Mäktiga eller besvärliga klaner har fått exklusiva importlicenser, tillstånd att driva restauranger eller gym eller andelar i smuggeltunnlar. Eldstrider har förekommit, men oftast följda av förlikning, sulha. Hamas har haft tiotusentals män i vapen, ingen klan har kunnat rubba dess dominans. Men Hamas är mån om sin image och sin självbild, och vill inte se ut att härska med våld. Dess ledare vill ses som andliga vägvisare, inte som krassa maktpolitiker.
Den senaste veckans scener, med nackskott inför publik mot personer som påstås ha gått Israels ärenden, är ett tecken på Hamas stora nervositet, ja panik, inför nästa fas i Donald Trumps Gaza-plan; den där Hamas skall avväpnas och lämna över det civila styret till någon ännu okänd arabisk/internationell myndighet.
Några av de klaner som decimerats under avrättningarna har beväpnats av Israel. Andra har, utan att samordna med Israel, slagit mynt av kriget och tagit över områden där Hamas tvingats på flykten. Några av klanerna har nu dragit sig tillbaka till den halva av Gazaremsan som Israel håller.
Hamas, liksom alla islamister, avskyr klaner. Inte bara därför att de är politiska rivaler, utan av djupare, ideologiska skäl. En islamist är en person som anser att islam är samhällets primära gemenskap. Andra lojaliteter måste underordna sig. Det som framför allt måste underordna sig är traditionerna, i synnerhet klantänkandet och hedersbegreppen.
På 1870-talet, i Jönköping, berättades något skandalöst. Några flickor på väg hem från badhuset hade promenerat i allas åsyn med vått utsläppt hår.
Stam, klan och släktheder, det låter exotiskt i svenska öron. Men dessa begrepp är inte arabiska eller orientaliska. Mönstren finns i Bibeln liksom i de isländska sagorna. En persons värde och trygghet var knutna till hennes mark, hennes anhöriga och hennes anseende. Klanen var inget abstrakt, den var din trygghet och din livförsäkring om du blev sjuk, pank eller förföljd – allt som en modern svensk överlåter åt samhället. Begreppet klanheder – att jag och mina framtidsutsikter skulle lida för att en släkting gjort något dumt – verkar för oss rena stenåldern. Men vi var nyss där själva. På 1870-talet, i Jönköping, berättades något skandalöst. Några flickor på väg hem från badhuset hade promenerat i allas åsyn med vått utsläppt hår. Ett samtida vittne skrev: ”… inte endast var dessa flickors renommé för all framtid ödelagt, utan likväl deras familjers”.
De tvåhundratusen palestinier som flydde söderut i slutet av 1948 kom från en värld genomsyrad av klantänkande. De släpptes inte in i Egypten och blev kvar i den enda del av Palestina som den egyptiska armén lyckats erövra under det första arabisk-israeliska kriget – Gazaremsan. Deras liv tumlades om då jordbrukande bybor blev sysslolösa lägerinvånare. Men klanerna och klantänkandet överlevde, naturligt nog. De som mist allt håller ihop.
De var muslimer, av varierande fromhet och intensitet. Inga av dem var islamister. De drömde inte om islam som politikens rättesnöre, och de bar inte på något bittert hat mot västerlandets vanor och prylar. Tvärtom, under 1950- och 60-talen fick västliga ideal fotfäste i Gaza, via egyptiska filmer (Egyptens regim och dess filmindustri var fortfarande ilsket sekulära); via läroplanen i FNs skolor och senare via Israels kommunistparti och affärsprojekt med israeler. Under mitt första besök 1975, sju år efter att remsan hamnat under Israels styre, drack jag och unga Gazabor öl på ett strandkafé. Inhemska kvinnor i baddräkt – i dag sedan länge något otänkbart – väckte inget uppseende. Bara gummor gick i hijab och jilbab, de traditionella plaggen. Mina jämnåriga var existentialister, marxister, demokrater. Deras åsikter, drömmar och ideal var alla av västligt märke. Ingen talade om klaner.
Men klanerna fanns. Israel, som höll ett ängsligt öga på revolutionära trender bland flyktingarna, sökte sina allierade bland urbefolkningens klaner, den knappa tredjedel av Gazaborna som inte var flyktingar. Dessa besuttna familjer hade fullt upp med att hindra flyktingar från att odla och bygga på deras mark. Israel kunde hjälpa dem värna om sitt. Samtidigt, när de första islamisterna dök upp i slutet av 1970-talet, lät Israel dem hållas. Det var lika bra, tyckte säkerhetstjänsten Shabak, att inte alla gazabor stödde exilledaren Yasir Arafats PLO, som vann allt större gehör världen över.
Upproret mot Israel, som bröt ut 1987, slogs ned. Ockupationen fortsatte och många unga palestinier kände att de västerländska idealen och -ismerna svikit vad de lovat. Några föll tillbaka på klangemenskapen, andra drogs till islamismen och dess löfte om att ordna hela livet med en enkel formel. Redan i början på 1990-talet var det svårt för en kvinna att gå utan huvudsjal i Gaza.
1994, när Israel och PLO slutit fred och Yasir Arafat kom till Gaza för att upprätta sitt självstyre, mötte han envist motstånd från islamisterna och Hamas. I november 1994 var han nära att lynchas av en folkmassa, efter att Mahmud al-Zahar (i dag den ende av Hamas grundare som ännu är i livet) fördömt honom och kallat hans regering jawasis, kollaboratörer (med Israel). Arafat, sade al-Zahar, hade begått två dödssynder: dels hade han erkänt Israel, dels hade han valt nationalismen och drömmen om en minimal stat, i stället för islamismens dröm om en enda all-islamisk stormakt.
Pressad av all denna fiendskap sökte Arafat allierade bland klanerna, både de inföddas och flyktingarnas. Arafats många underrättelsetjänster byggdes upp med och av klaner. Masris från Beit Hanun skötte en hemlig poliskår, Hillis-klanen i Shujaiya dominerade paramilitära NSF (klanen måste fly till Jeriko då Hamas tog makten 2007). Klanen Abu Samhadana styrde södra Gaza i Arafats namn och den viktigaste säkerhetstjänsten, PPS, styrde flyktinglägren i Khan Yunis via viktiga klaner.
Det var förstås oundvikligt att dessa klaner, nu i maktposition, tog för sig av livets goda. Deras lyxliv blev den sämsta möjliga reklamen för Arafats fredsprojekt. Vanstyret gav Hamas vind i seglen, just som rörelsen trappade upp sin terrorkampanj inne i Israel för att torpedera fredsprocessen. Hamas soppkök, skolor och fattigvård gick till behövande, oavsett klantillhörighet – i bjärt kontrast till Arafats mut- och svågervälde. 2007, då Hamas tog makten i en blodig kupp, hade man de flesta gazabor med sig.
Både islamismen och klansystemet är illa tilltygade, men bägge dessa livsrecept lever. Hur nästa kapitel av Gazas historia än ser ut, så kommer ingen att kunna bortse från dem.




