Ayatolla Khameneis dilemma var akut nog redan före Donald Trumps valseger. Nu är spelplanen ännu mer svårtolkad och riskerna svårare att förutsäga. Varför måste Iran besvara det israeliska luftangreppet den 26 oktober, som var ett svar på Irans attack den 1 oktober? Såvitt vi vet har Iran inga vapen som skulle kunna åsamka Israel större skada än förra gången. Många i Israel bönar i det tysta om ännu en iransk attack, för att legitimera ännu svårare motattacker.
Ayatolla Khamenei, 84, har styrt landet i 35 år, sedan Ayatolla Khomeinis bortgång. När han tog över var landet på knä efter åtta års krig mot Irak. Men den 8 oktober i fjol, då Khameneis skyddsling, Hizbollahrörelsens ledare Hassan Nasrallah, bröt en 16-årig vapenvila med Israel, hade Iran desto mer att förlora. Inget land i Mellanöstern kunde mäta sig med Iran ifråga om regionalt inflytande. Det hade inte bara ideologiska fränder i Gaza, Jemen, Libanon, Irak och Syrien – det hade militära allierade på alla dessa platser. Ombudens vapen var riktade mot Israel, men också mot Irans andra rivaler i regionen. Irans mest dramatiska aktion hittills, då halva Saudiarabiens oljeproduktion slogs ut 2019 av drönare och kryssningsrobotar, skedde delvis från Jemen.
Iran, med alla sina spelpjäser, höll Israel i schack. Jerusalem gjorde upp med Irans allierade Qatar om stöd åt Irans ombud i Gaza – Hamas. Israels generaler bönade om att få attackera Hizbollah i Libanon innan det blivit starkt nog att attackera Israel via sina underjordiska tunnlar. Men premiärminister Benjamin Netanyahu sade nej, år efter år. Det var för farligt och det skulle dra in Iran. Den 11 oktober i fjol, då Hizbollah redan bombarderade de israeliska samhällena utmed gränsen, lade försvarsminister Yoav Gallant en detaljerad plan för en motattack på Netanyahus bord. Den skulle börjat med ett attentat mot ledaren Nasrallah. Men Netanyahu sade återigen nej.
På fackspråk kallas detta ”deterrence”, avskräckning. Länder som avskräcker andra länder långt bortom sina egna gränser är stormakter. Idag står Irans stormaktsstatus på spel. Det är lika mycket en fråga om psykologi som om vapen. Om Irans ledare utlovar bestraffning av Israel och sedan backar så kommer det att påverka de allierades lust att gå Irans ärenden.
Iran, sade en amerikansk militär källa efter Israels operation den 26 oktober, ”är naket”. Han menade att stora delar av dess radarsystem och dess luftvärn inte längre syns på satellitbilder. Det är utraderat. Iran kan avfyra ballistiska vapen mot Israel, men det kan inte parera fiendens attacker. Irans folk har ännu inte sett effekterna av Israels attacker. Nästa gång kommer regimens symboler, kanske Revolutionsgardets baser, att drabbas – saker som skulle kunna äventyra regimens stabilitet.
Medan Khamenei tvekar skickar USA allt fler och tyngre vapen till området. Inte bara extra luftvärnsrobotar till Israel, men också strategiska bombplan, sådana som skulle behövas om USA bestämde sig för att attackera Irans kärnvapenprogram.
Ett sätt för Irans ledning att krångla sig ur dilemmat vore en uppgörelse om vapenvila i Libanon. USA-ledda samtal om detta pågår bakom kulisserna, men för att detta skall bli av måste Iran betala ett högt pris: påtvinga Hizbollah smärtsamma eftergifter; dels reträtt från södra Libanon, dels begränsningar i dess beväpning.
Läs mer:
Irans utrikesminister: Försökte inte mörda Trump
