Strax innan dess hade premiärminister Benjamin Netanyahu och hans krets studerat Hamas svar, som var späckat med förbehåll och invändningar. Netanyahus bedömning var att Hamas svarat ”Kanske, men…” till Trumps 20-punktsplan. Inte ”ja”. Men då kom en rad kallduschar från Vita huset.
Först meddelade Trump på sociala medier att ”Israel måste sluta attackera i Gaza” och sedan att ”Hamas har accepterat vår fredsplan”. Israels första reaktion var ”förvåning”, men Netanyahu tog skeden i vacker hand och fogade sig genast i USA:s nya villkor: Israels styrkor begränsade sina operationer kring Gaza stad, bombplan vände i luften utan att fälla sin last. Netanyahu beordrade sina förhandlare att göra sig redo att resa till Kairo, dit Trumps medlare Steve Witkoff anländer på lördagskvällen.
Om Netanyahu är besviken på Trump och känner sig illa behandlad, så jublar den stora majoritet israeler som vill få hem gisslan från Gaza genast och till varje pris, liksom de miljoner som fått sin vardag och sin försörjning förstörd av det till synes ändlösa kriget. Varje dag, under gisslananhörigas många demonstrationer, ofta med tiotusentals deltagare, vädjar dessa till Trump direkt, men aldrig längre till Israels regering. Trump nämnde i veckan detta med stor belåtenhet.
Trump, kanske med ett getöga mot den norska Nobelpriskommitténs sammanträde i veckan, driver på alla de inblandade, men ingen vet hur planens steg skall förverkligas i praktiken. Hamas, enligt Trumps plan, ska lämna över de 47 bortrövade israelerna – 20 av dem levande – samtidigt som Israel drar sig tillbaka från en del av Gazaremsan. Men, kommer Israel att invända, den panarabiska fredsstyrka som är tänkt att ta över säkerhetsansvaret efter Hamas existerar ännu inte. Utan den kommer Hamas strax att slå mynt av en israelisk reträtt för att återta den kontroll rörelsen förlorat under kriget. Särskilt kring Rafah och Khan Yunis i södra Gazaremsan har de stora Gaza-klanerna al-Astal och al-Shabab, var och en med flera tusen medlemmar, med israeliskt stöd tagit över betydande områden.
Gissningsvis, om Israel försöker få uppskov med sin reträtt av detta skäl, så kommer Trump att slå dövörat till. Efter att i över ett halvår låtit sig pratas omkull av Netanyahu, så har Trumps tålamod tagit slut tvärt. För en vecka sedan, strax före Trumps möte med Netanyahu i Vita huset, talade de bägge i telefon. Presidentens ord föll så här, enligt sajten Axios utsände Barak Ravid, som regelbundet talar med Trump:
– Du får själv bestämma om du är med på detta. Om inte så får du klara dig bäst du kan, på egen hand.
Samtidigt som Netanyahu behandlas bryskt av Trump, så förbannas han från motsatt håll, av sina ultramilitanta koalitionspartners. Trumps plan, och Netanyahus kapitulation för den, betyder att bosättarpartiernas storslagna vision störtat samman som ett korthus. Så länge Trump har kommandot kan de glömma ockupation av Gaza, israeliska kolonier i Gaza, annektering av Västbanken och fördrivning av palestinierna på bägge områdena. Allra värst, för dessa gruppers del, är det palestinska självstyrets, PA, troliga medverkan i Trumps fredsscenario. ”GITA” (Gaza International Transitional Authority), den tilltänkta administrationen i Gaza, som ska ledas av förre brittiske regeringschefen Tony Blair, inkluderar palestinska experter ”som inte tillhör Hamas”. Så gott som alla sådana palestinier står nära PA, alltså den palestinska regeringen på Västbanken, som nu hoppas återta kontrollen också över Gazaremsan, som man miste 2007 då Hamas tog makten i en kupp. Netanyahus regering kommer förstås att göra allt för att inte Gazakrigets slut ska bli inkörsporten till en tvåstatslösning.
Om Trumps planer går i lås så blir det andra gången någonsin som Israel påtvingas en militär reträtt. Den första gången var 1957, då USA och Sovjetunionen ställde ultimatum till Israel att utrymma den egyptiska Sinaihalvön samt Gazaremsan. En av regeringens skarpaste kritiker, generalen Gadi Shamni, sade till Israels radio:
– Nu släpas vi i nackskinnet till en uppgörelse som är långt sämre än de lösningar regeringen, gång på gång, torpederat tidigare under kriget.
Hur det än går så är det klart att detta är första gången under de två krigsåren som en liten strimma av hopp går att urskilja.
Läs mer:
Vita husets 20 punkter för Gazafred
