Karl Kraus, en av många skarptungade analytiker detta land har frambringat, våndades redan 1920 i tidskriften Die Fackel: Är det inte den mest hopplösa och dödliga av alla vissheter att leva i en nation som bara blir dummare för varje misstag? 100 år senare är man frestad att uppgivet och utan förbehåll ge honom rätt. Men så enkelt är det inte. Även om de senaste veckorna och dagarna tydligt visat att den österrikiska inrikespolitiken kört in i en återvändsgränd.
I september 2024 gick Österrike till parlamentsval. Den stora vinnaren var FPÖ. För första gången i den andra republikens historia blev ett högerextremt parti nummer ett. Det kom inte som någon överraskning. FPÖ var den stora vinnaren redan i det föregående valet, i EU-valet och i olika delstatsval. I Steiermark får partiet nu guvernörsposten, något som bara skett en gång förut, med Jörg Haider i Kärnten.
Efter parlamentsvalet ombads de tre största partierna fundera på i vilka konstellationer de skulle kunna tänka sig att ingå. Eftersom ingen ville bilda koalition med FPÖ, under ledning av Herbert Kickl, fick det näst största partiet ÖVP i uppdrag att bilda regering. Man försökte med socialdemokratiska SPÖ och det nyliberala NEOS. Dessa förhandlingar kapsejsade när först liberalerna och sedan de konservativa själva lämnade förhandlingsbordet. Men efter den konservative förbundskanslern Karl Nehammers avgång den 10 januari gjorde ÖVP en 180-graders-vändning och sade sig vara beredda att förhandla med FPÖ.
Så långt faktauppgifterna. För att förstå vad som verkligen pågår krävs dock bakgrundskunskap om den österrikiska inrikespolitiken under de senaste fem åren.
2019 skadade Ibiza-affären Österrike. Den dåvarande FPÖ-ledaren och vicekanslern H C Strache hade fångats på video när han överförfriskad erbjöd sig att sälja halva republiken och lovade en påstådd rysk oligark tillgång till den österrikiska regeringen. Sebastian Kurz stod då på höjden av sin makt som förbundskansler och partiledare för ÖVP. Med ett nyval skulle FPÖ förlora och ÖVP vinna. Det skäl han angav för att bryta upp koalitionen mellan ÖVP och FPÖ var inte bara Ibiza-affären, utan också en man vid namn Herbert Kickl. I sin roll som inrikesminister hade Kickl bland annat låtit polisen genomföra en razzia mot underrättelsetjänsten. Följden blev att Österrike under flera år var avskuret från internationell underrättelseverksamhet och att underrättelsemyndigheten omorganiserades och bytte namn.
I Österrike har ”återvandring” länge, och utan att vålla någon större uppståndelse, varit en beståndsdel i FPÖ:s vokabulär
FPÖ kollapsade med Ibiza. Det var först under coronaåren och med en ny ledare som partiet återhämtade sig. Partiledarens namn: Herbert Kickl. Demonstrativt försökte han liera sig med vetenskapsförnekare, vaccinmotståndare och konspirationsteoretiker. Men drabbades av ytterligare bakslag. Vid ett nyval ställde förbundspresidenten Alexander van der Bellen från De gröna upp med löftet om att han inte skulle släppa fram Herbert Kickl som kansler.
Nu är vi framme vid 2025. Sebastian Kurz petades från kanslerposten och fortsätter att ställas inför rätta för de många skandaler som han har varit inblandad i. ÖVP har regerat tillsammans med De gröna och drivit en hård kampanj mot Kickl. FPÖ vann höstens val men fick inte i uppdrag att bilda regering. Till Herbert Kickls stora belåtenhet misslyckades förhandlingarna mellan ÖVP, SPÖ och NEOS, och förbundspresidenten som lovade att inte släppa fram honom har nu gett honom i uppdrag att bilda regering. Trots allt.
Till skillnad från hans föregångare inom FPÖ vet man ingenting om Kickl som person. Andra politiker må skylta med sina privatliv men inte han. Han beskrivs som disciplinerad och strategisk. I likhet med många andra etablissemangskritiker är han en renodlad yrkespolitiker och en av de folkvalda som suttit längst tid i parlamentet. En karriär utanför politiken får man söka förgäves efter.
Gång på gång hotar han meningsmotståndare med stryk, alltid ackompanjerat av ett skämtsamt litet skratt, trots att alla vet att han inte skämtar
Kickl var talskrivare redan åt Jörg Haider och har därefter suttit på strategiska positioner under alla partiledare. Han har alltså varit i politiken längre än nästan alla sina kollegor i andra partier. Att han inte varit medlem i någon av de nationalistiskt anstrukna studentföreningarna – Die Burschenschaften – gör honom till en udda fågel inom FPÖ. Men det hindar honom inte från att omge sig med dem. Föreningarna utgör partiets akademiska ryggrad. Bland Kickls förtrogna finns personer inbegripna i många signifikanta skandaler, som sjungandet av SS-sånger eller umgänge med personer ur den radikalkonservativa rörelsen och med dess galjonsfigur Martin Sellner.
Men man kan lika gärna ta Herbert Kickl själv på orden. Under fjolårets valrörelse skröt han med att han hade tagit fram en lista med 2 000 namn. Människorna som bar dessa namn skulle få se vad som hände med dem när han kom till makten.
Ett kyligt, våldsamt och hånfullt språk, som påminner om historiska förebilder, är Kickls signum. Gång på gång hotar han meningsmotståndare med stryk, alltid ackompanjerat av ett skämtsamt litet skratt, trots att alla vet att han inte skämtar. Passande nog kallar han sina politiska motståndare för ”folkförrädare”. Också det ordet har en historisk förebild, liksom ”Volkskanzler”, som han kallar sig själv. Den senaste politikern som utropade sig till ”Volkskanzler” var Adolf Hitler.
För ett år sedan blev ett möte där politiker från det tyska ytterhögerpartiet AFD tillsammans med högerextremister fantiserade om ”återvandring” en skandal i Tyskland. Ordet är inget annat än en eufemism för ”massdeportation”, som även kan komma att omfatta personer med tyskt medborgarskap som enligt extremhögern inte kan integreras. I Österrike har ”återvandring” länge, och utan att vålla någon större uppståndelse, varit en beståndsdel i FPÖ:s vokabulär. I valprogrammet är ”återvandring” ett lika givet uttryck som idéer om ”Fästning Europa” eller ”Fästning Österrike”. Och då har jag inte ens nämnt partiets nära band till Ryssland, de ekonomiska skandalerna eller förnekandet av klimatkrisen och coronaviruset. FPÖ är sedan länge partiet som AFD skulle vilja vara eller ser sig som om fem–tio år.
Misslyckade koalitionsförhandlingar ger upphov till alla möjliga slags skador och anklagelser. Ser man bortom de personliga blessyrerna träder följande bild fram. Utgångsläget var extremt svårt, eftersom den förra regeringen, med ÖVP och De gröna, lämnade efter sig ett stort budgethål som måste täppas till. NEOS och ÖVP ville lösa problemet på utgiftssidan. Man ville till exempel avskaffa den lagstadgade olycksfallsförsäkringen, sänka pensioner och löner, och höja pensionsåldern. På inkomstsidan var man beredd att höja skatter som påverkar en stor del av befolkningen, som exempelvis momsen.
Socialdemokratiska SPÖ ville ha ytterligare åtgärder, främst sådana som riktade in sig på de förmögna, på banker och energibolag, och deras övervinster de senaste åren. Nyliberala NEOS och den ekonomiska falangen inom ÖVP vägrade gå med på det och lämnade förhandlingsbordet.
Varje nedskärning kommer att motiveras med hänvisningen till invandrare och till vänstern
FPÖ:s framgångar bottnar i en frustration över stigande levnadskostnader, ett stagnerande välstånd, en vikande ekonomi och en kris i själva efterkrigssystemet. FPÖ är ett uttryck för krisen, men orsakerna ligger någon annanstans. Detta gäller för alla högerpartiers framväxt.
De senaste 40 årens nyliberalism har gjort livet alltmer osäkert och ställt människor mot varandra. De som vunnit mest på denna utbredda osäkerhet och utmattning är de högerextrema partierna. De betraktar sig själva som en revolt mot postmodernismen.
Österrike står nu inför ytterligare fem svåra år. Det är tydligt vilka områden som kommer att drabbas först och värst: Utbildning, hälsa, kultur och sociala satsningar. Varje nedskärning kommer att motiveras med hänvisningen till invandrare och till vänstern. Lärares och konstnärers yttranden kommer att nagelfaras, anställda kommer att drabbas av nedskärningarna och behöva betala för många tjänster ur egen ficka. Resurser kommer att omfördelas från botten till toppen. Ur europeisk synvinkel sällar sig Österrike till den auktoritära kursändringen. Viktor Orbán, Vladimir Putin och Donald Trump får nu en lojal allierad. FPÖ:s framgångar är naturligtvis också en högljudd signal inför andra förestående val, som det tyska förbundsdagsvalet eller parlamentsvalet i Frankrike.
Herbert Kickl är en klipskare och mer disciplinerad spelare än Strache eller Haider. Tillåts han skulle han mycket väl kunna forma en hel generation av europeiska högerextrema politiker som inte längre är vare sig moderata eller vänliga, utan tvärtom befinner sig i ett tillstånd av permanent radikalisering. I deras öron finns det inget som heter ”för mycket”, inget som heter ”överdrivet”. Det är just därför som människor röstar på dem. Ju våldsammare de framstår, desto mer stöd får de. Allt hänger på om de demokratiska partierna förmår mota bort instinkten att paralyseras som en kanin inför en orm och bara konstatera hur hemskt allt är. När partier är ett symptom räcker det inte med att bekämpa symptomen.
Demokratiska partier måste erbjuda en positiv, optimistisk, trovärdig och solidarisk väg in i en framtid som skiljer sig från status quo, som upplevs som outhärdlig. Detta är det bästa motmedlet mot den auktoritära högergiren i Europa.
Övers. från tyska: Sandra Stiskalo
Läs mer:
Philip Franzén: Därför är Tyskland INTE ett Sverige för vuxna
