Nathalie Björn svänger ut åt ”fel” håll i en korsning. Men i England är det förstås rätt.
– Det gick ändå ganska smidigt att anpassa sig till vänstertrafiken. Nu är det nästan krångligare att köra när jag kommer hem till Sverige. Jag har ju en automat, men min flickvän som är italienare älskar att köra manuellt. Men att växla med vänsterhanden är inte det roligaste… säger hon.
Efter några minuters körning pekar hon ut genom fönstret
– Här till vänster är vår träningsanläggning. Man ser inte så mycket, det är ganska hög säkerhet. Det är både herr, dam och ungdomsakademierna här. Hela baletten.
Sedan 2024 är den platsen hennes andra hem. Hon lämnade Malmö och FC Rosengård för England 2021 när hon skrev på för Everton. Efter tre år där blev hon klar för en av världens bästa klubbar – Chelsea.
– Ibland måste man stanna upp och bara ”okej, jag lever mitt drömliv”. Man reflekterar inte över det när man är mitt i det för man jagar alltid nästa grej. Jag försöker påminna mig om att faktiskt bara stanna upp och se vad jag har gjort och vara stolt över det.
En stund senare är vi hemma i hennes lägenhet i utkanten av London. Hon börjar leta efter en vas att sätta den stora blombuketten hon nyss fick av Svenska fotbollförbundets fotbollschef Kim Källström och Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje.
– Men var är vasen någonstans? Jag har en vas någonstans, jag lovar! säger hon och letar i köksskåpen.
Hon hittar ingen och istället får en annan vas med en liten julbukett i bytas ut. Bredvid buketten står nu det finaste priset man kan få som svensk fotbollsspelare – Diamantbollen. Priset delas ut av Sydsvenskan och Svenska Fotbollförbundet varje år.
Det har gått ungefär en timme sedan hon fick det i sin hand.
– Jag tror fortfarande inte att jag förstår att jag vunnit den. Jag fick ju veta det innan, men när jag fick se priset kändes det mer verkligt. Jag är otroligt stolt och tacksam.
Det har varit ett bra år för Nathalie Björn. Hon nominerades, som enda svensk, till Fifas ”The Best”-pris som världens bästa spelare och hon röstades av sina lagkamrater fram till ”spelarnas spelare”. Hon vann ligan, FA-cupen och ligacupen med Chelsea och under sommarens EM briljerade hon i backlinjen.
– Nu när man fått lite distans till det och landat lite så har ju det här varit mitt bästa år någonsin. När man kollar tillbaka på titlarna vi har vunnit och hur det gått i landslaget så visar det verkligen på att det har varit ett bra år. Jag är väldigt stolt över min utveckling.
Hennes fotbollsresa började i Uppsala när hon var fyra år. Pappa Andreas Björn är gammal målvakt och fick in henne i fotbollen tidigt. Tillsammans med landslagskollegan Filippa Angeldahl fostrades hon i moderklubben Vaksala SK.
– Det var väl när jag kom upp i tidiga tonåren som jag förstod att jag nog var rätt bra. Min och Filippas årskull var riktigt bra och vi vann mycket tillsammans. Vi spelade i killserier, vann killserier, spelade Gothia cup, vann Gothia cup… Då förstod man väl någonstans att det var möjligt, och sedan har det bara fortsatt.
Snackade ni redan då om att bli proffs?
– När vi växte upp var Marta den enda fotbollsspelaren man visste typ. Det var inte så mycket fokus i media på damfotbollen. Men när man blev äldre och förstod mer så visste jag att det där vill och kan jag också göra.
Hur har det varit att dela den här resan med en bästa vän?
– Det är få förunnat att kunna göra det. Jag och Filippa har ju vuxit upp tillsammans, tagit olika kliv och nu spelar vi i landslaget ihop. Det är fantastiskt.
En annan bästa vän har hon i Chelsea, som också bor vägg i vägg. I England har radarparet Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd fått smeknamnet ”The Super Swedes”.
– Jag och ”Jojo” har ju också känt varandra sedan tonåren. Att ha någon som man känt så länge utanför fotbollen och vet vem du är som person betyder jättemycket. Jag kan verkligen vara mig själv. Utan henne tror jag att Chelsea-tiden hade varit tuffare, mycket tuffare.
De bor inte i samma trappuppgång, men de har balkonger bredvid varandra och det enda som skiljer dem åt är en låg glasvägg.
– Vi har frågat om de kan skruva bort den, men inte fått svar än. Snart gör vi det själva bara, säger hon med ett skratt.
Hon går och kikar om hennes granne är hemma.
– Nej, det är tvär-mörkt där inne.
Att de står varandra väldigt nära är tydligt.
– En gång när jag skulle kika in till henne så hade hon dragit ner persiennerna, då blev jag lite sur.
Hon pekar på mikron på diskbänken och säger:
– Jag sa till henne för någon dag sedan att jag behövde köpa en mikro. Men det tyckte hon var onödigt och sa att jag kunde låna hennes. Så då kom hon och hivade över sin till mig här ute på balkongen.
Johanna Rytting Kaneryd blev förra årets Diamantbollsvinnare. Nu har de bästa vännerna varsin.
– Det känns skönt, nu står det 1–1, säger Nathalie Björn och ler.
När du inte spelar fotboll, vad gör du då?
– Jag hänger antingen här eller hos Jojo. Ibland åker vi in till London och äter middag, men jag gillar att bara vara hemma och vila och koppla bort fotbollen. Då brukar jag kolla på serier.
Hon är ett stort fan av kriminalserier. Så pass att hon hade velat jobba med något inom den genren om hon inte varit fotbollsspelare.
Finns drömmen om att bli obducent kvar?
– Den är kvar! Det kommer aldrig att hända dock, men den är fortfarande kvar.
När hon spelade för FC Rosengård och bodde i Malmö läste hon en kurs i rättspsykologi.
För att göra en uppgift behövde hon gå på en rättegång. Som sällskap tog hon med sig en lagkamrat som också älskar true crime. De var lite sena till rättegången i Malmö tingsrätt och när de kom in i salen vändes alla huvuden mot dem. Deras uttryck var minst sagt förvånade.
– Det var typ bara tre andra personer som också var där och tittade, alltså bara familj till den åtalade. Och så kommer jag och Caroline Seger in.
Seger är ju inte direkt okänd…
– Nej exakt! Man såg ju hur de typ tänkte ”vad fan gör Caroline Seger här?”. Det var rätt så stelt, säger Nathalie Björn och skrattar.
Vad har Seger betytt för dig och din karriär?
– Mycket. Jag tror aldrig att vi kommer att ha en sådan ledare igen, hon är på en helt egen nivå. Att få uppleva sättet hon tar hand om spelare och hur hon leder sitt lag… Alla fajter hon har tagit för att vi ska kunna vara där vi är i dag är helt ovärderligt. Hon är en fantastisk människa, lagkapten och spelare.
Caroline Seger har avslutat sin karriär, och nu har även Linda Sembrant och Magdalena Eriksson gjort sitt i landslaget. Förbundskapten Tony Gustavsson bygger inför framtiden och satsar på nya talanger. 28-åriga Nathalie Björn, som gjorde landslagsdebut för snart tio år sedan, är nu en av veteranerna i laget.
– Nu har många försvunnit och man måste ta det här klivet. När jag kom upp så tog ju Linda och Magda hand om mig, och det är så jag vill vara mot mina nya lagkamrater. Jag försöker få dem att känna sig bekväma både på och utanför planen.
Alla fajter hon har tagit för att vi ska kunna vara där vi är i dag är helt ovärderligt. Hon är en fantastisk människa, lagkapten och spelare.
Känner du dig trygg i att gå in i en ledarroll?
– Ja, det gör jag. Det har kommit ganska naturligt med tiden. Jag har ju varit i landslaget så länge nu.
Även i klubblaget har hon en viktig roll. Chelsea ligger just nu på en andraplats i ligan och kämpar för att inte bryta sin svit som är på sex mästartitlar i rad. Just nu har dock Nathalie Björn inte kunnat vara med och hjälpa till på grund av en skadekänning i baksidan av låret.
– Manchester City leder och det ligger inte riktigt i våra egna händer längre. Vi måste förlita oss på att de tappar poäng, vilket de kan göra för det är fortfarande många matcher kvar. Så jag hoppas att City förlorar och vi vinner resten.
Förra säsongen hade Chelsea en ”unbeaten streak” på 34 matcher.
– Och det är 22 matcher på en säsong, så det är häftigt.
Hon ställer Diamantbollen på ett skåp i den öppna vardagsrumsdelen, så att den är det första man ser när man kommer in i lägenheten. Men den kommer inte att få stå kvar där särskilt länge.
– Pappa kommer ta den. Jag är helt övertygad.
Alla Nathalie Björns medaljer och priser finns hemma hos pappa Andreas Björn i Sverige.
– Han har låst in dem i sitt vapenskåp. Han säger att blir det inbrott så ska de inte försvinna, skrattar hon.
Hennes pappa var en av få som innan det offentliggjorts fick veta att hon vunnit Diamantbollen. En annan som också fick veta var, förstås, Johanna Rytting Kaneryd. Hon förstod nog vad som var på gång när Nathalie Björns mobil började ringa om och om igen en dag i början av december.
– Jag tror nog att du ska svara på det där sa hon. Och nu sitter jag här med Diamantbollen, säger Nathalie Björn.
