De flesta bra saker tar tid, medan dåliga saker ofta sker hux flux, med ett brak. Det gäller också i världspolitiken. Men i november 1977, som en blixt från klar himmel, hände något storartat i en miljö där de enda nyheterna, år ut och år in, varit dåliga. Egyptens president Anwar Sadat förbluffade en hel värld:
– Jag är beredd att resa till Jerusalem och förhandla om fred med Israel.
I dåtidens öron lät detta otroligt. Länderna hade utkämpat fyra svåra krig sedan 1949. Israels ÖB trodde det hela var en bluff: När Sadats plan landade skulle egyptiska soldater störta fram och döda Israels ledare.
Men det var ingen bluff. Efter Sadats tal i Knesset följde segslitna förhandlingar, där Carters engagemang var bränslet som drev projektet vidare då det såg ut att ha kört fast för gott.
Sadat hade skickat Israel fredstrevare sedan han kom till makten 1970. När han fattade beslutet – tillsammans med Syriens Hafez Assad – att anfalla Israel i oktober 1973, så var det efter att han givit upp hoppet om att få med Israels premiärminister Golda Meir på en fredsprocess. För henne var Sinaihalvön, som Israel erövrat från Egypten 1967, mer värd än ett avtal med fiender hon misstrodde.
Men när Sadat öppnade sin fredsoffensiv hade Meirs socialdemokrater just förlorat makten för första gången. Högernationalisten Menachem Begin, på papperet långt mer extrem än Meir, såg längre.
Han förstod att fred med den farligaste av Israels fiender gav Israel större säkerhet än några landområden. Under två veckors förhandlingsmaraton i Camp David i september 1978 tog avtalet form, och det definitiva fredsfördraget skrevs under året därpå. Flera gånger deklarerade Begin och Sadat ”Jag ger upp och åker hem!”.
Men Carter gav aldrig upp.
”Fred är svårare än krig”, var hans motto. Carters roll i manglingarna var dels att vrida om armen på Israel tills det gick med på att utrymma hela Sinai, dels att låta bistånd och krediter regna över både Egypten och Israel.
USA upprättade och betalade för MFO, en fredsbevarande styrka som fortfarande patrullerar Sinai. Begin och Sadat fick Nobels fredspris 1979, Carter fick det 2002. Sadat mördades 1981 av en grupp islamister som såg hans fredsprojekt som ett förräderi.
