygdsliv som gått förlorat i omvandlingen till alltmer storskaliga jordbruk och modernitet, men hos Rico fungerar den svart humoristiska satiren som en sorts skydd under läsningen.

Ibland blir det kanske för snyggt och smart komponerat, men med en farsartad fabel är det ju inte tanken att texten ska rymma gråskalor och nyanser. Det är snarare en skickligt iscensatt skröna där alla inblandade – människor och kycklingar – är kuggar i det täta berättelsemaskineriet. På sagans vis går huvudpersonen aningslöst i fällan, läsaren ser det komma men kan bara hänga med när Paule måste möta sitt öde.

Lindalotta flyttade hem till hönsgården, men återvändandet blev tragiskt då det redan fanns en regerande tupp. Namngivandet, döden.

Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur