Ingen romanförfattare sedan Aleksandr Solzjenitsyn har samtidigt med sin konstnärliga insats spelat en så tungt vägande ideologisk roll som Mario Vargas Llosa. Tillsammans med ett par generationskamrater förändrade han den latinamerikanska romanen och gjorde den till ett mönster för skrivande kolleger världen över, under varumärket ”den magiska realismen”. Vargas Llosas ”Samtal i katedralen” från 1969, är denna riktnings oöverträffade storverk.
Den kopplar ett grepp om hela tillvaron, från det offentliga livet till hjältarnas intimiteter. Dess monumentalverkan för tankarna till Tolstoj. Liksom Napoleons invasion i ”Krig och fred”, så fungerar general Odrías envälde som berättelsens varp och yttre ramverk. Samtalet, romanens ryggrad, försiggår på baren La Catedral mellan den unge journalisten Santiago Zavala och chauffören Ambrosio, som en gång stod i hans faders tjänst. Under deras odyssé genom Limas olika världar rullas hisnande intriger upp och idealisten Santiago förstår att hemmiljöns avskydda konformism florerar lika ohämmat på universitetet och i den kommunistcell där han verkar. Om boken inleds som en politisk roman så utmynnar den i ett anti-politiskt credo: det är solidariteten, inte partierna och ideologierna som människan måste lita till.
Redan här spirar fröet till Vargas Llosas eget politiska uppvaknande ur den schematiska och tvärsäkra marxism som då var nära nog obligatorisk hos skrivande latinamerikaner. Han chockade sitt eget intellektuella läger då han sade upp troheten till kretsens ikon och förebild Fidel Castro, vars regim han själv hyllat under pilgrimsresor till Kuba. När diktatorn lade lock på det fria ordet och började spärra in Kubas författare fortsatte hans vänner, Nobelpristagarna Pablo Neruda och Gabriel García Marquez, att hylla Castro. Vargas Llosa bröt upp, först från den radikala vänstern, och rätt snart från all sorts radikalism.
Få kan tävla med honom ifråga om originalitet och den gestaltningsgåva som låter påhittade figurer stå upp och leva sina liv inför våra ögon
Under 1980-talet förvandlades Vargas Llosa i rask takt till marknadsliberal. Perus förbenade ekonomiska modell, med dess valutakontroller, statsföretag och tullmurar, kunde aldrig alstra utbrett välstånd, förkunnade han då han gav sig in i valkampanjen 1990. Hans program väckte horrör hos vänstern och fackförbunden, som mangrant röstade på hans motståndare, en okänd agronom vid namn Alberto Fujimori. Så snart Fujimori segrat genomförde han Vargas Llosas ekonomiska program – och avskaffade demokratin i en kupp två år senare.
Också när all politik och alla ideologiska gräl är glömda så kommer Vargas Llosas bästa romaner att finna tacksamma läsare. Få kan tävla med honom ifråga om originalitet och den gestaltningsgåva som låter påhittade figurer stå upp och leva sina liv inför våra ögon. Som helt ung skrev han tre fullödiga romaner på sju år. De böckerna bevisar att en stor berättare är långt mer än summan av sina erfarenheter. Hur annars skulle någon vara mäktig kompositioner av sådan bredd och människokunskap efter bara några år i de vuxnas värld?
Med en flit som aldrig tycks behöva göra paus vid vägkanten för att invänta lust och ingivelse har han sedan dess skapat nya och åter nya världar som tillsammans bildar ett universum av typer och scener, rikt och brokigt som Dickens eller Balzacs. Samtidigt, ovanför dukarnas bråda myller och sällsamma förvecklingar välver sig en högre himmel av stormar och halvdagrar. Däruppe dånar och brusar det av den högre ordningens spörsmål, de som inte lämnar människorna någon ro: kärleken och dess frånvaro, vår korta levnads förbannelse, våra paradoxala behov av både frihet och rättvisa. Utan att öppet ta parti driver Vargas Llosas sin läsare att stava på de stora gåtorna bortom litteraturen; att häpen, skräckslagen och fascinerad betrakta sin planet.
”La ciudad y los perros” – som fick den svenska titeln ”Staden och hundarna” – från 1962 bar 26-åringens namn över världen. Verket är på en gång en thriller, en samhällsskildring och ett djärvt formexperiment. Vad gäller greppen, om inte tempot och koloraturen, har författaren redovisat sin skuld till Faulkners ”Ljus i augusti”, med dess perspektivbyten, klipp och omkastningar – i avsikt att uppnå mångtydighet, mystik och djup. Detta recept, senare så tröttsamt missbrukat i latinamerikansk romankonst, arbetar här upp en fin aura av oro och social undergångsstämning ovanför intrigens handgripligheter. Staden är Lima, hundarna är seniorernas olycksbådande namn på noviserna i det bigotta och grymma militärgymnasium som tjänstgör som ett peruanskt mikrokosmos. Inte för inte gav militärledningen order om att bränna boken på bål.
Det finns hos Vargas Llosa en nästan pojkaktig, 1800-talsbetonad, pre-cinematografisk kärlek och tilltro till litteraturen som elementär mänsklig resurs
”Det gröna huset” (1967) som lånade sitt namn åt Vargas Llosas första stora episka insats, var en bordell i den nordperuanska ökenstaden Piura, där Vargas Llosa tillbringade sina lyckligaste år. Berättelsen är uppknuten kring två poler, Piura och Santa Maria de Nieva, en liten handelspunkt i Amazonas under gummiboomens skymningsår. I flodlabyrinten irrar den japanske skojaren Fushía, en av de mest fullödiga skapelserna i Vargas Llosas ark. Han och övriga personager gör obstinat motstånd mot förhärskande moralkategorier. Nunnornas mission inne i djungeln borde vara det gröna skökohusets motpol. Men noviserna därinne är indianflickor som i Jesu namn rövats från sina stammar. Deras lidanden i nunnornas händer ställde en fråga, mer vågad då än nu: var huserar egentligen ondskan – i det gröna husets Babylon eller bakom dygdens vita klostermurar?
Om det i botten av alla stora konstnärsskap molar en viss stämning, ett vågskvalp av en viss ton som formar sig till symfoniens ledmotiv, så är Vargas Llosa grundstämning denna: Vi människor har begåvats med en aptit och en nyfikenhet som gott och väl skulle räcka för hundra liv, men vi har bara ett ynka liv på oss. Vårt predikament är i grunden hopplöst. Inga botemedel existerar, men väl en stor tröst: litteraturen. Utan att ge oss riktiga vingar förmår den ändå lyfta oss över de skrankor som definierar vårt lilla bås i tillvaron och sätta oss i förbindelse med människor, tider, platser och tankar bortom vår egen synrand. Det finns hos Vargas Llosa en nästan pojkaktig, 1800-talsbetonad, pre-cinematografisk kärlek och tilltro till litteraturen som elementär mänsklig resurs – boken som en HC Andersens flygande koffert, ständigt resklar mot äventyret.
Vargas Llosa skriver någonstans att James Joyce lyckades med något som verkligheten knappt tillåter – att förläna borgarklassen ett heroiskt skimmer. Vargas Llosa har gjort något liknande: han har givit röst och värdighet åt Sydamerikas icke-litterära skikt: åt den lägre medelklassen, ständigt med fattigdomens avgrund i hasorna; och åt alla dem som sedan länge dväljs i botten av samma avgrund, i folk-, tros- och kulturblandningarnas Amerika. Det han gjort med alla dessa är det svåraste av allt: att ge dem klassisk storhet utan att nobilisera dem, utan att pensla guldfärg över deras skröpligheter och motsägelser.
Läs fler texter av Nathan Shachar
