Publiken är de palestinska massorna i Gaza, den indignerade israeliska allmänheten, den amerikanska kongressen, de fredssinnade arabstaterna, EU och världsopinionen. Alla som deltar i förhandlingarna måste se ut att arbeta konstruktivt för ett vapenstillestånd och en utväxling av israelisk gisslan mot palestinska fångar.
Men de agerar alla under press, och inte alltid i god tro. En osynlig faktor som fått fart på diplomatin är planerna i USA på bestraffning, kanske sanktioner, mot Qatar för dess roll som Hamas främsta gynnare och finansiär. Vita husets förhandlare använder hotet som en piska mot den qatariska kungafamiljen al-Thani att i sin tur pressa Hamas att rucka på sina minimikrav. I veckan tog det skruv.
Hamas-ledaren Yahyia Sinwar bryr sig inte om Qatars hot att utvisa Hamas exilledare. Men han bryr sig mycket om hotet att strypa allt stöd. Utan pengar kan Hamas inte drömma om att ersätta de närmare femton tusen krigare som dödats och sårats och bygga upp sitt ödelagda försvar. Det är därför Sinwar nu slopat sitt huvudvillkor för framsteg i förhandlingarna. Han begär inte längre ett israeliskt förhandslöfte om permanent vapenvila. I stället är han redo att inleda den första av utväxlingens tre faser: israeliska kvinnor, åldringar och sårade mot ett okänt antal palestinier i israeliska fängelser.
President Biden, som hotat Qatar och som hotat Hamas – är själv hotad. Dels av sin rival Donald Trump som anklagar honom för att sabotera Israels krigföring; dels av sitt eget partis anti-israeliska falang, som fördömer hans helhjärtade stöd till Israel under kriget. Biden har bråttom att få till stånd något som liknar ett genombrott, för att visa att hans stora engagemang hittills, med väldiga amerikanska trupprörelser och massiva vapenleveranser, inte varit bortkastat.
Att premiärminister Benjamin Netanyahu i Israel, till synes, är med på tåget mot en temporär lösning är också en nyhet. Men han har inget val. Han hade ställt som villkor att Hamas skulle slopa sitt förhandskrav på ett totalt israeliskt tillbakadragande från Gaza. Hamas gjorde detta. De bortrövade israelernas anhöriga och mer än halva befolkningen är fast övertygade om att Netanyahu, av omsorg om sin koalition, torpederat tidigare initiativ. Ger han inte detta tillfälle en chans kan Israel explodera av protester.
Men framför allt vill Netanyahu hålla uppe skenet av konstruktiva förhandlingar till den 24 juli, då han skall tala inför den amerikanska kongressen. Det republikanska partiet bjöd in honom för att genera Joe Biden, som vägrat att sända en invit till Netanyahu ända sedan denne inledde fjolårets antidemokratiska lagstiftning.
Polisminister Itamar Ben Gvir motsätter sig varje kompromiss med Hamas. I veckan varnade han premiärministern:
– Akta dig för att fatta beslut om Gaza ensam. För då kommer du att bli ensam kvar i regeringen, sade han.
Utan Ben Gvir och hans Knesset-mandat tvingas Netanyahu till nyval och ett säkert nederlag. Han måste dels blidka Ben Gvir, dels övertyga resten av befolkningen att han inte av ren cynism låter gisslan försmäkta i Gaza – ett allt krångligare akrobatnummer.
Som det ser ut har Netanyahu och Sinwar, var och en på sitt håll, insett att de inte längre mäktar blockera en första utväxling. Men av allt att döma stannar processen efter första fasen. Sinwar kommer aldrig att lämna ifrån sig de fångna israeliska soldater han använder som mänsklig sköld kring sitt gömställe, inte förrän Israel lämnar Gaza förr gott och stormakterna ger honom garantier.
