Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Iran har dels en stående reguljär armé, ”Artesh”, på drygt 400 000 man, vars uppgift är att ”försvara gränserna”. Dess soldater undergår inte samma stränga ideologiska urval och indoktrinering som Revolutionsgardet, och det är framför allt i dess led som oppositionen hoppas på avhopp och sidbyten.

Gardet kom till på order av regimens skapare, ayatolla Ruhollah Khomeini, strax efter han tog makten 1979. Khomeini hade sett hur den tidigare regimen, under shah Mohammad Reza, kollapsat då säkerhetsstyrkorna vägrade meja ned civila. Den islamska republiken, beslöt han, skulle inte ha någon sådan akilleshäl. Dess livgarde skulle vara redo att dö för regimen och för islam – snarare än för folket och för Iran.

Det mesta som är ömtåligt och hemligt i diktaturen lyder under Revolutionsgardet: atomprogrammet, missilproduktionen, kontrollen över hamnar och vattenvägar, relationerna till allierade i Mellanöstern och andra världsdelar och smuggling av olja. Gardet har också ett förlamande inflytande över ekonomin. Också då handelssanktionerna hävts, som 2015–2018, har gardets krav på medverkan i alla lukrativa ekonomiska projekt varit ett svårt handikapp för företag som sökt locka till sig utländska investeringar.

Reguljär polis och Revolutionsgardets paramilitära frivilligstyrka Basij har hittills under upproret gjort det mesta av regimens blodiga hantverk. Basij, som på papperet har flera miljoner medlemmar men i verkligheten långt färre, är uppbyggt efter en modell som först utvecklades i Assad-diktaturens Syrien, där beväpnade civila med rätt att döda, ”shabiha”, sattes in vid minsta tecken på folksamling eller demonstration. Modellen kopierades i Iran med Basij och i Venezuela med de regimtrogna ”colectivos”. När den egyptiska diktaturens inofficiella våldsgäng, al-balatagiya, inte räckte till mot demonstranterna våren 2011 sattes reguljära soldater in. Men efter nära 1 000 döda fick militären nog och lät diktatorn Hosni Mubarak falla.

Irans Revolutionsgarde är inte bara ett garde, utan ett helt alternativt försvar, med egen flotta, flygvapen och infanteri. Det är också ett alternativt utrikesdepartement, med ansvar för relationerna och stödet till Irans skyddslingar i regionen och längre bort, främst Malaysia och – det nu förlorade – Venezuela. Irans och Hizbollahs omfattande operationer i Latinamerikas ”terrorhuvudstad” Ciudad del Este i Paraguay, har underlättats av falska pass från Venezuela.

Minst fem gånger under den långa diktaturen har Revolutionsgardet slagit ned massiva folkuppror. Mycket talar för att de lyckas också denna gång, till priset av många tusen offer. Men gardet är samtidigt det mest akuta hotet mot regimens fortbestånd. Dess järngrepp över ekonomin och dess furstliga privilegier utlöste den akuta nöd som exploderade i protester för två veckor sedan. En person i Jerusalem sade häromdagen till en släkting i Irans huvudstad Teheran: ”Jag skickar tusen dollar”. Han fick till svar: ”Jag har pengar, men det finns inget att köpa.”

När valutan mist allt värde sparar bönderna sin skörd eller äter upp den hellre än att sälja den till underpris. Den enda vägen för Iran tillbaka till stabilitet och ett sunt näringsliv förutsätter att Revolutionsgardets barocka förmåner avskaffas. Vem som nu ska övertala denna mäktiga överklass till en sådan uppoffring.

Läs mer av Nathan Shachar här.

Share.
Exit mobile version