Det är svårt att tänka sig en mer förödmjukande förklaring från vad som bara några månader tidigare varit regionens dominerande stormakt. Några dagar senare strödde den ryske presidenten Vladimir Putin mer salt i de iranska såren:
– De Iran-stödda miliserna i Syrien flydde utan att slåss.
Senare har ryska medier generat Irans ledning ytterligare med berättelser om hur den, före Assadregimens kollaps, bönade Moskva om att få evakuera sina fyratusen soldater via den ryska flygbasen i Khmeimim i norra Syrien.
Under de sunnimuslimska rebellernas segertåg genom Syrien brännmärkte Irans medier dem som verktyg för en amerikansk-sionistisk komplott. Detta fast Teheran förstås visste att rebellernas politiska och militära ryggstöd var Turkiet – som man av taktiska skäl ogärna vill förolämpa.
I ett tv-tal för en vecka sedan uppmanade ayatolla Khamenei ”Syriens ungdom” att ”göra motstånd” mot dem som skapat ”osäkerhet” i landet – alltså mot den nya regimen. Svaret från Syrien blev bryskt. Den tillförordnade utrikesministern Asaad al-Shibani varnade på X Iran för att ”försöka sprida kaos i Syrien” och revolutionens ledare Ahmed al-Sharaa gick lös på Iran i en lång intervju i den saudiska tidningen al-Sharq al-Awsat:
– När vi störtade Assad så skickade vi Irans regionala projekt 40 år tillbaka i tiden. Under Assad blev Syrien Irans plattform för att destabilisera gulfstaterna med export av drogen Captagon, sprida krig och kontrollera arabiska huvudstäder.
Normalt sett ifrågasätter iranska medier inte regimens projekt för regional dominans. Men chocken över bakslagen i Gaza, Libanon och Syrien ventileras nu förvånansvärt öppet, inklusive Revolutionsgardets misslyckande att undsätta Hamas, Hizbollah och Bashar al-Assad. Det rör sig dels om en svidande prestigeförlust för en regim med storslagna ambitioner.
Men också om konkreta förluster: land och luftförbindelsen via Syrien till Libanon, med vilken Hizbollah-milisen förseddes med vapen; sjöleden till syriska hamnar som nu blockeras av Israel, samt landkorridoren via Irak till Golanhöjderna, på vars syriska sida iranska och Iran-stödda miliser inrättade sig (de har nu flytt).
Och detta är ändå inte allt regimen i Teheran skördat efter att dess skyddsling, Hamas-ledaren Yahya Sinwar, drog igång Mellanösterns förvandling i oktober i fjol med sin attack mot Israel från Gaza. En dramatisk energikris skakar Iran dessa dagar. Sjutton kraftverk har slutat operera de senaste veckorna i brist på gas – i ett av världens mest gasrika länder – och hundratals fabriker har lamslagits.
I februari sprängdes två viktiga gasledningar, enligt regimen av Israel, och sedan dess lever miljoner iranier med dagliga energiavbrott. I ett tv-tal i början av denna månad erkände den reformvänlige presidenten Masoud Pezeshkian stundens allvar:
– Vi står inför akut kris ifråga om gas, el, vatten, valuta och miljö. Vi måste be folket om ursäkt för dessa bördor och hoppas på bättre tider.
Utan tvekan närmar sig regimen ett vägskäl. Att lösa dessa trängande vardagsproblem kräver resurser, avspänning till väst och ett slut på sanktionerna. Detta förutsätter svåra beslut. Framför allt måste det mäktiga Revolutionsgardet övertalas eller tvingas att ge upp sina dyra pretentioner på regional dominans.
Läs mer:
Här är maktspelarna i Syrienkonflikten
