För 100 år sedan invigdes Hebreiska universitetet på Scopusberget i Jerusalem. I dag pekar Israels regering ut det som statsfiende och skär ned stödet till vad som en gång var sioniströrelsens stolthet. Skälet: universitetet lät palestinier hålla minnesstund över 1948 års flyktingkatastrof.
Invigningen i april 1925 tilldrog sig väldig uppmärksamhet. Internationell press och dignitärer från världens alla hörn var på plats, inklusive ledande palestinier och en delegation från al-Azhar-universitetet i Kairo. Lord Balfour, vars ”Balfour-deklaration” i november 1917 utlovat brittiskt stöd åt idén om ”ett judiskt nationellt hem i Palestina”, talade. Fältmarskalk Allenby, som erövrade staden från osmanerna i december 1917, var också på plats, en markering av det brittiska stödet åt sionismen, ett stöd som fortsatte ända till 1939 och lade grunden, redan under 1920-talet, till staten Israel.
Två svenska skribenter var på plats, överrabbinen Marcus Ehrenpreis, som täckte festligheterna för Dagens Nyheters räkning, och Fredrik Böök, Svenska Dagbladets stjärnskribent, vars artiklar om resan samlades i en av hans bästa böcker, ”Resa till Jerusalem 1925”.
Men Bööks sionism hade också en baktanke: Om judar, som ofta spelade huvudroller i revolutionära rörelser, flyttade till ett eget land skulle Europa bli lugnare
Det ursprungliga universitetet, ett anspråkslöst stenhus, är i dag den juridiska fakulteten, en liten oas täckt av murgröna vid foten av mer eller mindre anskrämliga modernistiska kolosser. Läget tål lyckligtvis en hel del misshandel. Utsikten ned mot Dödahavs-sänkans kittel, med Moabs blånande berg i fonden, har inte människohänder rått på. ”Det finns inte”, skrev Böök i sitt reportage, ”ett panorama i världen som är skönare och mer fullt av världshistorisk betydelse”.
Sionismen, då som nu, var eldfängd materia. Bööks välvilliga skildring av sionisternas insatser, och hans stöd åt den judiska nationstanken, väckte sådan anstöt bland Svenska Dagbladets läsare att de sista artiklarna i hans serie ställdes åt sidan. Protesterna kom dels från svenska judar, som var rädda för att allt tal om Palestina som judarnas hemland skulle äventyra deras ställning i Sverige och väcka misstankar om dubbla lojaliteter; dels från antisemiter som retade sig på Bööks beröm åt judarna i formuleringar som ”Den sedliga idealitet, som är den judiska rasens adelsmärke…”
Men Bööks sionism hade också en baktanke: Om judar, som ofta spelade huvudroller i revolutionära rörelser, flyttade till ett eget land skulle Europa bli lugnare. Liberalen Torgny Segerstedt var enig med den konservative Böök på den punkten: Sionismen skulle befria Europa från ”den judiska fara, som fått sitt mest elakartade uttryck i bolsjevismens uppror mot den västerländska civilisationen”. Tidens främste judiske intellektuelle, Hugo Valentin, såg saken i liknande ljus: judiska kommunister, som den revolutionäre ungraren Bela Kun, hade ”bragt vanära över Israel” och givit näring åt stereotypen av judar som samhällsfiender.
Ett av Israels stora ortodoxa partier, i dag del av regeringen, grundades i Polen 1912 för att bekämpa sionismen!
I sina DN-artiklar från Jerusalem betonade rabbinen Ehrenpreis det nya och revolutionerande i sionismen; inte bara dess nationstanke, som kolliderade häftigt med ortodox judendom, utan också dess kult av arbete, jordbruk och kollektiva experiment.
Hur förhatlig sionismen var för ortodoxa judar lärde jag mig först i Jerusalems ortodoxa kvarter 1971: Jag räckte fram en sedel till betalning. Butiksägaren vägrade ta emot den. Jag visste inte att de ortodoxa vägrade röra vid hundrapundssedlar, eftersom de pryddes av bilden på Theodor Herzl, sioniströrelsens grundare. Ett av Israels stora ortodoxa partier, i dag del av regeringen, grundades i Polen 1912 för att bekämpa sionismen!
Men trots kontrasten och konflikten mellan sionism och ortodox judendom, så har judarnas motståndare alltid rört ihop dem. På anti-israeliska karikatyrer, i Sovjetunionen och i arabvärlden, hade israeliska soldater kalott och korkskruvslockar. Under Libanonkriget 1982 kom vi till en palestinsk skola nära Damour som övergivits i en hast. Den sista lektionen hade handlat om sionismen. Läroböckerna låg uppslagna. En bild visade ett myller av fartyg på väg över havet mot Palestina, med judar i svarta hattar tätt packade på däck.
Över lag är Israels universitet en sista skans av förnuft och humanism, värda all uppmuntran från omvärlden
Det var inte medveten historieförfalskning, utan slentrian på receptet ”allt judiskt är judendom” – det vill säga uråldrigt, bibliskt, svart och fanatiskt. Omslagsbilden till en ny svensk bok om sionismen av diplomaten Ingemar Karlsson, säger mer än tusen ord: En ortodox jude, inget mer. Den här sammanblandningen har accelererat under det pågående kriget, och ”sionist” är numera ett bekvämt täckord för ”jude”.
Ett obligatoriskt krav under demonstrationer mot Israel just nu är bojkott av israeliska universitet. Dessa står under svår press från extremnationalisterna, som via en kamporganisation, Im Tirzu, spelar in lärares föreläsningar på jakt efter ”opatriotiska” yttranden. Över lag är Israels universitet en sista skans av förnuft och humanism, värda all uppmuntran från omvärlden, i synnerhet nu då landets demokrati är i akut fara.
Hebreiska universitetet har flera tusen arabiska studenter och är en av landets allt färre oaser av samlevnad. Den som motarbetar och isolerar Israels universitet gör gemensam sak med dess regering.
Läs mer:
Elias Rosell: Elbilarna rullar på – men Alex Schulman kör fast i Greta-nostalgi
Lilian Sjölund: Remisser slarvas bort, provtagningar missas – nya journaler hotar patientsäkerheten
