Lidandet i Gaza och solidariteten med palestinierna har tvärt försvunnit från Hizbollah-mediernas analyser och ledarartiklar. Den 8 oktober i fjol bröt Hizbollah en 17-årig vapenvila med Israel för att backa upp Hamas, som dagen före attackerat södra Israel. Så länge Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah levde, och fram till helt nyligen, vägrade rörelsen resonera om en separat uppgörelse med Israel. Först då Israel utrymde Gaza skulle Hizbollah sluta beskjuta israeliska samhällen, svor Nasrallah.
Hizbollah har goda skäl att svälja sin stolthet. Sedan i september, då Israel eskalerade kriget, har rörelsen förlorat sina gränsfästningar i söder, som i många år slukat en god del av Irans statsbudget.
Det har förlorat över hälften av sina 150 000 raketer och robotar, de flesta av sina staber, banker, vapenfabriker och baser. Dess ledargalleri är utraderat och de flesta av den dryga miljon libaneser som blivit flyktingar i eget land är dess anhängare eller väljare. Alla de tusentals familjer som tvingades hysa Hizbollahs raketer och ramper i sin källare har mist sina hem.
Men Hizbollah har fortfarande mycket att förlora, först och främst sin ställning som Libanons dominerande maktfaktor. Även om flera tusen av dess stridande dödats så är de flesta enheter stridsdugliga. Hizbollah är långt starkare än de bägge ”övervakare” som skall se till att det rättar sig efter avtalet: FN-styrkan Unifil och Libanons armé.
Nära tre fjärdedelar av Libanons befolkning, inklusive många shiiter, betraktar Hizbollah och dess iranska gynnare som ett gissel och ber för dess undergång. Hizbollahs motgångar på sistone har gjort kritikerna djärvare, och i flera nyhets- och debattprogram gläder man sig öppet över rörelsens betryck. Miljoner libaneser hoppas att vapenvilans villkor, med förbud mot vapenimport och upprustning, ska sätta punkt för, eller begränsa, Hizbollahs maktmonopol.
Sedan 2008 har ingen libanesisk regeringschef, överbefälhavare, president eller hög domare kunnat utnämnas utan Hizbollahs samtycke. Kommer dess nya och oerfarna ledare att kunna slå vakt om denna särställning? Svaret måste sökas i Teheran.
Hur många miljarder dollar är det krisdrabbade Iran redo att satsa på att bygga upp Hizbollah på nytt? Särskilt med tanke på att alla Irans uträkningar slagit fel under detta krig, i synnerhet när det gäller Hizbollahs roll.
Hizbollahs väldiga arsenaler av iranska vapen byggdes upp för att avskräcka Israel från att attackera Irans kärnvapenprogram. Detta fungerade. I 15 år predikade premiärminister Benjamin Netanyahu nästan dagligen om hur Irans atomanläggningar måste förstöras. Men det stannade vid ord. Varje gång han sattes på prov av Hassan Nasrallah vände han andra kinden till.
När Hizbollah satte upp ett tält på israeliskt område 2023 krävde generalerna aktion, men stoppades av Netanyahu. Både Netanyahu och israeler i gemen var övertygade om att när Hizbollah brassade på för fullt med sina ballistiska missiler så skulle Israels infrastruktur kollapsa och tusentals civila såras och bli hemlösa. Tretusen projektiler varje dygn skulle nå Tel Aviv och slå ut sjukhus, elverk, flygfält och kommunikationer.
Av detta blev knappt något alls.
Raketer och drönare har vållat stora materiella skador och mycket obehag, men inget i närheten av pessimisternas domedagsscenarier. Och ännu värre, för Irans del: Hizbollahs israeliska äventyr har dragit in Iran i just den direkta konflikt med Israel som man ville sköta via sina ombud. Under Israels attack i oktober förstördes större delen av Irans luftförsvar. Iran svor att hämnas, men avstod i vetskap om att det nu ligger blottat för målsökande robotar.
Alternativet till att ösa miljarder över Hizbollah vore för Iran att göra upp med Donald Trump om ett nytt atomavtal, som skulle förskona Iran från de hårdhänta sanktioner Trump införde 2018. Trump har redan signalerat att han är öppen för sådana förhandlingar. Ett sådant avtal skulle gynna Iran ekonomiskt och stärka regimen, på villkor att den är redo att lägga sina stormaktsdrömmar på is.
Läs mer:
Vapenvila inledd mellan Israel och Hizbollah
