År 2002, när det nya islamistpartiet AKP kom från ingenstans och vann absolut majoritet, trodde få att nykomlingen skulle bli långlivad. Det gamla ”kemalistiska” etablissemanget, också kallad ”den djupa staten”, skulle antingen tämja eller störta Erdogan och hans män.
Men det fanns en annan djup stat än staten i Turkiet. Den karismatiske Fethullah Gülen och hans sekt hade i flera decennier i det tysta infiltrerat turkiska myndigheter. Gülen-anhängare och deras barn klarade med glans inträdesproven till fina skolor och ämbetskonkurrenser. Inte sällan hade de fått provens frågor i förväg.
AKP och Erdogan hade folkets gunst, men inget mer. Gülen erbjöd dem en hel maktapparat, med poliser, domare och stora massmedier. Han hade också imponerande närvaro bland turkar i exilen, inte minst i Tyskland, där myndigheterna började oroa sig över gülenisternas inflytande.
I stället för att krossa islamisterna så blev kemalisterna krossade av dem, i en serie skenrättegångar med fabricerade bevis, regisserade av gülenisterna. Höga militärer och andra makthavare fälldes för landsförräderi. Journalister som avslöjade skumrasket greps och dömdes till svåra straff.
Men när Erdogan började förhandla om fred med kurdiska PKK skar det sig mellan de allierade. Gülen motsatte sig fredsprojektet. I december 2014 försökte Gülen störta Erdogan, genom att låta gripa flera av Erdogans ministrar för korruption och släppa telefonsamtal där en skärrad Erdogan säger till sin familj att ”gömma miljonerna i skokartonger”.
Effekten blev förödande. Bilden av den enkle och flärdfrie Erdogan var för alltid krossad. Lika generande för Erdogan blev uppgifterna – läckta av gülenister – att NATO-medlemmen Turkiet stödde IS, inte NATO, under kriget mot terrorligan.
Men AKP red ut stormen och började rensa ut gülenister ur staten. Sommaren 2016, redan svårt försvagade, var gülenisterna nära att ta makten i en militärkupp. Kuppförsöket var vad Erdogan behövde för att rensa staten från dem. Tiotusentals fängslades, över hundratusen sparkades och belades med yrkesförbud. Också i dag, åtta år senare, anklagas samhällskritiker och politiska rivaler, också ateister och socialister, rutinmässigt för ”gülenism”. Landsflyktiga Gülen-anhängare rövas bort och förs till Turkiet av underrättelsetjänsten MIT.
