Men något måste han göra. Att fortsätta agera slagpåse åt Israel som under den gångna veckan går inte. Hans anhängare kräver handling. Det enda sättet för Hizbollah att bryta mönstret vore att rikta verkligt smärtsamma slag mot Israel: att skjuta mot elverk, infrastruktur och sjukhus.
Hizbollah kan visst, men sponsorerna i Iran vill inte att Hizbollah använder sin arsenal till sådant, utan endast om Israel angriper Irans kärnvapenprogram.
Hizbollah attackerade Israel i fjol, efter arton års vapenvila i FN:s regi, dagen efter Hamas attack mot södra Israel den 7 oktober. Raketerna mot israeliska orter intill gränsen, proklamerade Nasrallah, avfyrades ”i solidaritet med våra bröder i Muqawama, ’motståndet’”. Han svor att fortsätta bombardemanget tills Israel accepterat en vapenvila i Gaza – ett löfte han torde ha ångrat.
Under året som gått har premiärminister Benjamin Netanyahu accepterat Nasrallahs modell: varje attack betalas med samma mynt. För varje ödelagd israelisk by finns en sönderskjuten, övergiven libanesisk by på andra sidan, ett klassiskt utnötningskrig på kontrollerad nivå.
För varje ödelagd israelisk by finns en sönderskjuten, övergiven libanesisk by på andra sidan, ett klassiskt utnötningskrig på kontrollerad nivå.
Netanyahu kunde leva med detta, han var upptagen med annat. Men det har hänt något i Israel. De evakuerade israelernas misär har blivit landets mest brännande fråga. Netanyahu inser att det inte går att vinna ett val samtidigt med de dagliga tv-rapporterna från fabriker och hem i ruiner.
Efter att både överbefälhavaren och försvarsministern öppet krävt handling tvingades Netanyahu höja insatsen. Israels metod i det som nu pågår är att långsamt eskalera, med allt mer smärtsamma slag mot Hizbollah, i hopp om att Nasrallah skall bryta sitt löfte till Hamas, sluta skjuta och låta de evakuerade israelerna återvända hem.
Att finna sig i Israels diktat vore en nesa, i synnerhet efter fredagens svåra slag, då Nasrallah förlorade en lång rad av sina mest betrodda medarbetare. Efter attacken som dödade Hizbollahs ”överbefälhavare” Fuad Shukr i juli skärpte de militära ledarna sin vaksamhet. Att endast mötas djupt under jord, som på fredagen i Beirut-kvarteret Hreik, var ett försiktighetsmått. Men på något vis fick Israel veta när och var mötet skulle äga rum.
Ibrahim Aqil, den mest prominente av de dödade, har i decennier gäckat israeliska och amerikanska försök att spåra honom. USA satte ett pris på Aqils huvud för dennes roll i 1983 års bombdåd i Beirut, då hundratals amerikanska soldater dödades; Israel ville åt honom för hans ledarroll i ”Operation Galiléen” – elitstyrkan Radwans plan att via tunnlar in i Israel överrumpla fienden.
De saudiska mediekanalerna al-Hadath och al-Arabiya, som har välunderrättade lokala korrespondenter, har publicerat namnen på tretton av de dödade Hizbollah-befälen. Den viktigaste i rang efter Aqil var Ahmad Wahabi, chef för Radwan-styrkans utbildningsenhet. Enligt israeliska militärkällor var ytterligare fem av de dödade ”toppmän”.
Under året som gått har Hizbollah mist flera hundra soldater och befälhavare, utan att detta gått ut över dess militära slagkraft. Rörelsen stora problem just nu är politiskt-strategiskt: Skall man svara på Israels eskalering och själv eskalera, trots risken för fullt krig – och konflikt med sponsorn Iran? Eller skall man huka sig och invänta ytterligare förödmjukelser från Israel?
Rörelsen stora problem just nu är politiskt-strategiskt.
Hizbollah kontrollerar Libanon. När det behövts har man riktat vapnen mot libanesiska motståndare. Men man undviker i det längsta internt våld, och utövar sin makt via politiska allianser, främst med olika kristna och drusiska partier.
Hizbollahs ursäkt för att hålla en militär styrka vid sidan av landets armé är att man försvarar landet mot Israel och bistår palestinierna. För att detta skall låta trovärdigt måste Hizbollah se till att kunna försvara Libanon då det kniper, inte bara ådra landet israeliska attacker.
Fakta.Evakuerade byar längs gränsen Israel-Libanon
Strax efter krigsutbrottet i oktober i fjol beordrade Israels regering evakuering av 23 samhällen närmast Libanongränsen – nära 60 000 personer.
På den libanesiska sidan har 94 000 invånare från byarna närmast gränsen flytt. De flesta av dem lever i läger i städerna Sidon och Tyr.
Alla samhällen på bägge sidor närmast gränsen är delvis förstörda, några måste byggas upp på nytt.
Flera tusen hektar jordbruksmark, fruktodlingar och naturskyddsområden har härjats av eld liksom fabriker och andra näringar.
Läs mer: Nathan Shachar: Många av Mossads operationer kommer aldrig att bli kända
Läs mer: Oppositionella syrier visar skadeglädje när Hizbollah skadas
