Sverige har sluppit den sorts cyniska bondfångare som ställer till det i många demokratier. Men det är svenskarnas förtjänst – inte systemets.
I Israel vägrar justitieminister Yariv Levin att sammankalla domarnämnden, fast det är hans skyldighet. Nämnden, i Israel som i Sverige, rekommenderar kandidater till viktiga jobb inom rättsväsendet. Levin hoppas att ensam kunna utnämna Högsta domstolens näste ordförande – och via denne ta kål på HD:s oberoende. Samtidigt, i Madrid, utnämner vänsterkoalitionen en av sina ministrar till riksbankschef – ett ämbete som hittills varit opolitiskt. Premiärminister Pedro Sánchez har på ett par år skaffat sig kontroll över en rad institutioner vars neutralitet utgör systemets grundval.
Bakom den israeliske justitieministerns manövrer står hans chef, Benjamin Netanyahu, som nyligen meddelade att han ensam kommer att tillsätta näste ”kommissionär för den offentliga sektorn”. Kommissionären ska se till att ämbetsverk drivs med allmänhetens intresse för ögonen, och att statens chefer tillsätts på meriter och inte via politiska förbindelser. Lagen slår fast att kommissionären utses av ett expertråd, inte direkt av regeringen. Premiärministern tänker ignorera detta. Det är oklart vad som då sker – tanken att regeringschefen med kallt blod skulle bryta mot lagen var en gång så exotisk att man inte gjorde sig besvär att lagstifta mot den.
I Argentina röstades en av världens mest korrumperade regimer bort i november, efter nära två decennier vid makten. Den nye presidenten, ekonomen och tv-kommentatorn Javier Milei, byggde sin kampanj på folkets missnöje med la casta, den krets av yrkespolitiker från alla läger som bakom kulisserna utnämner närstående – det som den legendariske DN-kolumnisten Anders Isaksson kallade ”den politiska adeln”.
Något bondförnuft finns fortfarande kvar hos de urbaniserade svenskarna.
Också de som förfärades över Mileis vulgära språkbruk och hans okunnighet om stora världen gladdes åt att få se honom spola rent i det råttbo av svågerpolitik och ren stöld som peronistpartiet lämnat efter sig. Men Milei har haft svårt att leva upp till sina ideal. Liksom sina utskällda föregångare försöker han nu ta kommandot över Högsta domstolen och, via den, över hela rättsapparaten. Hans kandidat till ny HD-domare heter Ariel Lijo och är känd för vidlyftiga affärer i gruv- och hästkapplöpningsbranscherna; för oförklarade miljondollarkonton i Schweiz och för gemytligt samröre med ljusskygga politiker i alla läger. Lijo är ett levande exempel på allt det Milei rasade mot under sin valkampanj.
I Spanien år 2020 gjorde premiärminister Pedro Sánchez ett vågat schackdrag. Han utnämnde sin justitieminister och förtrogna Dolores Delgado till riksåklagare och struntade därmed i författningens stränga rågång mellan politik och rättsskipning. Det blev stort rabalder, och om det inte varit för pandemikrisen så hade det knappast gått igenom. Under diskussionen röjde Sánchez sin åsikt i en ryktbar tv-intervju: ”Riksåklagarämbetet, det är vårt”.
Sådan politisk kolonisering av statens neutrala instanser blir allt vanligare, och gör, i allt fler länder, allt mindre rubriker. Det som var chockartat blir rutin. Spanien har nu en annan riksåklagare men också han är en politiskt styrd marionett – det djärva undantaget har blivit regel.
Det är inte någon hetsad gatupöbel eller några militära kuppmakare som är det stora hotet mot demokratierna, utan dess egna förvaltare – politikerna. Donald Trump har aviserat en aggressiv fälttågsplan för att förvandla en rad institutioner till regeringsorgan. Skönt, tänker vi spontant, att Sveriges system inte är blottat för den sortens härjningar. Men då bedrar vi oss.
Det som i regeringsformen kallas kontrollmakten är i Sverige svagt utvecklad. Parlamentet och ministrarna står över kontroll från domstolar och ämbeten. Vi såg vad som hände med Riksrevisionsverkets, RRV:s, sista generaldirektör Inga-Britt Ahlenius som stred för att hennes myndighet skulle bli oberoende och granska också regeringen och politiken. För detta försökte finansminister Bosse Ringholm sparka henne. Det slutade med att både riksdagens revisorer och RRV lades ned. De slogs samman i en ny myndighet, Riksrevisionen, som lyder under riksdagen. Den fungerar ungefär som gamla RRV, men eftersom den inte längre är underställd regeringen gillas den inte från det hållet. Någon makt att granska enskilda statsråd eller andra folkvalda har den absolut inte.
JO – Riksdagens ombudsmän – är helt inriktad på rättslig tillsyn, lagarnas efterlevnad. Regeringen och enskilda statsråd är uttryckligen och strikt undantagna. Det enda organ som granskar statsråden är riksdagens konstitutionsutskott. Bedömningarna där styrs mer av politiska majoritetsförhållanden än av granskningens utfall.
Så det fina med Sverige är inte systemet, utan svenskarna. Uppviglare, förenklare, populister och charmerande psykopater har goda tider i många länder. Men hittills, vad det nu beror på, har vi sluppit den värsta sorten här. Något bondförnuft finns fortfarande kvar hos de urbaniserade svenskarna.
Men systemet är sårbart. Det finns ingen instans med rätt att ingripa om politikerna får för sig att förstöra systemet. Juristen Hans-Gunnar Axberger, som hjälpt mig att begripa allt detta, sammanfattar vår situation: ”Vi har det sedan länge ordnat så som Netanyahu vill ha det i Israel”.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Envåldshärskarnas övergrepp ska inte betalas med EU-pengar
Liza Alexandrova-Zorina: Hur har den ”oberoende” dokumentärfilmaren ens hamnat vid den ryska fronten?
